Kan jag älska min son efter detta?

*honom

Jag vet inte ålderskillnaden . Min som är 16 och vill inte prata om det mer än att han har känt så här ett bra tag och att han blev länkad till sidor och sen kunde han inte sluta eller kontrollera det. Han har mått dpligt och inte vågat prata om det. Han har skolkat mycket och klagat på ont i magen. Och ont i huven men aldrig att jag hade anat detta, trodde det berodde på hans diagnoser. Vi kommer såklart söka hjälp. Och tack för era svar. Trodde alla skulle säga att hemska saker. förstår att jag måste vara ett stöd men det är så svårt nu när jag vet om denna sidan. Det är så vidrigt men jag vill ju se han som jag alltid gjort, som min pojke. Känns som han hans barndom  är förstörd.

Jag funderar på om det också handlar om att han vantrivs i skolan, att han inte går dit. 

Det ena problemet han har utesluter inte det andra. En del ungdomar med flera diagnoser upplever skolan som olidlig av olika skäl.

Är han mobbad? Ibland sker sådant bakom ryggen på personalen, ute i korridoren och i omklädningsrum. 

Har han svårt för störande ljud eller blir trött av mycket folk som rör sig omkring honom?

När det kommer till porr verkar det som att det är 18- års gräns som jag tolkar det räknas det alltså som barnporr om det skulle vara en 17- åring som viker ut sig. Jag kan ha fel, det verkar lite luddigt. Vad jag vill komma till är att det inte behöver vara något konstigt. Din son kanske känner stor skam och skuld för att han överhuvudtaget känner sexuella känslor. Ungdomar med diagnoser kan ha svårt med att deras kropp ändras och alla nya känslor som kommer med puberteten. Jag tycker du ska ta reda på mer innan du dömer honom allt för hårt. Hur fick polisen veta vad han hade i sin mobil? 

I TS skrev du att han är 18. Hur gammal är han egentligen?
Jag hade inte låtit honom komma undan med att "han inte vill prata om det". Han får äga det han gjort.

I första meningen står det att han är under 18. 

TS, för det första vill jag säga att det är bra att du har fått så vettiga svar i tråden, trots den svåra och känsliga frågan.

Du ska ta avstånd från din sons handlingar. INTE från honom! Det är två skilda saker. Han är fortfarande minderårig och han behöver dig. Han är fortfarande din son. Hur er relation kommer att se ut när han är vuxen får framtiden utvisa, det behöver du inte grubbla på nu.

Det finns vuxna barn som har begått hemska brott, sexuella eller andra. Jag förstår att det kan bli svårt för familjen att hålla kontakt under sådana omständigheter.

Men din son hör INTE till dessa! I alla fall inte än, förhoppningsvis aldrig. Du vet inte ens om han verkligen är pedofil. Det beror som sagt på hur stor åldersskillnaden är, samt om detta är övergående eller inte.

Är det tonåringar han har kollat på, är det inget konstigt, han är själv tonåring. Det går inte att jämföra med vuxna som kollar på yngre tonåringar, eller om åldersskillnaden är stor.

En 16-åring som attraheras av en 13-14-åring är inte pedofil. Räknas det som barnpornografi om personen är - eller ser ut att vara - under 18, kan det lika gärna vara jämnåriga han har kollat på.

Nu låter det inte som det, eftersom din son skäms över detta och mår dåligt. Är barnen mer än några år yngre, är det allvarligare, men inte ohanterbart. Det är nu och de närmsta åren han har störst chans att få hjälp, OM det är något som behöver "botas" eller behandlas.

Jag tror som andra att både du och din son behöver samtalskontakt.

Miss av mig! Och jag kollade ändå två gånger. 

Någon i tråden beskriver pedofili som en läggning, vilket är helt fel.
Homosexualitet är en läggning, medan pedofili är en psykisk STÖRNING. Läggning och psykisk störning är alltså två helt skilda saker. 

Jag känner verkligen med dig TS. Jag tycker inte att du ska klandra dig själv, det är ingens "fel" att det har blivit såhär.

Det är antagligen som din son själv säger, att han har en psykisk störning (pedofili), och han kommer sannolikt att behöva jobba med detta livet ut.

Pedofili går inte att bota, men symptomen kan behandlas med kontinuerlig samtalsterapi och kemisk kastrering. Man kan inte bota, men man vill undvika att den som lider av pedofili ska ägna sig åt aktiv utövning.

Inom aktiv utövning ingår även att konsumera barnpornografi.

Dessvärre har just denna psykiska störning stora inslag av bristande impulskontroll och för många pedofiler är det alltså helt omöjligt att inte befinna sig i aktiv utövning. Vissa "nöjer" sig med att konsumera barnpornografi, medan andra löper linan ut och förgriper sig på barn.

Det du behöver göra är att stötta din son och jobba med hans empati. Han kommer som sagt att behöva jobba med detta livet ut och det är viktigt att traggla detta med empatin om och om igen, år efter år. Att han måste förstå vad sexuella övergrepp gör med barn som sedan växer upp och är traumatiserade för livet. Att dessa barn sedan växer upp och dras in i nya destruktiva mönster, och att många utav dem kommer att dö för tidigt i självmord. Din son måste förstå hur allvarligt detta är, vilken skada det gör. Och det är inte mindre allvarligt att konsumera barnpornografi eftersom det ju är riktiga barn som utsätts.

Sen ska jag tillägga att pedofili är mer vanligt än vad folk tror. 
Man beräknar att 3% av alla män lider av denna störning. Detta betyder att i en mellanstor svensk stad där det bor 30.000 män, så är ca 900 st av dessa pedofiler. Så din son är långt ifrån ensam.
Men stötta honom, jobba med hans empati, uppmuntra honom att vara helt ärlig och transparant, hjälp honom att söka professionell hjälp.

Kram 

Jag vet hur det känns!
Min son har dock återberättat att han blev i lurad in en sajt som var för pedofiler, de lurade honom med bilder på tjejer innan, när han kom med i gruppen så spred de länkar med barnpornografi, filmer han fick upp och såg. Han såg detta en gång, han blev hotad av andra pedofiler i forumet att de skulle hänga ut honom mm. Sonen levde med denna hemlighet i ett år tills polisen kallade in honom på förhör, då brast allt för honom. Och jag kände exakt som du gör! Ett hat, starkt obehag, stor sorg, besvikelse. Kunde inte fatta detta!! Kunde inte längre se min son på samma sätt. Detta var innan jag fått hela bilden klar för mig och jag visste inte om jag kunde lita på honom och det han berättade. Men polisen "frikände" honom helt och det verkar stämma helt det han sagt-att det var ett misstag som han skämdes för mkt över att ens berätta om.

Det tog tid innan jag fick tillbaka min vanliga bild av honom, kanske 2år. Och om det hade varit så att sonen sökt efter detta medvetet och faktiskt ville "se" detta så hade det varit ännu svårare. Jag tror att precis som du skrivit att du behöver träffa en psykolog för detta är en jättestor kris! ❤️

Ni kommer ta er igenom detta tsm. Bli stärkta. Ge det tid, kanske många år. Bry dig om dig själv och sonen. Tillåt dig att känna all besvikelse och sorg men säg det inte till honom. Till honom kan du komma med lösningar på hur ni går vidare med detta och att det finns en framtid efter detta.