Sparka ut sitt barn

Kasta ut låter ju väldigt hårt, så tycker jag inte man ska tänka om sitt barn. Däremot så behöver man kanske pusha lite för att de ska våga ta sig an vuxenlivet.

Såhär blev det för oss. Det låter kallt och oempatiskt när jag skriver kortfattat, så betedde jag mig såklart inte i verkligheten. Men i korthet.

Min son mådde inte bra efter gymnasiet, han sa att han kände sig utmattad. Så han var hemma och vilade i ett år efter gymnasiet. Jag märkte att han inte mådde bättre av att vara hemma utan ordentlig sysselsättning utan att han snarare mådde sämre. Så i god tid innan ansökningstiden för högskolan gick ut på våren hade jag ett ordentligt samtal med honom. I höst får du antingen plugga eller jobba (söka jobb). Han var inte glad alls, tyckte att han mådde så dåligt, orkade ingenting. Då sa jag att om han mår så dåligt att han varken kan plugga eller jobba, måste han kontakta vården. 

Han valde att söka till universitet. Han fick välja program /kurser helt själv och han valde ett program i en annan stad. På våren åkte vi dit och kollade runt i staden, det blev en trevlig minisemester för hela familjen  helt på hans villkor. (Han hade så bra betyg att vi i princip visste att han skulle komma in, annars kanske vi inte hade åkt dit på det sättet.)

När han kom in på programmet vaknade han till liv liksom, började genast fixa med bostad och ägnade många timmar åt hur han skulle inreda rummet när han fått ett. Han fick ordna allt själv utöver att vi föräldrar köpte möbler och hjälpte till med allt praktiskt som flytt.

Resten av sommaren var det berg-och dalbana. Mycket nervositet, rena utbrott blandat med positiv förväntan.

Nu pluggar han där andra terminen. Det har varit mycket upp och ner och en del kriser framförallt i början men han kommer allt mer in i livet som student. Och han har vuxit så enormt mycket som person! Han har blivit så vuxen! Att få komma hemifrån var precis vad han behövde, men jag tror inte han hade kraften att göra det för helt egen maskin. 

Man är ju olika som person naturligtvis.
När jag muckade i slutet på 80-talet var jag förlovad, vi hade båda jobb och vi flyttade ihop strax innan muck. Vi var 20 eller 21. 
Hade jag varit singel hade jag också flyttat hemifrån. Ville ju ha ett eget liv och skulle aldrig kunnat tänka mig att bi kvar hemma.
Ville vara vuxen och styra mitt eget liv.
Skulle aldrig acceptera att min son skulle bete sig på det sättet. som TS skriver.
Sonen får gärna bo hemma, har inga problem med det men då får han dra sitt strå till stacken också. Mitt hem innebär inte att man har obetald helpension!

Bara att ta tag i saker? Nej det är inte det tyvärr om man mår riktigt dåligt 

Tror det är få som vill ha det så som ts dotter gör. Man måste se bakom. Inte skälla. 

Skäller jag?
Menar bara att det inte alls är farligt att ställa krav. Har du som vuxen inte krav på dig? Jobb, hyra, hushåll o.s.v. Varför skulle dottern stå utanför detta? Och varför tillåter du det?
Bättre att så ett frö till att klara sig själv och styra sitt liv. Det är verkligen att göra henne en tjänst.
Du startar en tråd med ton av förtvivlan men känner dig utskälld när du får mothugg? Rimmar inte i mina öron.

Hon mår uppenbart dåligt, men att sparka ut henne låter konstigt.
En förälder som älskar sitt barn gör väl inte så.
Det är föräldrars ansvar att uppfostra sina barn till att bli modiga, ha god självkänsla/gott självförtroende nog att klara sig som vuxna. Alltså är det du som gjort att det blivit som det blivit.

Att du ens skriver "sparka ut" sitt barn är så känslokallt att jag inte finner ord.
Men det är typiskt svenskt, att man liksom får bo på nåder om man är vuxen i familjehemmet.

Du borde ha gjort att hon VELAT klara sig själv, och KUNNAT klara sig själv, för många år sedan. Men bättre sent än aldrig.
Men det du kan göra om du vill att hon ska betala hyra hemma till exempel, eftersom att hon är vuxen - skriv ett hyreskontrakt och kräv hyra av henne (kolla vad skälig hyra är för någon som hyr ett rum med delat kök), och därefter får du säga att hon får söka försörjningsstöd för att kunna betala denna hyra och andra kostnader eftersom hon är vuxen. Punkt slut.

Det är rätt- men jag blir ändå förbryllad över att hela ditt inlägg andas brist på empati för din dotter.

Sa inte att du skäller , vart fick du det ifrån? det är inte jag som gjort tråden så du skriver nog till fel person 

 

Jag läste ditt inlägg om din dotter som bor hemma utan att bidra ekonomiskt, och jag måste säga att jag förstår din frustration. Det är lätt för andra att tolka dina ord som hårda, men jag hör något annat bakom dem ? en förälder som älskar sitt barn men som också ser behovet av ansvar och självständighet.

 

Det är naturligt att vilja hjälpa sina barn, men det är också naturligt att vilja att de ska växa och stå på egna ben. Många här verkar tro att kärlek bara handlar om att ge och ge, men sanningen är att gränser och ansvar är en del av kärleken. Att låta en vuxen person bo gratis utan krav är inte alltid en gåva ? ibland är det ett hinder för deras utveckling.

 

När jag läser svaren på ditt inlägg kan jag inte låta bli att höja på ögonbrynen. Det verkar som att en del här tror att varje form av krav är detsamma som brist på kärlek. Jag skulle vilja tro att de skarpaste knivarna i lådan inte alltid hänger på Familjeliv. Det är enkelt att ha starka åsikter när man inte är den som varje månad ser räkningarna trilla in eller oroar sig för att ens barn aldrig lär sig ta ansvar.

 

Jag hoppas att du hittar en balans där du kan fortsätta vara en stöttande förälder samtidigt som du hjälper din dotter att förstå vikten av att bidra. Kärlek handlar inte bara om att ge ? den handlar också om att vägleda.

 

Lycka till, och kom ihåg att du inte är ensam om att känna så här. ❤️

Jo, du sade att jag skäller. Backa och kolla vad du skrivit.

Nej, krav är inte brist på empati. Men det ska vara krav som byggs på en rimlig förmåga att leva upp till.

Det är föräldrars ansvar att successivt bygga upp sina barn till starka individer som klarar av att ta sig an livet både emotionellt och ekonomiskt som vuxna. 
Att hela barnens liv kanske bara låtit dem göra som de vill, utan krav - eller hjälp- att bli mer självständiga- och sedan helt plötsligt blir föräldrarna förvånade när de är över 20 och inte har klarat av att "bli vuxna" än?
Vägledningen kommer för sent, helt enkelt.