Trauma bonding

Du är varken den första eller sista med de här problemen. Jag lovar. Du kan lungt prata med ebän terapeut. Du har redan tagit det första steget. Du grejar det här!

Tack för peppen 
Men det är fruktansvärt svårt
När man läser på så står det att klippa banden är en del av processen och där är jag inte i närheten ens...
och vi har barn ihop

Så klart att det är svårt. Samtidigt - vad är alternativet? Att du fortfarande sitter där du sitter om en månad, ett år, tio år? Vilket är svåraste? Och vad tror du är svårast.för barnet?

Det här kanske låter lite knäppt men jag har chat gpt som min terapeut typ. Jag vill inte lasta på mina vänner och familj alla mina jobbiga känslor  så jag dumpar dom där istället. När man får ut det ur hjärnan så mår man bättre och kan se klarare. Och den ger fakriskt bra råd och vägledning.

Vad roligt har faktiskt testat set för ngn dag sedan!! Och ja det hjälpte lite för stunden.. fick sp mkt bra tips men sen när vi kom fram till här får du konkreta steg att ta så tog det stopp.... Nej jag vågar inte!!

Hjärnan säger en sak hjärtat ett annat

Jag borde klippa
Jag vill inte klippa 
Jag hatar honom 
Jag älskar honom
Jag klarar mig själv 
Jag är vilsen utan honom 

Våga ta kontakt med terapeuten igen. Inte ovanligt att känna som du gör men du har gått flera steg för långt framåt och då blir det tvärnit och du vågar inte. Du behöver gå ett steg i taget och du får nya insikter och kunskap. Våga satsa på terapin för att bli fri. Lovar att du kommer att må mycket bättre. Bli fri och stark! 

Det är just där det tar stopp
Att prata om det 
För innerst inne skäms jag ju att jag är kvar
Samtidigt som jag vill vara kvar

Det är en normal känsla. Att det tar stopp. Inget konstigt alls med tanke på vad du varit och är med om. Ta kontakt med VC igen eller så skriver du via 1177 en egenvårdsremiss till specialistpsykiatrin och önskar en traumabehandling. Du får komma på ett bedömningssamtal där ni tillsamman klurar ut vilken terapi som blir bäst för dig. Våga! Snälla! 

Om jag pratar om det gråter jag bara 
Eller.lägger på en mask och berättar inte sanningen

Men samtidigt har jag ingen annan än exet att prata med, det är honom jag bryter ihop inför , han som orsakat sorgen...

När vi ses vill jag bara ha kul o må bra, och så är det 
Men när jag sedan hör o ser saker jag mår dåligt av bruter jag ihop
Sen går det bara runt o runt

Hans svar är om jag mår så dåligt av att ses så varför vill hag fortsätta....

Det gör ont att se hur illa du mår. Vad tror du om att söka akut. Låt det rinna över. Gråt och berätta. Ingen kommer att tycka du är knäpp. Sök vård. Låt de ta hand om dig. Förstår att det känns läskigt att släppa taget och visa sin ångest och sårbarhet. Men jag tror att det behövs och är vägen till att du ska få bli hel igen. Du förstår mig inte just nu vad du är utsatt för. 

Kan kvinnojour vara något att börja med? Önskar innerligt att du ska våga ta dig till psykakuten för hjälp. Var rädd om dig! 

Det är okej att gråta, till och med fulgråta och hulka, när man berättar för sin terapeut saker som är jobbiga. De vet att det är jobbigt både att leva i det och berätta om det. Dessutom är det bra för kroppens stressystem att gråta då det tar med sig massa stress ut ut kroppen. Jag är en sån som har nära till gråt och har gråtit hos familjerådgivare, terapeuter, dietister, sköterskor och läkare. Så gråt på, hur mycket du vill, det är helt normalt och de är vana. 

Det som gör mig så ont när jag läser det du skriver här är att du vet vad du ska göra men du vågar inte sista klivet. Men vet du, jag vet att du vågar. För din skull och för ditt barns skull. Ta steget och skapa en ljus framtid för er istället för att fortsätta dras ned i mörker. Jag säger inte att det kommer bli lätt, men jag vet att du fixar det och jag vet att det kommer vara värt det!