Är det någon som känner igen sig? Min sambo drar vid konflikter. Idag är det dag två och det sista han skrev var igår och att jag inte behöver skriva mer. Varje gång blir det som vi gör slut och varje gång vet jag inte om ?denna gång? är påriktigt.
hur hanterar ni det isåfall? För hela mitt liv raserar varje gång.
Att dra är ett omoget beteende och helt oacceptabelt om man någonsin har planer på att starta en familj ihop. Så gör inte en vuxen.
Kom överens om spelregler för gräl en dag när ni inte grälar.
Våra regler:
1. Man stannar i huset.
2. Är det nära matdags får alla i familjen säga åt de som tjafsar att hålla tyst och äta först istället, och tala om saken sen. Ofta hjälper det.
3. Om någon i grälet säger "timeout" så är det timeout i varsitt rum som gäller, och det är den som begärt timeout som avgör när de har lugnat ner sig så att man kan fortsätta samtalet. Den andra får inte fortsätta tjafsa eller störa då.
4. Kroppen hos en vuxen är bara arg i 2-3 minuter. Sedan måste hjärnan göra ett aktivt val att fortsätta vara arg/ visa aggression. Bara att veta om det kan hjälpa en att släppa aggression under sin timeout, och börja tänka ut bättre sätt att lägga fram sin åsikt. Inte anklaga, utan istället fråga varför det blev som det blev och om den andre tycker att det var bra så eller om det går att göra på något annat vis?
5. Du som blir (för) arg- vilken annan känsla ligger till grund för din reaktion? Om du inte känner dig respekterad eller lyssnad på, får stark ångest att relationen ska ta slut, blir extra triggad av ett beteende som liknar något som dina föräldrar har utsatt dig för som är mindre bra- förklara det för din partner. För ofta handlar det ju inte om de där små praktiska sakerna egentligen, utan om att vi vill veta att partnern lyssnar och bryr sig om våra åsikter i ett delat hem och gemensamt liv.
Ibland kan det också hjälpa att tänka att det är en kollega på jobbet som du ska samsas med om arbetsutrustning och ordning istället. För troligen hade du inte betett dig lika emotionellt då.
6. Innan du drar igång nåt- fråga dig själv: Är detta fortfarande viktigt om 24 h?
Kanske det inte spelar jättestor roll att barnet en gång inte har mössa eller om ni blir 10 minuter sena till släktträffen?
7. Håll grälet till det som är relevant. Om grälet handlar om att en inte diskar rent är det inte relevant att den andra ibland kastar sina strumpor utanför tvättkorgen.
Men om ett beteende upprepat stör den andra mycket eller kostar pengar eller riskerar att förstöra saker i hemmet så måste man klart få ta upp det.
Det är inte okej att översvämma badrummet varje gång man duschar så det blir mögelskador t.ex., det begriper nog de flesta personer.
8. Man försöker hitta en lösning och be varandra om ursäkt för grälandet/ sin överreaktion innan det är dags att sova, eller så får man i värsta fall parkera konflikten till nästa dag. Men det borde behövas väldigt sällan, annars är man nog inte riktigt lämpade att leva ihop.
I det här radioprogrammet omtalas det beteendet som vanligt för narcissister.
https://www.sverigesradio.se/avsnitt/narcissisten-i-sommarstugan-och-andra-semestermodor
Det låter som att det handlar om konflikträdsla och att din partner har ett undvikande anknytningsmönster som gör att han inte kan hantera jobbiga känslor på sunt sätt.
Det är ett destruktiv beteende som kommer ifrån uppväxten som gör att han måste vara ensam med dessa känslor istället för att ta stöttning av sin partner.
Känns förhållandet som en berg och dalbana också i ren allmänhet?
Lite det här som de pratar om i podden jag länkade till också. Enorm brist på självkänsla som gör att man inte kan hantera konflikter eller negativ kritik.
TS, hur är han när han kommer hem? Försöker han låtsas som ingenting (tydligen det narcissister oftast gör) eller vill han sätta sig och prata igenom vad som hände?
Detta är ett recept på ett destruktivt relationsmönster som bara fungerar temporärt. Jag slår vad om att du betar av relation efter relation, alternativt träffar största simpen i världshistorien. Din oförmåga att kompromissa och mötas är 0.
Du ska känna dig trygg? Du tycker att det är oacceptabelt? Du ska prioritera dig och ditt framför allt annat? Du ska ställa krav? Om det händer igen kommer det bli följande..
Är det inte bättre att sätta sig ner och prata om bådas behov och förutsättningar? Båda kommer behöva jämka lite.
Ja, den har ju juste... Snacka om att läsa och tolka in något helt annat än jag menar och bara ta för givet att du förstått precis exakt vad det är jag menar?
Givetvis så ska man kompromiss, det är ju vad en relation är, men det är ju rätt uppenbart att TS mår dåligt av det, och har pratat med sin partner om detta tidigare och ingen förändring har skett.
Och jag skrev oxå att det kan vara en idé att gå i parrådgivning för att få hjälp med hur de ska göra för att hantera sånthär bättre
Och ja, jag tycker det är oacceptabelt att ens partner försvinner i flera dagar med noll kontakt för att hamnat i en diskussion.
Anledningen att jag skrev som jag gjorde är att kvinnor är experter på att ge avkall på sitt mående för att tillmötesgå en partner som ofta inte är ett dugg intresserad av att själv göra det. Man böjer sig baklägens för den man älskar och anpassar sig för att den man älskar ska vara nöjd och få det som den vill, och det är inte särkilt sunt.
Och kan inte låta bli att fråga?
Tycker du inte att man ska prioritera att man själv mår bra? (Obs, men det inte sagt att ens partner ska må dåligt såklar!)
Tycker du inte man ska kunna känna sig trygg i en relation med personen man bor med?
Tycker du inte man har rätt att ställa kvar i en relation om det är saker som gör att man mår dåligt?
Ja, den har ju juste... Snacka om att läsa och tolka in något helt annat än jag menar och bara ta för givet att du förstått precis exakt vad det är jag menar?
Givetvis så ska man kompromiss, det är ju vad en relation är, men det är ju rätt uppenbart att TS mår dåligt av det, och har pratat med sin partner om detta tidigare och ingen förändring har skett.
Och jag skrev oxå att det kan vara en idé att gå i parrådgivning för att få hjälp med hur de ska göra för att hantera sånthär bättre
Och ja, jag tycker det är oacceptabelt att ens partner försvinner i flera dagar med noll kontakt för att hamnat i en diskussion.
Anledningen att jag skrev som jag gjorde är att kvinnor är experter på att ge avkall på sitt mående för att tillmötesgå en partner som ofta inte är ett dugg intresserad av att själv göra det. Man böjer sig baklägens för den man älskar och anpassar sig för att den man älskar ska vara nöjd och få det som den vill, och det är inte särkilt sunt.
Och kan inte låta bli att fråga?
Tycker du inte att man ska prioritera att man själv mår bra? (Obs, men det inte sagt att ens partner ska må dåligt såklar!)
Tycker du inte man ska kunna känna sig trygg i en relation med personen man bor med?
Tycker du inte man har rätt att ställa kvar i en relation om det är saker som gör att man mår dåligt?
Så dina fördomar att alla kvinnor är experter på att ge avkall på sitt mående är utgångspunkten för dina råd?
Enligt mitt tycke ska man lägga energi på att båda mår bra i en relation.
Kom på att jag sparade mailet just för att jag inte visste hur det skulle fortsätta.
Här är några delar av det trevliga mail jag fick, och som sagt, bara en del.
Inte minst för att hjälpa män förstå vad vi kvinnor faktiskt får utstå när vi är ute i dejtingsvängen. ?
(Och ja, kroniskt sjuk men svåra smärtor som plötsligt vändes emot mig)
Obs, detta är massor av år sen, så tycker inte heller det är att hänga ut idioten som skrev detta
Enjoy 🤪
?Du, lyssna här nu jävligt noga.
Vem fan tror du att du är?? Du är ingenting, absolut ingenting. Bara för att du har fått ett hål mer mellan benen så tro fan inte att du ska kunna köra över folk för det, för det kan du verkligen inte, du har redan blivet straffad av gud, fattar du inte det?? Det är GUD som gett dig det liv du har, att du har värk och smärtor hela tiden är ett tecken på ditt mycket elaka beteende.
Men nog om det, INGEN "normal" människor vill ha en som dig, du bara tjatar och gnatar om DIG DIG DIG DIG hela tiden. Du borde skämmas, du har fått mig så arg, ledsen och irriterad, att jag inte minns när så var senast, men grattis, du lyckades, du är väl glad nu, så kan du ju alltid skylla ifrån dig att jag var så dum emot lilla plutte nutte dig, och så fiskar du upp en annan, hoppfull människa, som du säkert kör i botten också.
Du ska passa dig jävligt noga när du är nere på stan, för får jag jag syn på dig vet jag inte vad jag gör, och jag vet hur du ser ut din jävel.
Du behöver inte svara på detta, du har redan förödmjukat mig tillräckligt, du borde skämmas, men skam i kroppen saknar du väl per automatik med hål mellan benen och då ger det dig rätt att vara en idiot? NOT skulle inte tro det.
Far och flygg ditt lilla mygg?
Lite det här som de pratar om i podden jag länkade till också. Enorm brist på självkänsla som gör att man inte kan hantera konflikter eller negativ kritik.
TS, hur är han när han kommer hem? Försöker han låtsas som ingenting (tydligen det narcissister oftast gör) eller vill han sätta sig och prata igenom vad som hände?
Är det någon som känner igen sig? Min sambo drar vid konflikter. Idag är det dag två och det sista han skrev var igår och att jag inte behöver skriva mer. Varje gång blir det som vi gör slut och varje gång vet jag inte om ?denna gång? är påriktigt.
hur hanterar ni det isåfall? För hela mitt liv raserar varje gång.
Jag förstår precis, för har nyss haft exakt samma problem. Men inte så att han försvann i dagar. Det tycker jag inte alls låter bra.
Att lämna för att tex lugna ner sig om man blir skitförbannad eller något kan jag förstå, för det är ju klokt att gå innan något man inte kan göra ogjort hände. Men då tänker jag en halvtimme, timme eller så
Men att inte höra av sig på dagar tycker jag är oacceptabelt av en partner faktiskt
Jag valde att ta upp det och prata om det med min kille, och ja, ganska snart efter det så valde vi att gå skilda vägar, just för att han hela tiden gjorde så.
Jag sa till honom att om han fortfarande, efter 2 år, är beredd att dra så fort vi hamnar i ett bråk så får det faktiskt vara bra.
Jag berättade att det ju blir så att jag inte känner mig trygg i relationen, och blev att jag började undvika att prata om eller berätta om saker jag visste att han skulle reagera på, och t.o.m. att om vi var i ett samtal så började jag undvika att säga vad jag faktiskt tyckte i vissa lägen just för jag visste att han skulle reagera då, och det är ju inte okej att leva så. Och då var vi ändå bara särbos, men nej, inte hållbart.
Som du själv säger så raseras ju livet varje gång det händer. Och om du pratat med honom och det fortsätter såhär så måste ni ju göra något. Antingen så får du välja det som är bäst för dig och ditt mående, eller så ger du honom en chans genom att gå på parterapi så ni tillsammans kan få hjälp att lära er processa saker och lära er ?hur man ska bråka?. Men det beror på om han är villig till det oxå ju.
Men glöm inte att DU måste prioritera DIG och DITT mående framför allt annat. Det är okej att ställa krav och säga att detta är oacceptabelt för mig, och jag kommer inte tolerera det. Om det händer igen kommer det bli följande...
Lycka till 🌸