Anonym (Usch)

Tue 21 Oct 2025 15:33

89 svar

Trött på mansgrisen

Alltså jag vet inte ens var jag ska börja. Vi har en bebis på 4 månader och en tvååring som precis kommit in i trots deluxe. Jag älskar mina barn, men just nu känner jag mest irritation mot deras pappa. 😩

Han går till jobbet, kommer hem, äter maten jag lagat (om jag ens hunnit laga något), och sen ?vilar lite? på soffan medan jag försöker amma, trösta tvååringen som vägrar borsta tänderna och samtidigt plocka upp dagens leksaksberg från golvet.

Och när jag säger att jag behöver hjälp så får jag det där klassiska:
?Men jag jobbar ju hela dagen, jag är trött.?
Jaha? Och jag då? Jag jobbar ju också hela dagen, bara att mitt jobb inte har raster, lön eller tack.

Jag försöker prata med honom, men det känns som att det inte går in. Han tycker att jag ?överdriver? och att jag borde vila när bebisen sover (haha, jo tjena ? för då ska man ju hinna allt annat också).

Jag börjar seriöst känna mig som en bitter kärring, men jag är så trött på att vara den enda som ser vad som faktiskt behöver göras.

Någon annan som lever med en mansgris-light och undrar hur man tar sig ur den här obalansen utan att explodera?

Anonym (H)

Wed 22 Oct 2025 14:45

#51

Anonym (Jag) skrev 2025-10-21 16:03:17 följande:

Trött på mansgrisen

Vi blev särbo (på deltid iallafall) innan andra gemensamma barnet föddes. Delvis för att det funkar bättre med hans jobb men också för att det bara blir mer att göra för mig när han är här. Han är här några dagar i veckan och sover här, resten av tiden bor han hos sin mamma som bor stort och har ett extra rum och bor mer centralt (och närmare hans jobb) än vi.

När han inte är här kan min mamma som bor nära komma hit och hjälpa till ibland med barnen, hon kommer inte så bra överens med honom.

Yngsta är 8 månader och vårt första gemensamma barn är 3,5. Ibland är 3-åringen med honom och farmor hos dom på helgerna så jag får lite egentid med bebis och mitt äldre barn från ett tidigare förhållande och 3-åringen får lite paus från lillasyster och kan få all uppmärksamhet.

Det kanske inte funkar för alla men för oss funkar det bättre än att bo tillsammans på heltid. Annars hade vi nog gjort slut.

Betalar han underhåll?

Anonym (Varför?)

Wed 22 Oct 2025 16:07

#52

KimLinnefeldt skrev 2025-10-22 14:26:49 följande:

Ja, de är hjärndöda apor. Undrar vem som uppfostrat dem.

Visst ja... deras mammor...

Och varför upprepas det gång på gång att kvinnor fattar sitt eget val att starta en livsförändrande relation ("kärleksrelation..!) med dessa hjärndöda apor som saknar all uppfostran?

Och varför i hela världen fattar dessa intelligenta kvinnor sitt beslut att välja dessa män som far till sina barn? Alltså väljer till sina barn en far som är att likställa med en hjärndöd apa som saknar uppfostran?

Och sedan skyller sitt val på den hjärndöda, och frånsäger sig allt ansvar för sina egna val, utan skyller allt på de där generellt hjärndöda aporna.

Detta sker dessutom under medhåll, tillrop och uppmuntran från sina lika högt intelligenta medsystrar,
och från sina mammor som visat sin intelligens när de uppfostrade de hjärndöda. Och alla de intelligenta, systrar och deras mammor, kan generellt tillsammans konstatera att ingen av dem har något eget ansvar för de livsavgörande beslut som de har fattat åt sig själva och till sina barn...

cosinus

Wed 22 Oct 2025 16:15

#53

Vi delade på föräldraledigheten vilket var sjukt nyttigt för man inser att alla mynt har två sidor.

När jag var föräldraledig så var pappans hemkomst för mig en form av startskott. En vuxen att prata med, en vuxen som kan göra saker. Ofta hade jag skjutit upp saker tills han skulle vara hemma för att jag helt enkelt tänkte att det skulle bli så mycket enklare med två par händer än ett par. När han kom hem hade jag en lista med saker jag ville ha gjort. Gärna typ direkt. Jag ville ha upp tempot när han klev in genom dörren. En försenad hemkomst på 30 min kunde kännas som en evighet. En AW så att han kom hem efter barnen lagt sig - Jamen helst inte från min sida.

Jag var frustrerad över att han inte gjorde saker självmant. Jag var irriterad över att han frågade mig om vad barnen brukade äta och vilka tider och när de brukade sova. Hur svårt skulle det vara liksom.

Och så började jag jobba och insåg efter två veckor att jag inte hade koll på vilket mellis bebisen föredrog numer. Fasen de där små ändrar sig ju en gång per dygn vad de gapar åt.

Jag insåg att när jag jobbat en hel dag så var jag trött. Inte på ett sånt sätt som om man varit hemma med barnen. Men på ett annat sätt. På att tänka, på kollegor som surrar. Jag ville inte börja göra saker direkt jag gick genom dörren. Jag ville sitta ner, jag ville andas och jag ville inte just jättegärna prata. Det hade jag fått nog av.

Jag insåg att knepen för att avleda och trösta ändrades också. Helt plötsligt var jag den jobbiga medföräldern som frågade om självklara saker.

Jag insåg att en AW hade ju varit ganska kul. Alla kollegorna ska ju dit och barnen går ju ändå och sover så det blir ju bara 2-3 timmar mer själv den dagen.

Jag insåg att mycket av det jag stört mig på som föräldraledig reagerade jag på precis samma sätt när jag jobbade. Men, jag förstod också pappans sida. Jag lade band på mig ibland och följde inte med på alla AW, jag tvingade mig att göra en del direkt jag kom hem för att det var väntat på och viktigt av den andre innan jag satte mig i soffan. Jag reagerade likadant instinktivt men hade kunskapen och erfarenheten att se den andres sida.

Long story short. Se till att båda får prova både livet hemma med barn och livet att arbeta när den andre drar allt hemma. Sjukt nyttigt.

Anonym (Jag)

Wed 22 Oct 2025 17:53

#54

Anonym (H) skrev 2025-10-22 14:45:07 följande:

Betalar han underhåll?

Det gör han faktiskt, för båda våra gemensamma barn fast direkt till mig då, inte genom Försäkringskassan. Vi har inte gemensam ekonomi , eller till största delen har vi inte det iallafall även om vi kan dela på en del.

Anonym (L)

Wed 22 Oct 2025 20:05

#55

Anonym (Varför?) skrev 2025-10-22 14:12:32 följande:

Det andra barnet var inte planerat egentligen
Det är uppenbarligen känt för dig och för er åtminstone en del av de bakomliggande orsakerna. Kanske det mesta...

Det där du skriver kanske förklara och besvarar en hel del, kanske det mesta, av de frågeställningar jag ställde till dig i mitt förra långa inlägg?

Är detta förklaringen till varför?
Finns det mera?

Vad kan du göra åt det? Vilka val har du gällande hur du i så fall ska gå tillväga?

Vad vill han? Vad vill ni ömsesidigt och gemensamt?
Vilka delar är ni överens om?
Vad är var och en överens om? Vad är ni gemensamt och ömsesidigt överens om? Då menar jag gällande vilka saker är ni genuint överens om att ni har en helt gemensam och båda har en samstämmig syn?

Det handlar alltså inte om vad som är rätt eller fel, vem har mest rätt, vad är rättvist eller orättvist, utan att ni är överens om läget, om vad var och en av er faktiskt tycker och känner?
Om ni (eller du) väljer att inte vara konstruktiva utan i stället väljer att enbart fastna i rätt eller fel, eller i orättvisor, så hindrar du/ni er och det blir omöjligt att lösa problemet, eller minska problemen.

I vilka av dessa delar och problem har ni en gemensam syn, i vilka delar tycker båda lika och båda är lika nöjda?
Och till vilka delar skiljer det sig åt?
Vilka är de mest betydande delarna där ni inte har samma syn?
Varför?
Har ni båda ett gemensamt intresse (t ex älskar ni varandra...) att tillsammans och gemensamt göra något åt de saker som skiljer?
Eller är det bara du som önskar förändring?
Hur går ni, eller du, vidare utifrån dessa förutsättningar?

Allt detta om du för din egen skull önskar dig att få till en förändring...

Men snälla, höll inte du på såhär i en annan tråd också men kallade dig för "en annan pappa" där TS uppenbarligen var ledsen över sin mans plötsöiga beteende?!...

TS läs inte detta gnabb för när du väl svarar kommer "Varför" att skriva att du kommer med undanflykter.

Anonym (Men snälla...?)

Wed 22 Oct 2025 20:20

#56

Anonym (Usch) skrev 2025-10-22 11:56:38 följande:

Haha, jo det vore rättvist va? Men enligt honom är jag ju ?så naturlig? med barnen och ?har mer tålamod?, så det är ju bättre för alla att jag är hemma. Bekvämt för honom i alla fall.

Och om du viker dig för detg så är du på riktigt dum- mot dig själv!

Den som är dålig på nåt behöver öva, det vet väl varenda människa?

Fråga om det är så han tänker uppfostra era barn, att det man inte kan det ska man slippa göra? Och säg att du då kommer att berätta att han ville slippa att ta hand om dem så därför behöver de nog inte göra några läxor heller, om det känns lite jobbigt.

För om några år kommer det annars att heta "jamen jag kan inte vara själv med barnen nu, jag känner dem ju knappt, jag vet inte ens vad de äter..."

Det är nu ni lägger grunden för fortsatt jämställdhet - eller ojämställdhet.

Anonym (suck...)

Thu 23 Oct 2025 00:09

#57

Anonym (H) skrev 2025-10-22 14:33:14 följande:

Han älskar inte dig, inte sina barn heller. Han vill bara vara lek-farbror. Och han kommer aldrig, ALDRIG att förändras.

Primitiva varelser...

Anonym (Men snälla...?)

Thu 23 Oct 2025 08:21

#58

KimLinnefeldt skrev 2025-10-22 14:26:49 följande:

Ja, de är hjärndöda apor. Undrar vem som uppfostrat dem.

Visst ja... deras mammor...

För papporna har så klart aldrig visat vad som förväntas av en man då genom att själva bete sig som apor, eller?

Core

Thu 23 Oct 2025 11:46

#59

Fanns inga symtom alls på att du skaffade barn med en fjant eller?

Även om han så klart oavsett vad är en sopa, kanske man ska göra sitt urval bättre innan man väljer att bilda familj. Det är lätt att drömma familjedrömmen och bortse från uppenbara faktum. För med handen på hjärtat, han blev inte en helt ny person över en natt på förlossningen va?

Den hårda tonen beror på att man blir bra trött på att läsa ämnen där det i underströmmarna är tydligt att det är män som är problemet, som att jag ska bära ansvaret över att du uppenbarligen inte får något bättre. Nej, män som grupp är inte utpekade i trådstarten, men prova att använda generellt nedsättande ord om kvinnor så går det kanske upp för dig vad jag menar.

Men absolut, är du bara ute efter en klapp på axeln och en bekräftelse på att han inte är en riktig man står jag bakom det alla dagar i veckan om din beskrivning stämmer.

Anonym (H)

Thu 23 Oct 2025 16:30

#60

Core skrev 2025-10-23 11:46:51 följande:

Fanns inga symtom alls på att du skaffade barn med en fjant eller?

Även om han så klart oavsett vad är en sopa, kanske man ska göra sitt urval bättre innan man väljer att bilda familj. Det är lätt att drömma familjedrömmen och bortse från uppenbara faktum. För med handen på hjärtat, han blev inte en helt ny person över en natt på förlossningen va?

Den hårda tonen beror på att man blir bra trött på att läsa ämnen där det i underströmmarna är tydligt att det är män som är problemet, som att jag ska bära ansvaret över att du uppenbarligen inte får något bättre. Nej, män som grupp är inte utpekade i trådstarten, men prova att använda generellt nedsättande ord om kvinnor så går det kanske upp för dig vad jag menar.

Men absolut, är du bara ute efter en klapp på axeln och en bekräftelse på att han inte är en riktig man står jag bakom det alla dagar i veckan om din beskrivning stämmer.

Det märks inte alltid innan. Jag tänkte att min man är bäst, hela min familj och släkt samt vänner tänkte att min man är bäst. Sen skaffade vi katt tillsammans och då kröp mansbebisen fram lite.

Trött på mansgrisen

INNEHÅLL