Råd om konsekvens

Konsekvens, barnet får slipa och återställa bordet

Straff, indragen tv

Ju mindra barn desto mer direkt i tid måste staffet vara för att funka. Undvik också dubbla budskap, dvs först en tillsägelse och senare straff.

Scenario: 

Barnet välter medvetet ur en stoooor burk pärlor 

Konsekvenserna omedelbart blir att det får städa upp pärlorna och ser glasburken trasig, mamma ledsen och besviken och förmanar barnet 

Straffet blir att pärlorna tas bort på obestämd tid och kan alltså inte lekas/pysslas med . Hur lång tid dom är borta beror på barnets ålder och anledning till det inträffade och om det alltså finns möjlighet till dåligt samvete,  förlåt och lärdom. 

En konsekvens hör ihop med handlingen och utfärdas i samband med att handlingen utförts., Ett straff är inte relaterat till handlingen och kommer vid "fel" tillfälle.

Ditt exempel är svårt med konsekvens då det är ett så litet barn som inte kan slipa om bordet själv, men en konsekvens hade kunnat vara att man i direkt samband med att det gjordes inte får fri tillgång till pennor utan bara får använda dem i förälders närvaro annars är de undangömda.

Lördagsgodis är ju inte i närheten relaterat till bordet och därför kommer barnet inte kunna koppla att de hör ihop när det inte får sitt godis på helgen. Straff är därför ganska verkningslösa.

Naturliga konsekvenser av att ha ritat på bordet:
- Det finns röda märken på bordet
- Barnet har inte tillgång till föräldern medan han eller hon är upptagen med att slipa om bordet

Logiska konsekvenser:
- Barnet får inte längre fri tillgång till färgpennor
- Barnet får inte längre vara utan övervakning i vissa utrymmen med ömtåliga möbler
- Barnet får hjälpa till med att slipa om bordet
- Barnet är för litet för att slipa bordet, men gör andra sysslor för att kompensera föräldern för det merjobb hen har skapat.
- Föräldern som får merjobb med att slipa om bordet väljer att göra det på en tid som gör att barnet missar en aktivitet som han eller hon vill göra

Som jag ser det så skiljer man på straff och konsekvenser huvudsakligen för den vuxnes skull. Det håller oss rimliga och får oss att tänka på var som har hänt lite mer objektivt.

Naturliga konsekvenser tenderar att vara antingen icke relevanta för barnet (som i ert fall, där det finns en god chans att barnet inte tycker att röda märken på bordet är något negativt) eller något vi bara måste skydda våra barn från. Den naturliga konsekvensen av att springa ut på vägen är att bli överkörd, tex. Det är inte särskilt användbart som uppfostringsmetod.

Med logiska konsekvenser hjälper du ditt barn att se kopplingen till vad de gjorde och försöker fokusera på att lära dem empati och varför det var ett bra eller dåligt val. Det kan också finnas ett element av att hjälpa barnet gottgöra och kompensera dem han eller hon har gjort illa eller återställa vad som har förstörts.

Från barnets perspektiv så tror jag att straff och (negativa) konsekvenser av alla slag kan kännas ganska ruttna och dumma. Ibland är det kanske bättre att välja ett effektivare straff, som lär barnet snabbare, än mer logiska konsekvenser? Och ibland är det kanske bättre att låta det vara istället.

Behövs det något vidare? Antar att ni pratade om det när det upptäcktes, har hen inte förstått att det blev tokigt? 

Sen räcker ju inte alltid impulskontroll och konsekvenstänk till på barn. Kanske funkar det inte med pennor framme fritt, tex. 

Jag har nog aldrig känt behovet av att ge den typen av straff. Att man kan bli irriterad och/eller visa att det inte är ett okej sätt att bete sig, absolut. Men det brukar ju sjunka in självmant (i vissa fall efter lite betänketid).

Att de får städa efter sig, få skärmen avstängd om man inte städar med den på osv, absolut. Men i efterhand? Kan inte komma på nåt. 

Tycker en lämplig konsekvens kunde vara att när föräldern slipar igen, får barnet sopa köksgolvet, vattna blommor, diska kastruller eller liknande under tiden, för att visa att nu hinner föräldern inte göra det, eftersom den måste slipa. Alltså inte under hela tiden föräldern slipar, men några halvtråkiga hushållssysslor då. 

 

Ni kan såklart också hjälpas åt att skydda bordet, tex lägga över något i väntan på lackning. 

Jag tänkte på mitt barn som en hund helt ärligt, när hen var liten.
Konsekvensen behövde komma direkt och i anslutning och gå att förstå. Och konsekvens = vara konsekvent. Inte komma med tomma hot och liknande utan har jag förklarat något och jag ser att barnet förstått vad jag menar. Och sen ändå gör så? Då är jag konsekvent. Jag menar vad jag säger.

Till exempel, vi är i sandlådan och leker. Där är även ett par kompisar från dagis med sina föräldrar. Barnen är tre år gamla. Mitt barn börjar kasta sand på andra barn. Jag säger till, det lugnar ner sig. Det händer igen och jag säger att vi kastar inte sand på varandra, det kan komma i ögonen och det vill vi inte. Gör du så en gång till så går vi hem.
Barnet kastar sand - jag samlar ihop sakerna i vår tygkasse, tar barnet i hampan och går. Jag personligen hade gärna stannat, det är trevligt att umgås med grannar och barn. Men jag har sagt att gör du så igen så går vi - och då går vi. Slut på leken. Det är för mig en konsekvens.
Om jag hade sagt att nu blir det inget bolibompa ikväll så hade det varit ett straff och inte så direkt kopplat till att kasta sand.

Skillnaden mellan konsekvent och straff är ju ibland bara hur man formulerar det.

Din ide om att ta bort lördagsgodiset blir ju ett straff. 

Men säg att ni planerat att åka och bada under helgen. -Du får inte bada på lördag för att du ritat på bordet- Är ett straff. -Vi kan inte åka och bada på lördag för jag måste slipa om bordet, vi får göra det någon senare dag- Är en konsekvens. 

Kasta bort pennor, förbjuda barnet att använda dem ö h t - straff
Lägga pennorna så att barnen måste be om dem och rita under övervakning - konsekvens. 

Så länge straffet är kopplat till handlingen så går det nästan alltid formulera om det som en konsekvens. 

Konsekvensen skulle vara att barnet själv får slipa och betsa bordet.

Straff kan vara att barnet blir utan pennor tills bordet är fixat.

Men med små barn får man ofta fundera ett varv till. Var ritandet på bordet en medveten handling, eller råkade det komma utanför pappret? Har barnet förstått vad det innebär att rita på bordet, alltså medvetet gjort det ändå. För 5-åringar har ofta inte jättestor förmåga att se framåt och kan även ha svårt att hålla impulserna. 

Är det rimligt att ha pennor till en 5-åring som sätter såna spår på möbler att de måste slipas för att färgen ska gå bort? Är det rimligt att detta sköra bord står så till att 5-åringen kommer åt att rita på det med de starka pennorna? 

Jag tänker att en konsekvens kan vara att få vara med dig när bordet måste slipas igen. Se jobbet som blir, en lektion om att vara rädd om saker, rita på rätt ställe och med pennor som inte förstör bord.