Sparka ut sitt barn

Det ger väl föräldrarna henne 

Vid 18/ avslutat gymnasium börjar livet kosta pengar, det gjorde jag klart för vårt barn redan vid 15. 

Bor man hemma och pluggar så måste man betala, likaså om man väljer att jobba. Antingen har man jobb/studier eller så är man sjuk och då måste man söka vård, fysiskt eller psykiskt. Att inte göra något av det är helt oacceptabelt.

Vårt barn klagade på att hen fick betala mest av alla i vänkretsen under ett års hemmaboende och sa att ca hälften betalade noll hemma. Vad konstigt att de inte vill flytta då? 

Vår avgift gjorde att det inte kändes jobbigt för barnet att flytta ut och hen klarar sig utmärkt på sitt studielån nu.

Sen ger vi nog tillbaka pengarna när barnet tar examen, men det vet barnet inte om. Principen att man som myndig ska betala en summa för hyra och mat står fast.

Gör om gör rätt TS. Du behöver väcka ditt barn, göra en tidslinje för hur det ska bli självständigt och framförallt ge det självförtroende och stolthet nog att vilja och våga göra saker- och ibland misslyckas.

För att kunna svara behöver jag veta om det finns misstänkt eller konstaterade funktionsnedsättningar. Det är ofta det som är problemet. Just att inte klara av att själv ta tag i saker är typiskt. Men det är ju också typiskt för depression. Du kan behöva vara mer handfast och faktiskt ta ledigt och följa med henne till psykiatrin. 

Hsr du hjälpt henne att ställa sig i bostadskö? Följt med din arbetsförmedlingen? Hjälpt henne få kontakt med Socialtjänsten? 

Hur var era samtal innan hon tog studenten? Vad hade hon för planer då? 

OM det skulle röra sig om svårighet att planera och sen ta tag i saker så behöver hjälp med de!. En del blir vuxna senare än andra och behöver mer handfast hjälp. 

Jag tror att det kan handla om lite olika saker hur man reagerar. Jag blev själv utsparkad på ett ganska bryskt sätt direkt efter studenten. En månad från studentdagen fick jag på mig. Då ville min pappa flytta till sin nya och mamma ville byta till en mindre lägenhet. För mig kändes det som att de inte kunde få mig ur sina liv snabbt nog. 

så när jag nu är förälder så ligger det där i mitt bakhuvud, och dels ger mig en känsla av att så vill jag inte behandla mina barn, men också att jag inte riktigt vet vad som är rimlig. nåt slags mellanting mellan hur det var för mig och att ungdomen aldrig kommer hemifrån. 

det är inte lätt att vara förälder och veta exakt var gränsen mellan krav och tolerans ska gå. I synnerhet när man inte haft så bra förebilder. 

min man som är i min ålder bodde hemma till ca 23 års ålder, utan så mycket krav innan dess. Och det blev ordning på honom i alla fall. Han lever ett bra vuxenliv och gar klarat sig fint, utbildad och alltid jobbat. Och han har en fin relation med sina föräldrar.

det har egentligen gått bättre för honom än för mig. För mig började vuxenlivet sämre eftersom jag fick väldigt lite tid att hitta mitt vuxenliv innan jag fick klara mig själv. Och min relation med mina föräldrar är rätt kass. 

men med det sagt så tror jag absolut att TS behöver börja ställa krav och hjälpa sin dotter ut i livet.  men också vara öppen för varför det vuxna barnet verkar ha fastnat, om det bara är lite rädsla för vuxenlivet eller nåt mer allvarligt som hon behöver mer stöd för.

Nä fy så fult av dina föräldrar. Förstår verkligen att du kände dig oönskad ❤️

Återigen - jag förstår meningen bakom att sparka ut sitt barn
Man gör det inte för att vara elak utan för att göra dem en tjänst i livet.
Däremot om man har en ungdom som bara ligger på sängen och surfar och blir servad 24/7 så hade det ju brunnit i mitt proppskåp för läääänge sedan
Det ät inte bara att skita i sitt liv - det är också att totalt dissa sin/sina föräldrar.
Och det hade jag alrdrig accepterat.
Man kan försöka och misslyckas men man ska inte komma undan med att inte ens försöka
Jag tycker att du som förälder gör helt rätt i tanke men du verkar inte följa upp det i handling. 
Stå på dig!

Jag reagerade på detta, du har såklart rätt. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka-måste man ha det då? Ja, det är det normala. Men om man inte vill ha det? Ska man behöva bli utsatt för en häxjakt? Jag har autism, och har noll behov utav sociala kontakter utöver familjen. Ja, det är onomalt. Det kanske inte ens bara beror på autism, utan gud vet vad. Men jag är väldigt trött på att behöva skämmas för vem jag är. Jag mår jättedåligt utav att jag aldrig igen kommer kunna ha vänner eller någon pojkvän/flickvän. Ja, det är jättesjukt. Men vad ska jag göra åt det? Jag vill vara normal. Men om jag inte är det-vad ska jag göra åt det?

Jag vill faktskt inte ha varken vänner eller pojkvän. Jag vill vilja, om det makes sense.

Jag är så jävla trött på att jag ska behöva må så dåligt och skämmas över vem jag är. Har jag inte rätt att finnas? 

En annan flyttade hemifrån vid 16 år men ungdomar idag är barn längre förstår jag. Vi växte upp fortare och var kanske inte lika skyddade som de är nu? Vi fick livserfarenheter och var självständiga vilket jag är så glad för idag, även om det inte var lätt alla gånger. Ibland fick man äta havregrynsgröt i en vecka. 

Vid 23 är man dock vuxen kan jag tycka och ingen ungdom. Jag hade egna barn vid 23 år. 

Du får ställa ett ultimatum. Ska hon bo hos dig, måste hon söka a-kassa, soc osv.

Du kan älska och stötta henne. Det är inte alltid bara "att ta tag i saker". I så fall hade du väl själv inte bett om råd på ett anonymt forum? 

Jag vet inte riktigt varför folk förutsätter att någon som funderar på att slängas ut sitt barn kommer att göra detta helt utan empati och ogenomtänkt.

Isåfall hade väl frågan varit en annan.

Det är väl rimligt att bolla en sådan stor sak INNAN man gör något och likaså är det väl rimligt att tycka lite olika, utifrån vilka erfarenheter man har i livet.

Vid 23 års ålder är det dags att växa upp. Och det är ingen rättighet att som vuxen bo hemma i avvaktan på att någon annan tar tag i situationen.

Så är det, är man över 18 så ska man bidra om man bor hemma, för många daltar med sina barn hur ska dom sen klara sig i livet som vuxna om dom inte ens orkar göra rätt hemma ?

Det är väldigt stor skillnad på att vara 18 och 23. En 23-åring är vuxen, med allt vad det innebär. Mår man dåligt får man söka hjälp, är man lat får man börja jobba eller plugga.

Visst är det som många skrivit TS själv som borde ha förberett sitt barn bättre, men nu är det som det är. Man kan inte skylla på mamma hur många år som helst. En dag är du vuxen och då är ditt liv ditt ansvar, inte mammas. 

Jag skulle förbereda dottern på att hon har sex månader på sig att ha en plan och börja jobba på den. Den planen ska innebära egen försörjning på något sätt - studiemedel eller lön. Den planen bör också innefatta hur hon ska börja bo på egen hand.