Jag är oplanerad gravid och vill helst inte göra abort men kommer göra det för min man vill. Håller med att vissa saker kommer bli tuffa osv. Skrev till honom att jag behövde stöd och att jag är ledsen.
Han kom från jobbet & sagt att han har huvudvärk & legat i soffan. Inte sagt ett enda stöttande ord.. Känner mig så extremt ensam.. Visst han har säkert huvudvärk men han är inte döende
Gör abort. Be honom sedan dra åt helvete. Han är sämst.
Hej!
Du kan inte genomföra aborten. Jag vet hur det är att ha en sur, dominant och emotionellt omogen make.
Jag har själv varit i samma situation. Jag gjorde tyvärr aborten tillslut av medicinska skäl. Men jag kommer aldrig förlåta mig själv. Eller min man, för hur han hanterade det. Han hade även noll förståelse för hur krossad jag var efteråt.
Gör det inte. Rädda ditt barn och gläd dig!
Även om det i slutändan är kvinnans kropp och kvinnans val så tycker jag att man är två om det, givetvis väger kvinnans vilja tyngst men jag tycker att man bör ha en lugn diskussion om det. Självklart vet både kvinnan och mannen hur barn blir till och eftersom det är oplanerat så har ju båda brustit med skyddet, skillnaden är ju att kvinnan bestämmer utgången.
Det är lätt att säga behåll och lämna, men finns det fler barn att ta hänsyn till? Ekonomi, bostad, etc. Hur är förhållandet i övrigt osv. Sen skriver ts vill helst inte, menar hon att hon förstår att det är det bästa för familjen men att det självklart fortfarande känns tungt, eller är det "sista chansen" och hon vill ha ett till barn, är det första barnet och hon känner sig redo att bli mamma? Och aborten är enbart för sambons skull? I sista fallet så skulle jag nog råda att behålla för förhållandet kommer inte att hålla efter det
Det kan även vara så att han också tycker att det är jobbigt, han kanske tänker praktiskt och logiskt men det är helt normalt att vara ledsen ändå, han kanske brottas med tankarna och inte vet hur han ska stötta och därför drar sig undan.