Orimligt piggt barn

Känner igen exakt det och min grabb har ADHD. Inget vi kunde göra, det blev bättre med åren. Därmed inte sagt att det är orsaken i ert fall.

Hur löste ni det med sömn på förskolan? Gav ni och fröknarna upp på att försöka få honom att sova så fick han vara gnällig mot slutet av dagarna? 

Gällande ADHD så är min dotter väldigt lugn av sig och kan koncentrera sig länge på pilliga grejer, så tror inte ADHD är aktuellt för henne (om det är något som märks i denna åldern/om det är rätt grejer att titta på, är inte en expert på adhd). Det är bara att hon just inte verkar ha ett stort behov av sömn alls, är väldigt pigg och inte kan somna själv bara sådär. Mina föräldrar berättade att jag var likadan så det är väl troligtvis genetiskt..

Vår dotter var likadan. Första förskolan så var det en i personalen som gick på promenad i vagnen med henne för att hon skulle sova. Ingenting vi efterfrågade, men tydligen gillade läraren att ta en promenad på sin rast och tyckte det var trevligt att ta med en barnvagn på den så det blev en win-win.

På nästa fick de aldrig henne att sova, hon var knappt 2 när hon började där. Slutade sova hemma då också.

Vi har alltid låtit barnen styra när de varit små utifrån deras behiv framför att se på vad klockan är och när barn "borde" sova.

Småsyskonet var tvärtom och kunde sova i 2 timmar på förskolan när han var i en ålder då de flesta slutat sova.

nu i tonåren är dottern fylld med positiv energi och absolut ingen diagnos även om hon är mer aktiv än alla i omgivningen, sonen däremot har trots en generellt lugnare utstrålning adhd och den som har svårare att sova på natten av de båda. Utifrån deras första år så skulle misstankarna varit tvärtom. 

Har ett barn med litet sömnbehov. Ska utredas för npf. 

Ett andra barn har stort sömnbehov och adhd. När hon utreddes sa jag till utredaren att hon som liten hade mycket högre koncentrationsförmåga än jämnåriga och kunde pyssla med samma pärlor etc jättelänge. Utredaren sa att det är typiskt för adhd och kallas hyperfokus (det är ofta det folk menar när de påstår att adhd är en superkraft). 

MEN, npf eller ej (ditt bsrn kanske inte alls har det) så tänker jag att man får följa barnets behov. Mitt pigga barn fick sitta hos en pedagog och läsa bok när de andra sov. Då blev det ändå en vila i form av lugn och paus från de andra barnen.

Min dotter skippade dagvilan när hon var 1,5 år gammal. Det var lite av en chock då hennes bröder var närmare 4 när de slutade sova på dagen, men hon behövde det verkligen inte. Full av energi och på g hela tiden, men go och glad. Förskolan försökte med vila de med - de försäkrade mig om att alla barn sov så gott hos dem efter en förmiddag med högt förskoletempo - men de gav upp med dottern efter någon vecka.

Vi samsov tills hon var tre år gammal och ibland hade hon långa vakenperioder på nätterna med. Vi slumrade eller låtsades sova, och var så tråkiga vi bara kunde för att visa att på nätterna sover man. Hon har alltid varit väldigt mjuk och följsam i humöret så hon ställde inte till med hyss utan gosade eller satt och lekte i sängen tills hon somnade om. Hon var dock uppe för dagen senast klockan 5 så då var det full rulle igen. Hon firade att natten var slut och att hon äntligen fick röra på sig med dans och spring.

Undrar vad du menar med 'rimliga' tider? När anser du det vara rimligt for barnet att somna, och när anser du det vara rimligt att vakna/stiga up?

En del verkar vilja de somnar vid 19 så de vuxna får egentid, och samtidigt verkar vilja att de sover till 9 så de vuxna kan ligga och dra sig.

Jag var själv likadan från födseln och tog knäcken på mina föräldrar. Jag behövde sova men kunde aldrig slappna av, blev gnällig och håglös. Nätterna var hemska, stressad hela skolgången av att jag visste att jag borde sova, fick ofta panik. Hade också väldigt hög koncentrationsförmåga vad gällde att rita och pärla - i timmar. När jag blev tonåring började jag kunna sova längre på morgonen. Som vuxen har jag fortfarande otroligt svårt med att avsluta dagen och lägga mig. 

Har också ADHD-diagnos. Det behöver såklart inte alls vara så, men intressant att det är fler som skrivit samma. 

Det jag önskar att mina föräldrar gjorde mer av var att hålla samma rutiner och inte så mycket tjat om sömn - det var stressande. Och att de hade sökt stöd av vården när ångesten växte för varje år.

Å andra sidan förstår jag att de inte visste bättre och de var helt slutkörda. En av dem fick köra runt med mig i bilen på nätterna (där sov jag) medan den andre fick sova. 

Det här är kanske inte alls hjälpsamt, men det jag försöker säga är att sök stöd ifall det blir ohållbart :) 

Som förälder till ett barn som liknar dig kan jag bara hålla med! Jag vill lägga till att man behöver söka vård INNAN det blir ohålbart, för det tar lååång tid från det att man söker vård tills man får konkret hjälp.