Anonym (Orkar inte mer)

Thu 28 Aug 19:07

10 svar

Mentalt urlakad

Hej! Jag lever i en relation sen 8 år tillbaka med en man från en annan kultur. Det första halvåret var bra och jag blev behandlad väl men sen kom kontrollen.

Jag är så mentalt trött på hans hetsiga och otrevliga humör och ständiga bråken för minsta lilla. Enligt honom är det mycket konstigt att ha ett intresse exempelvis, mitt stora intresse sen barnsben har varit hundar och jag har till och med kennel. Under alla dessa år har han gnällt om just detta. Jag får inte ta valpar eller ha fler hundar och efter att mina två hundar inte längre lever så får jag absolut inte skaffa fler. Han ser inget värde i hundar eller djur överhuvudtaget.

Han vill helst inte veta av dem och motar bort dem när de kommer och vill hälsa.

Jag kan inte ens ta en lång skogspromenad förens han börjar gnälla om att jag är ute i hundra år.

Hemma ska han bli upppassad. Jag sköter allt i hemmet så som matlagning, disk tvätt och städning samt tar hand om vårat lilla barn. Hittills har jag tagit alla nätter och mornar. Eftersom han jobbar så är det hans rätt att inte behöva hjälpa till hemma. Den är ständiga kontrollen tär på mig och jag känner att jag mentalt inte orkar mer. Jag vill lämna relationen och leva ensam med mitt barn och mina djur, tyvärr accepterar han inte detta och jag är fast i detta helvete. Det jag beskrivit är bara en bråkdel av allt han gjort/kontrollerar. Jag tog upp för ett par dagar sedan att jag ville skiljas varpå han kom hem rasande från jobbet och sparkade omkull vardagsrumsbordet så kaffe flög över hela golvet/soffan. Även babysittern hade han sönder. Tidigare har han sparkat sönder robotdammsugaren jag fått i julklapp för några år sedan av min mamma. När han får dessa raseriutbrott blir hundarna livrädda och sitter i soffan och skakar och flämtar.

Min mamma och mormor vet om alltihopa så jag är inte helt ensam i detta men det är jag själv som måste se till att komma här ifrån.

Han är en sån där som kan mala på och bråka i flera dagar i streck nån stopp. Han är högljudd och gapig så att grannarna till och med reagerar och blir oroliga.
Han verkar även vara svartsjuk på min och min mammas relation och vill helst inte att jag spenderar för många timmar hos mina föräldrar när jag är där.

Hur fn ska jag ta mig ur detta? Jag är så fruktansvärt trött mentalt och vill bara bort. Jag hade lätt kunnat dra om det inte vore för att vi har ett litet barn tillsammans.

Anonym (för barnet)

Thu 28 Aug 19:51

#1

För barnets skull måste du ta dig och barnet, och hundarna (?) därifrån.

FÖR BARNET.

Börja på en plan. Helt huvudlöst ska du så klart inte lämna. Ta din mamma och mormor till hjälp att tänka, de behöver inte göra något fysiskt.

Har du jobb? Inkomst? Se till att sära på era ekonomier så mycket det går utan att han märker för mycket. Eget sparande han inte kommer åt, så du kan använda det som flyttpengar. Börja leta eget boende.

Jag växte upp så där. Min mamma borde ha lämnat min pappa innan jag var stor nog att komma ihåg, istället väntade hon till jag var 12, för "de hade ju ett litet barn tillsammans". Jag har c-ptsd från min barndom och är fruktansvärt arg på min mamma för att hon inte gjorde något åt situationen.

Tow2Mater

Thu 28 Aug 19:57

#2

Du börjar jobba för lön som steg ett. Har du inte jobbat på 8 år??

Anonym (Orkar inte mer) Trådstartaren

Thu 28 Aug 20:01

#3

Anonym (för barnet) skrev 2025-08-28 19:51:07 följande:

För barnets skull måste du ta dig och barnet, och hundarna (?) därifrån.

FÖR BARNET.

Börja på en plan. Helt huvudlöst ska du så klart inte lämna. Ta din mamma och mormor till hjälp att tänka, de behöver inte göra något fysiskt.

Har du jobb? Inkomst? Se till att sära på era ekonomier så mycket det går utan att han märker för mycket. Eget sparande han inte kommer åt, så du kan använda det som flyttpengar. Börja leta eget boende.

Jag växte upp så där. Min mamma borde ha lämnat min pappa innan jag var stor nog att komma ihåg, istället väntade hon till jag var 12, för "de hade ju ett litet barn tillsammans". Jag har c-ptsd från min barndom och är fruktansvärt arg på min mamma för att hon inte gjorde något åt situationen.

Tack för svar och beklagar att du fick växa upp på detta vis. Jag har jobb annars men jobbar bara 50% pga komplicerad hjärtsjukdom med en syresättning på 87.

Anonym (Orkar inte mer) Trådstartaren

Thu 28 Aug 20:04

#4

Tow2Mater skrev 2025-08-28 19:57:33 följande:

Du börjar jobba för lön som steg ett. Har du inte jobbat på 8 år??

Jo det har jag, fast arbete sedan 9 år tillbaka dock endast halvtid pga min hjärtsjukdom som begränsar både min fysiska och mentala ork. Ekonomin är inte det stora problemet då jag har anhöriga som kan hjälpa till utan det är just att kunna lämna en man som blir rasande.

Jimmy75

Thu 28 Aug 20:05

#5

Tow2Mater skrev 2025-08-28 19:57:33 följande:

Du börjar jobba för lön som steg ett. Har du inte jobbat på 8 år??

Kontakta kvinnofridscenter för vägledning hur du ska göra/tänka.
https://kvinnofridslinjen.se/

Anonym (Har sett allt)

Fri 29 Aug 07:56

#6

Anonym (Orkar inte mer) skrev 2025-08-28 20:04:25 följande:

Jo det har jag, fast arbete sedan 9 år tillbaka dock endast halvtid pga min hjärtsjukdom som begränsar både min fysiska och mentala ork. Ekonomin är inte det stora problemet då jag har anhöriga som kan hjälpa till utan det är just att kunna lämna en man som blir rasande.

Du måste ha en egen ekonomi, skaffa omedelbart nya bankkonton och börja flytta pengar om du inte redan har det så.

Du måste ha annat boende klart för dig och hundarna (eller flytta långt bort) och du måste troligen bo i ett hus med en karl som kan gå in och stötta, den första tiden. Typ hyra ett extra gårdshus ute på landet där det finns någon rejäl man som inte låter din ettermyra skrämma sig. På ett ställe som är riktigt jävla jobbigt att ta sig till så han inte orkar trakassera dig. Varna ditt jobb också, det måste du.

Ring kvinnojouren, de har hört detta tusen gånger och vet vilka som är de vanligaste fällorna. Och var aldrig ensam med honom när ni är i konflikt!!
Inte när du gör slut, då ska en annan person vara med, och du ska aldrig åka ensam till honom för att hämta saker eller släppa in honom när du är ensam hemma. Spelar ingen roll hur snäll han försöker låta.

En bekant till mig som trots alla våra varningar fick för sig att ha en relation med en mellanösternman blev våldtagen och strypt tills hon svimmade då och kunde ha dött- du måste tänka att det kan hända dig med och vad händer ditt barn då tror du?

Men hur var det värt att leva i detta för 6 ynka månaders lycka?
Fattar inte...

Lönnsirap

Fri 29 Aug 12:22

#7

Det är fullständigt naturligt att bli urlakad av kontroll och att inte få utrymme och våldet/kontrollen ökar ofta i samband med separation.

P.g.a detta kan det vara klokt att låtsas "som vanligt" och faktiskt skapa utrymme för att lämna under mer planerade former, såsom att en dag "bara sticka".

Likaså kan det finnas situationer där man faktiskt flyr hals över huvud, och ordar upp saker framöver.

Exakt hur det blir kan man inte säga. Det du vet är hur han gör och också hur viktigt kontrollen är för honom. Och det behöver du inte lägga mer fokus på. Snarare behöver du göra faktiskt smarta saker, såsom att involvera människor som kan hjälpa dig vidare, utan att han märker att han tappat kontrollen över dig och att du faktiskt väljer att ta dig därifrån.

Dexter dot com

Fri 29 Aug 12:42

#8

Börja med att omplacera hundarna tillfälligt så dom inte far illa och du inte behöver tänka på deras välbefinnande. Försök sen hålla god min medan du planerar din flytt utan hansvetskap. Spela in hans utbrott så du har bevis vid anmälan/vårdnadstvist och kontakta en jurist om du behöver hjälp med bodelning mm.

beli

Fri 29 Aug 13:37

#9

Kan du och barnet flytta hem till din mamma för ett tag?

Omplacera hundarna tillfälligt var en bra idé av Dexter. Du har tillräckligt med annat att tänka på som det är.

Du har fått många goda råd här inne. Agera snarast, och var väldigt försiktig. Det är mången man som mördat sin fru/sambo när hon velat skiljas.

Anonym (Lill)

Fri 29 Aug 14:20

#10

Anonym (Orkar inte mer) skrev 2025-08-28 19:07:14 följande:

Mentalt urlakad

Hej! Jag lever i en relation sen 8 år tillbaka med en man från en annan kultur. Det första halvåret var bra och jag blev behandlad väl men sen kom kontrollen.

Jag är så mentalt trött på hans hetsiga och otrevliga humör och ständiga bråken för minsta lilla. Enligt honom är det mycket konstigt att ha ett intresse exempelvis, mitt stora intresse sen barnsben har varit hundar och jag har till och med kennel. Under alla dessa år har han gnällt om just detta. Jag får inte ta valpar eller ha fler hundar och efter att mina två hundar inte längre lever så får jag absolut inte skaffa fler. Han ser inget värde i hundar eller djur överhuvudtaget.

Han vill helst inte veta av dem och motar bort dem när de kommer och vill hälsa.

Jag kan inte ens ta en lång skogspromenad förens han börjar gnälla om att jag är ute i hundra år.

Hemma ska han bli upppassad. Jag sköter allt i hemmet så som matlagning, disk tvätt och städning samt tar hand om vårat lilla barn. Hittills har jag tagit alla nätter och mornar. Eftersom han jobbar så är det hans rätt att inte behöva hjälpa till hemma. Den är ständiga kontrollen tär på mig och jag känner att jag mentalt inte orkar mer. Jag vill lämna relationen och leva ensam med mitt barn och mina djur, tyvärr accepterar han inte detta och jag är fast i detta helvete. Det jag beskrivit är bara en bråkdel av allt han gjort/kontrollerar. Jag tog upp för ett par dagar sedan att jag ville skiljas varpå han kom hem rasande från jobbet och sparkade omkull vardagsrumsbordet så kaffe flög över hela golvet/soffan. Även babysittern hade han sönder. Tidigare har han sparkat sönder robotdammsugaren jag fått i julklapp för några år sedan av min mamma. När han får dessa raseriutbrott blir hundarna livrädda och sitter i soffan och skakar och flämtar.

Min mamma och mormor vet om alltihopa så jag är inte helt ensam i detta men det är jag själv som måste se till att komma här ifrån.

Han är en sån där som kan mala på och bråka i flera dagar i streck nån stopp. Han är högljudd och gapig så att grannarna till och med reagerar och blir oroliga.
Han verkar även vara svartsjuk på min och min mammas relation och vill helst inte att jag spenderar för många timmar hos mina föräldrar när jag är där.

Hur fn ska jag ta mig ur detta? Jag är så fruktansvärt trött mentalt och vill bara bort. Jag hade lätt kunnat dra om det inte vore för att vi har ett litet barn tillsammans.

Det är inte bara en annan kultur, den mannen har ett klassiskt kontrollbeteende. Vill isolera dig från alla dina viktiga relationer. Vill göra dig svag och ensam, så att du inte kan få stöd utifrån, och orkar resa dig. Vill skrämma dig med dina vredesutbrott, så att du inte ska våga lämna.

Ställ dig i alla bostadsköer som du kan. Hyresgästföreningen har även listor på privatvärdar med egen kö på deras hemsidor. Kontakta dem också. Börja lägga undan pengar. Sök även bostad på en angränsande ort om du bor på en liten ort. Du vill inte bo nära den mannen efter en skilsmässa.

Fundera på en hund som är en vakthund, som istället för att bli rädd skulle angripa någon som var våldsam mot dig. Troligtvis kan du inte ha den på kvinnojouren, men det kan vara bra längre fram.

Ta kontakt med en kvinnojour! Helst skulle den vara på en annan ort än där du bor. Ifall du behöver bo hos dem en tid.

När det gäller barnet är jag osäker, bäst att höra med kvinnojouren eller Kvinnofridslinjen hur du kan göra med barnet. Så att du inte blir anklagad för bortförande av barn. Vilka regler som gäller.

Tala inte om för dina närmaste vart du bor när du har installerat dig på kvinnojouren. Om de vet det kan de bli pressade på adressen av din man. Skaffa ett nytt mobilabbonemang och ring till dem med inställningen så att ditt nummer inte syns (uppringaren har hemligt nummer)..

Tala aldrig om skilsmässa med din man igen. Du har ju sagt det en gång nu, så att han är infornerad.

Det klokaste är nog att lämna ett brev när du åker, där du förklarar att du lämnat honom och att du tänker skiljas. Att man kan skiljas även om bara den ena vill det.

Förklara också att pappor har rätt till umgänge med sina barn, han kommer därför att ha kontakt med ert barn framöver om han vill det, men inte med dig.

Du kan bli utsatt för mer hotvåld (när någon slår på något annat än dig,, men det är menat att skrämma dig). Håll dig bara lugn. Men det bästa är att du lämnar snart nu när han vet att du vill skiljas.

Men som sagt kontakta sådana organisationer som kan stödja dig, de brukar stå listade på 1177 och på Socialtjänstens hemsida.

Ditt famtida jag komner att tacka dig för att du tog dig ur eländet. Annars blir du en fånge i resten av ditt liv!

Mentalt urlakad

INNEHÅLL