Orkar inte vara farmor
Efter ett långt arbetsliv som förskollärare, de sista åren med de allra yngsta barnen i en krävande alldeles för stor grupp gick jag i pension 63 år gammal. Jag var utarbetad och såg framför mig ett lugnt liv. Helt ärligt också väldigt trött på barn i förskoleåldern.
Några månader senare träffade min son en kvinna med två yngre barn och de har även nu ett gemensamt.
Jag känner att jag inte kan leva upp till deras förväntningar på mig och är rädd för att förstöra relationen. De bor nära och vill umgås och ha barnvakt. Jag är ju proffs enligt dem. Jag åker ofta hemifrån för att få lugn och ro.
Jag har varit ärlig och sagt som det är att jag behöver egentid och att jag inte vill vara förälder utan nu är det deras tid att vara det.
Hur tydlig måste jag vara?
Vad kräver andra av sina föräldrar?
Är det jag som är konstig som tröttnat på barn?