Ångrar barn

Känner ni andra familjer med barn i samma ålder? Jag tycker det hjälpte MYCKET att umgås med familjer. Barnen roar sig med varandra, man kan älta hur jobbigt det är, fler vuxna som kan hålla koll.

Det är just sånt här som gör att de som känner som TS inte vågar prata om det. Man kan läsa på hur mycket som helst, se i sin omgivning och ändå inte veta hur det kommer att bli den dagen man faktiskt står där med bebis i famnen. Man vet inte hur man kommer att reagera förrän faktum faktiskt är där. Vissa älskar småbarnsåren, andra inte. Att säga att "men det är bara att adoptera" är också en trist inställning. Att adoptera varn, speciellt äldre, är absolut ingen dans på rosor. Sen kanske man faktiskt vill ha biologiska barn. 

Småbarnsåren är en förhållandevis kort tid i barnets liv och den går utan problem att ta sig igenom utan att man älskar den. 

Att TS säger att hon ångrar barnet betyder (min gissning, du får rätta mig TS) mer att TS saknar det barnlösa livet just nu. Saknar att kunna få fokusera endast på sig själv och sina behov. För, o h det är viktigt att poängtera, TS skriver även att hon älskar sitt barn samt att TS reflekterar över sina känslor kring detta med småbarn. 

Jag tror att TS är och kommer att vara en jättebra förälder till sitt barn trots de känslor som just nu snurrar runt i huvudet. 

Stressen av att vilja göra annat eller att vara någon annanstans är tung när den kommer under dessa år. Det kan vara jättemysigt att bygga klossar en stund med andras barn, men samma lek dag ut och dag in tär nog på de flesta. Min lösning på småbarnsåren var att helt lägga bort mig själv. Det gjorde allt så mycket enklare. Jag gav upp mig själv några år och tänkte att dem får barnen, så kanske vi får en fin relation när även jag har glädje av den. Det gjorde även att jag blev nyfiken på hur jag kunde påverka dagen så att de blev bättre för alla, istället för något jag behövde genomlida. En sådan sak var att jag bara följde barnet när det var runt 2 år längre stunder kanske 20 minuter. De fick styra vart vi skulle och vad vi skulle göra så länge det inte var farligt. Jag bara följde med och gjorde samma sak. Barnen älskade det och jag märkte hur mycket energi jag la på saker jag kanske inte behövde göra. Barn klarar mycket mer än vi tror. När barnen sedan började närma sig tonåren så blev det en helt annan glädje att umgås och vi hade plötsligt samtal som även jag var intresserad av. Nu ser jag att de tuffa åren har givit mig den bästa lyckan i mitt liv. 

Hade skrivit ett långt inlägg till dig, så fick jag ett telefonsamtal och inlägget var puts väck. Suck.
Ska försöka komma ihåg åtminstone en del av det jag skrev.

Det låter som att det bara kan bli bättre, att det just är en jobbig ålder nu.
Jag tror att många föräldrar man träffar mest framhåller gulligull och inte de jobbiga sidorna, kanske för att man inte känner varandra jättebra, att de har väldigt enkla barn eller att de inte upplever det som jobbigt alls? Så ja, det är nog svårt att få en rättvis bild av föräldraskapet innan man är där. Sen att barn är så olika.

Jag hade en relation med en man som hade barn som bodde varannan vecka. Mannen hade adhd och säkerligen barnet med. Bara ett barn, men det barnet krävde energi. Visst jättekul ofta och vissa delar var mysigt. Men blev rätt avskräckt när jag, eller vi gemensamt, skulle ta barnet till förskolan och barnet lade sig på golvet, sparkade och skrek och kunde bitas för att det vägrade bli påklätt. Om barnet hade suttit still och inte bråkat i en halvtimme så kunde jag ha klätt det på 5 minuter och vi kunde gjort något kul resterande tid. Det hade inte barnet förstått under det år jag var med i leken, trots att jag försökte förklara.
Sen kasta saker, skrika och slåss vid utbrott. Utbrott över huvud taget var inget jag alls minns från min egen barndom.
Var tveksam till barn redan innan, detta fick mig att bestämma mig.

Så ja, det är nog inte lätt att veta hur det ska bli om man inte umgåtts med många barn innan, eller bara korta stunder.

Man kan vara en fantastisk förälder trots att man inte gillar att leka.
Min mamma gillade inte heller att leka och underhålla så mycket, så hon skaffade 2 barn tätt med en lugn man. Det lyckades och jag och systern lekte med varandra från väldigt tidig ålder och mamma var med när vi var väldigt små men fick mycket avlastning av oss. När vi var äldre så underhöll vi varandra mest hela tiden. Det kan ju bli katastrofalt också med två barn tätt. Finns tyvärr inga garantier.

Håll ut, för det kan bara bli bättre! Håller tummarna för att det blir lättare snart.

Tycker du att ts inte vågar uttala sig för att jag ställer några frågor för att jag är engagerad i tråden och intresserad av hur andra tänker och tycker?
Det är ett anonymt forum och bara för att någon är intresserad och ställer frågor så behöver man inte ta det som något påhopp. Vilket inte heller ts har tagit det som.
Jag tycker att jag haft en trevlig konversation med ts. 

Jag menar att om man ogillar småbarn så finns många äldre barn som önskar en förälder. Menar förstås inte att alla som inte gillar att leka bör göra så! Men att möjligheten finns om man verkligen vill ha barn men inte vill gå igenom småbarnsåren. 

Jag har inte sagt att ts skulle vara en dålig förälder! Du verkar läsa in lite väl mycket faktiskt.

Självklart älskar ts sitt barn! Duh. 

Vi fick också två på en gång. Jag aldrig ångrat mig, mina barn är det bästa som har hänt mig. Så mycket glädje de skänker och har skänkt oss. Inte heller har de varit jättekrävande, inte jämfört med många andra barn.

Ändå, trots ovanstående, har det funnits dagar då jag har varit less på allt. Bara velat vara ifred. Egentiden saknade jag ofta de första åren, trots att jag och min man alltid har varit ganska bra på att ge varandra utrymme. Ingen av oss hade så stor erfarenhet av barn innan vi blev föräldrar, men vi var väl pålästa och införstådda med att våra egna liv skulle sättas på paus de första åren. Men man vet inte hur det är förrän man väl står där.

Skuldbelägg inte föräldrar som mår dåligt. Det ÄR tufft med barn. Även vi som älskar att vara föräldrar och har haft det förhållandevis lätt, kan sakna att vara barnfria, samt har dagar då det känns skit. Då kan man tänka sig hur det är för föräldrar med väldigt krävande barn, eller om man har en depression t ex. Tycker TS ska kolla upp det och i så fall söka hjälp för det.

Sen måste man inte tycka att allt är roligt med barn. Vissa saker är tråkiga. En del har lättare för äldre barn än för småbarn, och tvärtom.

Det kanske kan vara det som är grejen, men dessa första tuffa år. Kanske blir det lättare sen som så många säger. Saken är den att jag aldrig längtat efter barn under livet, alltid sagt att jag inte ville ha. Men så träffade jag rätt person senare i livet och det kom på tal. Där och då kändes det bra tills barnet kom, den långa föräldraledigheten och allt det eviga omhändertagande, skrik och hemska nätter. Det känns som man sitter i en soppa som aldrig tar slut för vi har en krånglig unge som aldrig är nöjd. I mitt tycke. Men inte tänkte jag att detta skulle bli så från början. Vi kanske va för snabba med beslutet. Men gjort är gjort. 

Jag förstår folk helt och hållet att vissa inte väljer att skaffa barn, frågar inte ens varför de ej vill, för jag fattar. 

2 barn verkar va lösning för mpnga just med underhållning, syskonkärlek (Om det nu blir så) men att skaffa en till kommer inte på fråga, göra om allt igen hade fått mig att gå in i depression på riktigt. Aldrig i livet. 

Jag antar att jag får försöka se fram emot bättre tider när barnet blir äldre. Men i två år har jag känt mig ensam (även om jag är i relation) och livet är bortkastat. Jag antar jag bara behöver prata med personer som inte dömer utan har någon typ av förståelse för det är jobbigt att hålla inne på allt själv. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen i nuläget..

Det gör vi, känner väl dock inte att jag kan säga allt jag känner riktigt. De vi känner verkar älska livet med ungar å är igång hela tiden medan en annan längtar efter att bara får va själv. Men ja, det är en liten fördel att umgås med dem som har barn i samma ålder. Minus är att jaga vår unge hela tiden  (och inte kunna föra ett samtal med en vuxen) som ibland verkar självmordsbenägen...😒

Jag blev oplanerat gravid och blev dessutom lämnad mitt i graviditeten och jag kan bara tacka min lyckliga stjärna att barnet kom till i mitt liv i rättan tid efter år av trauma och att jag var omgiven av så många fina och hjälpsamma människor i mitt liv.
Hade mitt liv varit perfekt innan hade jag kanske haft en annan inställning till allt?
Jag kände aldrig av tristessen då barnet och allt omkring upptog så mycket av min tid, men tycker ändå att jag fick till en hel del egentid när barnet som ade för natten vid kl:18.00 och sov till kl:06.00 med ett kort uppvak på natten.
Kanske jag hade ett ovanligt lätt barn?
Träna gjorde jag dagligen, power promenader fast nu med vagn.
Fick barnet på våren så vi kunde vara ute mycket och på så vis lärde jag känna flertalet andra föräldrar lediga att umgås med.
Det betydde MASSOR.
Hade dock en väninna som hade det lite knepigare då hennes barn var mer den aktiva men det anpassade vi oss andra efter och valde därmed platser där barnen kunde rada av sig energin.
Mitt barn började förskolan vid 1 års åldern så då kom jag ut i arbetslivet igen.
Du har varit hemma i två år, varför det om du tycker att du inte klarar av, orkar stimulera erat barn?
Tänker också på pappan, har han någon förståelse kring dina känslor och hur bemöter han dem? 
Man tycker ju som helt ensamstående på 100% att det borde vara så enklare att få till egentid när man är två? 

Förstår att man inte kan förutspå hur livet blir när man får barn och hur mycket man måste vara beredd på att försaka, man vet ju heller inte på förhand vad man får för barn, extra mammiga, livfulla etc etc.

Om jag vore dig skulle jag ta kontakt med vården och få till en samtalskontakt så du kan få hjälp med att bena ut hur du ska tänka och vad du ska lägga fokus på.
Kanske du även har fått en depression?
Många som är omedvetna kring det.
Slutligen, ingen är perfekt och man kan bara göra ditt bästa och ta hjälp av din man.

Det fortsätter...

fast varierar beroende på vilket barn du har fått. 

Har ett barn som varit rätt mysig att ha att göra med sen dag 1. Han är 10 nu och en skön person. Har en tonåring som varit svårare från början och det har hållt i sig. 

jag tror fler än du känner som du gör. men det är mkt stigma att prata kring det hela.. man ska låtsas vara en lycklig familj och vara självuppoffrande utan att någonsin visa sura miner.. 

sen kan jag ju säga att åren rusar förbi. det kanske känns tufft nu men kommer att lätta.

rätt som det är så flyttar de hemifrån.