Ångrar barn

Det handlar om den typen av kommentarer generellt. Att så fort man känner att något är en lite övermäktigt och man har en stund av ånger över det beslut man gjort får höra "men hade du inte läst på innan?" eller "hur trodde du att det skulle bli?" 

Ja, det finns många barn som önskar en förälder. Dock är det faktiskt ett trauma att bli övergiven av sin familj och adoption är komplicerat. Ett äldre barn har ett bagage av tidigare erfarenheter som man inte vet hur det kommer att manifestera dig. Adoption är inte lösningen på det hela om man inte verkligen vill adoptera. 

Och ja, jag är trött på just "men man kan ju alltid adoptera" som en lösning. Det kan ha att göra med att det tog mig 5 år och två missfall innan jag ens fick levande barn. Innan jag fick mina egna så visste hag inte på riktigt hur det var att ha barn, att leva med bebisar 24/7. Men ja, jag tyckte att de första typ 2-3 åren var pisstråkiga. Det är inget mina barn någonsin fått veta eller kommer att få veta. Men det är en (av flera) anledningar till att det inte blivit något småsyskon. 

Jag är också ensamstående på heltid med ett äldre barn i tonåren och en ettåring. Jag extremt lite egentid men njuter oftast av att vara förälder. Det var dock tuffare med första barnet, omställningen av att gå från att ha mycket egentid till noll var jobbig. Tog några år innan jag vande mig. Sen blev barnet äldre och självgående och underbar! Så då valde jag att få en till på egen hand. 

Jag har också lite svårt att förstå hur man inte kan få egentid om man är två föräldrar?

På frågan hur man inte kan få egentid när det finns två föräldrar så var det i alla fall i mitt fall att pappan jobbade natt (jag sov typ 3h per natt i början och tog hand om barnet) sen sov pappan till kl 15, gick och duschade 1 h, mat gjordes, sen skulle han gamea (datanörd), sen behövde HAN vila igen innan nattjobb och sen började det om. På helgerna satt han uppe och spelade, duschade 1 h om dagen osv osv. Jag var den som städade, handlade, lagade mat (för det mesta), förberedda fika för hans familj, duschade typ 2 min i veckan. När jag duschade och visste att han vilade bredvid bebisen och bebisen vaknade så ställde han sig med bebisen vid duschen och försökte räcka barnet till mig så att jag fick stressa ut ur duschen...

Okej...låter ju som om du inte praktiken var ensamstående alltså. 

Jag tänker mer på föräldrar som delar lika. Verkar så sjukt lyxigt!

Som att du var ensamstående, ska det stå.

Jag har flera vänner som är skilda nu och har barnen varannan vecka. De verkar ha en massa fritid men samtidigt verkar det ju sorgligt att bara få ta del av halva barnens liv. Så lite dubbelt det där. 

Jag vet inte ts om du är äldre, typ närmare 40 och har vant dig vid mycket egentid? Då är det nog väldigt svårt att ställa om. 

Hoppas ni gått isär...

Förr fanns inte tvånget att föräldrarna måste tycka om att leka med sina barn. Det räckte att vara trygga, snälla vuxna, som tog hand om barnen. Som ibland föreslog eller visade på möjliga aktiviteter.

En förälder stack iväg på egna aktiviteter, och den andra föräldern tog hand om barnet den kvälken t.ex. Det var mindre totalt familjeorienterat.

Jag är inte heller en lyckad bebismamma, det var bara träligt mest med sömnbrist och släpande med vinterkläder och blöjor.

Från 3 år blev det bara roligare och roligare med barn, så håll ut- det kommer andra tider snart. 

Jag har fyra barn och jag känner också så ibland. Men det blir bättre och roligare när barnen blir äldre. Min näst äldsta är 9 och den åldern är mest roligt .. Äldsta är snart 19 och har faktiskt flyttat ut men när vi ses är det kul också. Fast hon har verkligen inte den lättaste när hon var i 16-17-årsåldern, ett tag hatade hon nog mest mig. 

Med 9-åringen är det roligt att göra saker , gå och fika , museum , utflykter, resor .. förra året när jag var tidigt gravid med yngsta fick jag åka på en resa själv med 9-åringen , det var jättemysigt fast jag mådde illa nästan hela tiden haha.

Har en 3-åring som ärligt talat är världens jobbigaste och vildaste (men älskar honom såklart) och en liten bebis nu också och småbarnsåren är väldigt jobbig , man längtar ofta mest tills de somnar så man får lite egentid. Bara att få gå och handla ensam eller gå en liten promenad känns som semester. Men det blir bättre när de blir äldre som sagt. 

Jag förstår precis. När min dotter var liten var jag med i diverse Facebookgrupper för föräldrar till krävande barn (High need babies kallades det då). Det var väldigt skönt att känna att man inte var ensam om att ha det kämpigt.
För många i de grupperna var det ju uppenbart att barnet hade diagnos(er) så sedan följde kamp med sådant för dem.

Min unge var, vet jag nu, bara väldigt rastlös, kort stubin och eldigt humör, litet sömnbehov, stort behov av stimulans och underhållning, lättväckt, svår att avleda, svår att distrahera, svårt att underhålla sig själv etc. Men nu är hon stor och fortfarande envis, aktiv, smart och bestämd.
Utmanande ibland som förälder, men väldigt bra egenskaper att ha i livet. Älskar henne gränslöst! Ett barn var dock tillräckligt för oss 💕

Till er som ?vad trodde du?? ?Har du inte läst på innan? osv.
det är sjukt svårt att läsa sig till hur föräldralivet kommer påverka ens vardag. Och speciellt när allt brukar glamouriseras på internet. Jag har själv två barn, 7 och 13 år. Jag ångrar inte mina barn, men jag tycker inte om småbarnsåren. jag blir väldigt ostimulerad med småbarn.

jag har vänner som älskar bebistiden, som gladeligen rullar en boll till bebisen i timmar. För mig är det fruktansvärt tråkigt. Jag tycker inte om barn egentligen och håller mig hellre till sällskap utan barn, det är oftast skrik/gnäll som jag tycker är jobbigt.

småbarnsåren är jobbigt! Och nu när min sambo vill ha en trea så kan jag gå med på om: han tar all föräldraledighet och jag slipper amma. Med de äldre barnen har vi skitroligt som familj. Och det är nu jag upplever att det är roligt att vara föräldrer. Speciellt till 13 åringen som kan gå på konsert, vill vara delaktig i renovering, pyssla på högre nivå och uppskattar restaurangsbesök utan Nuggets.

så mina ord till TS: Du är absolut inte ensam om att uppleva småbarnsåren som pest. Men det kommer bli bättre. Och alla som uppmanar dig att söka vård eller tycker du är deprimerad, bara skit i dom. Det finns ingen terapi som skulle få mig att tycka om att åka skidor. Jag försöker leva mitt liv som vanligt fast med barn, vilket många kan ifrågasätta. Och med det menar jag att jag exempelvis köper en beige matta och lär barnet att äta vid köksbordet och tvättar händerna oftare. Och att man har händerna PÅ bordet för att inte kladda ner stolarna. Och jag kan själv tycka att mina barn är mer uppfostrade än de som köper skit som man inte behöver vara rädd om..

en tvååring är jobbigt, de är självständigast i världen med noll självinsikt. Håll ut!

Du kanske kan skaffa en nanny, så att du kan få lite mer egentid och återhämtning.

Tack!! Skönt att inte vara ensam om denna trista period som känns som en evighet. Längtar tills lättare tider. Det finns hopp uppenbarligen!

Du är långt ifrån ensam. Jag är gravid i sjätte månaden, och det var egentligen bara under några mentalt omvälvande veckor/två månader i höstas som jag ville ha barn. Hade bestämt mig för flera år sedan att jag skulle leva barnfri och varit (mycket) nöjd med det. Men livet händer och utifrån min ålder så är jag inne på sista chansen så jag tog den och blev gravid omgående. Men ja sedan 4 månader tillbaka så har jag mest ångrat mig djupt. 

Känner inte heller att jag kan prata med nån riktigt. Alla i min närhet har barn och försöker mest övertyga mig om att det kommer kännas sååå bra. ?När du får se bebis på ultraljudet så kommer det ändras!?. Nope. ?När du får höra hjärtslagen så kommer det ändras!?. Nope. ?När bebis börjar sparka kommer det ändras!?. Icke. Därefter har jag slutat försöka dela med mig. 

Och jag är rätt inställd på att jag kommer känna som du sen också. Har liksom aldrig gillat eller varit intresserad av barn på ett personligt plan. 

Jag är dock tacksam över att jag åtminstone känner ett ansvar över livet jag sätter till världen och att jag hyser en viss ömhet till knytet i magen, även om jag inte har en särskilt etablerad emotionell kontakt med hen. 

Är också tacksam över att jag har levt ett mycket rikt liv och har tilltro till mig själv att jag kommer lyckas göra det mentala arbete som krävs av mig för att bli en bra och kärleksfull förälder. 

Och är innerligt tacksam över att ha en partner som är överlycklig och kommer bli både världens bästa pappa och make i allt detta. Även om jag inte vill dela med mig av mina känslor fullt ut till honom, då jag åtminstone vill ge honom full glädje över graviditet och blivande föräldraskap etc. 

Att jag är nöjd med mitt liv hittills och har lätt för att känna tacksamhet generellt tror jag är räddningen för egen del. Vad ser du är din räddning? 

Ibland kan det ta flera månader efter det att barnet är fött, innan en förälder knyter an till barnet. Det talas sällan om det.