Drar vid bråk?

Har ni barn? I så fall så tycker jag att hans beteende är ännu värre.

Ja och hade jag fått ett sms "jag behöver lite egentid för att fundera på vad jag vill" hade det också varit en sak men jag har blivit ignorerad i 4 dagar nu. För vissa är det kanske självklart att man ska ta det som man inte vill mer, och hade jag varit tonåring och inte bott ihop i 4 år hade det kanske funkat. Men inte nu?

Nej inga barn 

Ja,men oavsett vad du har gjort så tycker jag inte att det rättfärdigar att han drar iväg i flera dagar utan att höra av sig,.
Vill han inte fortsätta vara tillsammans med dig så måste han kunna säga det istället för att låta dig gå i ovisshet.
Har ni barn också?

Ja,det hade ju varit en sak. Men att bara totalignorera är inte ok. Dessutom så blir man ju orolig.
Min man skulle aldrig göra så. Men hade han gjort det så hade jag nog inte velat stanna kvar. En man som inte ens klarar av att föra en normal kommunikation är ingen man för mig.

Skummade igenom tråden för att se om det skrivits något om barn. 

Min mamma brukade sticka hemifrån och försvinna när hon och pappa bråkade  och dom händelserna är nog mina värsta barndomsminnen. Som jag bär med mig fortfarande. En gång tog hon bilnycklarna och skrek "jag lämnar er nu, för alltid", satte sig i bilen och körde iväg. Och var borta i flera dagar utan någon kontakt med pappa. Kommer aldrig glömma det. Pappa var förstörd och vi barn livrädda.
Hon kom alltid tillbaka hem och låtsades som att inget hänt. 

Jag tror min mamma använde det som någon form av emotionell utpressning i kombination med att hon aldrig lärt sig hantera sina egna känslor eller konflikter. Och hon insåg varken då (eller nu) vilken skada hennes beteende gjorde.

TS, vet inte varför din sambo beter sig på det sättet. Men ska ni fortsätta vara ihop efter det här: skaffa inte barn. 

Tycker det är så himla dålig. Som sagt, att ta sig från en situation en stund för att undvika att det eskalerar tycker jag är sunt, men flera dagar är inte okej?

Mitt ex hade oxå en tendens att säga grejer som att han var villig att lämn. Och sa ofta till honom då faktiskt att om du känner så, så kanske du ska göra det. Och då sa ha typ okej, men då gör jag det? Sen gick han ut i mitt kök och satt och surade tills han kom in och bad om ursäkt, för när det var sånt var oftast när han sneade på något.
Eller när han tyckte att nä men om jag nu tyckte si eller så, så kanske vi inte ska vara tillsammans.
(I nerkortad variant då)

Men bara det tyckte jag var jobbigt. För när något sånt kommer så krossas ju ens hjärta. Även om det sen blir bra igen, så i den stunden tar det ju slut. Om än bara tillfällig. Men inte mindre jobbigt för hjärtat för det.
Och delvis det som gjorde att det tog slut?

Och kan inte låta bli att undra om det är ett sätt att undvika det vi faktiskt bråkade om. 
För genom att han lämnar dig i dagar men all den oro och osäkerhet osv gör ju att man skapar ett annat problem. 
Kanske inte alls är så, men fundera på vad det var som gjorde att han stack, och om du tror att det kan ligga något i det.

Tycker du förtjänar så mycket bättre än detta. Det gör alla. Tycker det är väldigt ojuste beteende. 

Det där har jag också varit med om. Jag tycker det är så fel att göra så mot sina barn; dom har verkligen inte valt att delta i föräldrarnas bråk. Kommer fortfarande ihåg känslan. Hemsk. Jag tror till och med att det format mig som person. Att man tidigt inser att andras problem har företräde i varje läge och att man får anpassa sig, hålla låg profil som nån slags överlevnadsinstinkt. 

Ja, gud vad jag fått jobba med mig själv genom livet. Det är som att jag gått med en väldigt märklig kombination av att ständigt sätta mig själv åt sidan till förmån för andra, och samtidigt vara livrädd att människor jag tycker om när som helst ska försvinna ur mitt liv. Har fått processa det mycket i livet, särskilt när jag var ung vuxen. Har blivit bättre idag (är 35) på att lita på andra människor och släppa in dom helt (och inte halvt, som jag gjorde tidigare för att "alla kunde ju försvinna så det var ingen idé att släppa in människor helt och hållet") samt hitta en balans mellan att vara snäll och omhändertagande utan att helt förbise mina egna känslor och behov. 

Usch vaf tråkigt att du fått genomlida detta som barn. Det förstår jag måste varit riktigt traumatiskt.

Det har aldrig låtsats som ingenting har hänt, men det har inte heller pågått under såhär lång tid eller denna ignorans.