• Anonym (Osäker_pappa)

    Är jag orimlig?

    Jag har varit tillsammans med min fru i 13 år och vi har två barn ihop. Utåt sett kan vårt liv se stabilt och välfungerande ut, men bakom fasaden bär jag på en djup frustration och en växande trötthet då det är mycket som inte fungerar och jag känner mig alltmer ensam i relationen.


    Hon har inget handikapp eller någon begränsning som hindrar henne från att arbeta eller ta ansvar. Ändå är det jag som står för hela försörjningen och stora delar av det praktiska vardagslivet. Jag är höginkomsttagare och har byggt upp det liv vi har tillsammans: jag har köpt en villa i ett tryggt område i Stockholm och vi äger två moderna bilar. Den senaste bilen köpte jag specifikt för henne, med tanken att hon skulle ta körkort och kunna hämta och lämna barnen, handla och underlätta vardagen för oss alla. Trots detta har hon fortfarande inte visat något större intresse för att ta körkort och det verkar inte vara en prioritet för henne. I praktiken innebär det att det oftast är jag som kör henne, barnen och de inkluderar även hennes egna ärenden.


    Under de senaste månaderna av våra liv har hon dock hämtat och lämnat ett av våra barn de dagar jag har varit på jobbet, till följd av nya direktiv om mer närvaro på kontoret. I vissa fall har hon även lämnat barnet på aktiviteter genom att åka buss eller taxi när jag har varit otillgänglig, till exempel vid jobbresor, samt tagit hjälp av mina föräldrar. Även om detta har fungerat praktiskt, bygger det fortfarande på tillfälliga lösningar och andras hjälp (när de kan), snarare än på en långsiktigt hållbar egen självständighet.


    Hon menar att hon bidrar mycket genom att hon har gett mig två barn och genom att hon tar hand om huset. Jag ifrågasätter inte värdet av det hon gör, men för mig handlar ansvar också om att visa våra barn hur man tar ansvar som vuxen. Jag vill att de ska se båda sina föräldrar arbeta, utvecklas och stå på egna ben. Istället får jag ofta höra att hon inte har egentid, att huset tar all hennes energi och att jag borde hjälpa till mer.


    Jag har aldrig krävt att hon ska göra 100 % av hushållsarbetet, utan det jag har velat är struktur, planering och tydlighet. Jag vill inte att allt ska ske spontant och enbart på hennes villkor, där jag förväntas släppa allt i stunden när hon till exempel plötsligt vill dra igång ett städprojekt eller något annat. Idag sker hushållsarbetet ad hoc och helt utan planering, vilket skapar irritation och återkommande konflikter hos oss och jag får ofta höra att jag inte hjälper till, något jag upplever som djupt orättvist då jag försöker bidra på de sätt jag kan: Jag lagar mat när vi kommer överens om det, jag har ordnat städhjälp för att avlasta och jag köpte en robotdammsugare just för att minska friktionen kring städning! Särskilt eftersom jag ofta inte ens vet när det är tänkt att vi ska städa eller tvätta. Jag har också föreslagit lösningar för att förenkla vardagen, som matkassar och fasta städ/tvättdagar där hela familjen hjälps åt, men nästan allt avfärdas.


    Utöver detta upplever jag att jag aldrig riktigt får någon vilostund hemma. Så fort jag visar mig eller sätter mig ner behöver jag göra något: när hon vill och oftast direkt, här och nu. Om jag inte kan eller orkar just då leder det nästan alltid till konflikt, de känns som att mina behov av återhämtning och lugn helt saknar utrymme.


    Hon säger att hon söker jobb, men i praktiken händer det väldigt lite och det finns ständigt nya förklaringar till varför det inte leder någonstans, varför hon inte ens får komma på en intervju. Under tiden är det jag som kör barnen till och från skolan, till aktiviteter och träningar. Jag är den enda som gör det regelbundet, utöver allt annat ansvar jag bär både hemma och på jobbet.


    När jag försöker ta upp något problem eller ge konstruktiv kritik har hon mycket svårt att ta emot den och upplever det ofta som personliga påhopp och blir upprörd, vilket gör det svårt för oss att föra ett lugnt och sakligt samtal. Jag upplever att hon har också svårt att se sina egna brister och så fort jag lyfter något pekar hon gärna på andra i vår omgivning: t.ex. genom att säga saker som: ?Vadå, din kusin är väl inte bättre?? Det gör att våra samtal sällan leder till reflektion eller förändring, utan istället fastnar i försvar och jämförelser.


    När jag tidigare har försökt sätta en tydlig gräns och till och med försökte avsluta relationen (jag ville skilja mig för drygt ett år sedan) har hon inte kunnat hantera situationen på ett vuxet sätt. Istället ringde hon sin mamma och bad henne kontakta mig för att övertala mig att stanna. Hon ringde även våra grannar och bad dem att lägga sig i och försöka övertyga mig att ge henne ännu en chans. För mig kändes detta djupt osunt och gränsöverskridande, en sådan situation borde kunna hanteras mellan två vuxna människor, inte genom att dra in omgivningen för att skapa press på mig.


    Jag börjar känna mig utmattad, ovärderad, tom och orkeslös! Ibland känns det inte som att jag lever i en jämlik relation, utan som att jag tar hand om någon annans barn. Samtidigt får hon mig att tvivla på mig själv, hon får mig att tro att det är jag som gör fel, att jag borde ge henne mer tid, avlasta ännu mer och backa upp ytterligare, så att hon ?kan ta tag i sitt liv?.


    Jag säger inte att jag är perfekt, det är jag långt ifrån, men är mina krav verkligen orimliga? ?Bygga ett liv tillsammans på lika villkor, att hon jobbar och sköter om sitt eget liv?


    Min största fundering är om det här överhuvudtaget går att förändra? Hon är 37 år, kan hon ändra sig? Finns viljan där eller lurar hon både sig själv och mig? Jag vill inte sitta här om tio år och ställa samma frågor, mer trött och lika osäker. Jag behöver råd och andras erfarenheter för att kunna fatta ett beslut känner jag och hoppas ni kan hjälpa mig.

  • Svar på tråden Är jag orimlig?
  • Tecum

    Hon har fått många chanser men fortsätter i samma bekväma spår. Och ju äldre man blir, desto svårare är det att ändra sig. Jag tycker att du ska ta en allvarlig funderade på om du vill leva resten av livet på detta vis och börja förbereda för skilsmässa, både mentalt och fysiskt.

  • Anonym (Lasse)

    Min spontana reaktion är att hon inte får några konsekvenser av sitt beteende .

    Hon är vuxen och jag fattar inte varför du inte behandlar henne som en  vuxen ?  

    Du köper allehanda tjänster och  prylar och duttar och gullar och gör allt du kan komma på - utom att behandla henne som en vuxen.

    Dvs att hon får lösa sina problem själv, ta vuxet delat ansvar och får ta konsekvenser när livet skiter sig.  Krav, vs konsekvenser. 

    Istället för att köpa en bil hade det väl varit lämpligare att tillsammans skriva in på  körskola, gå handledarkurs ihop och aktivt dra ut henne för att köra. Eller satt henne på intensivkurs i Falun och vinkat hejdå på två veckor.  Hon fpr komma hem när hon fixat kortet. 

    Kaoset hemma hjälps av att fixa städschema och tvättas det inte får inte barnen rena kläder. Enkelt.  

    Ja du fattar. 

    Ursäkta att jag låter dryg men jag blev provocerad av prinsessa-syndromet ..  

  • Anonym (V12)

    Du har valt en i bekväm initiativlös hemmakatt från början och nu är du irriterad för att hon inte ändrar sig. Är det inte lite optimistiskt att vänta sig detta av personligheten du beskriver så målande?

    Du har aldrig levt i en jämlik relation så det vet jag inte varför du ens nämner.
    I min jämlika relation har båda körkort, jobbar heltid och delar ansvar för hem, barn och aktiviteter. Annars hade vi inte haft en relation, en kvinna med några som helst ambitioner i arbetslivet hade aldrig gått med på ditt upplägg.

    I din situation brukar kvinnor ofta få höra av män att de har valt fel man om de väntar sig något annat än så som han var från början. För ingen människa kan tydligen utvecklas eller mogna?

    Jag håller för all del inte riktigt med om det men...

    ...du har redan lämnat en gång, hon grät sig tillbaka med fula metoder. Hon har haft ännu ett år på sig att leva upp till någon sorts utveckling mot vuxenhet, och levererar tydligen inget värt att nämna.

    Det är fullt tillåtet att tröttna på barnsliga exemplar av båda könen och jag hade separerat från en sådan person utan att tveka. Du har som utbildad med vettig ekonomi goda möjligheter att hitta en kvinna av annan sort.

    Bara gör det. Jag har själv sparkat ut en man som hade svårt att växa upp, och det var faktiskt t.o.m. så att han tackade mig ett drygt år senare. Han behövde helt enkelt landa på arslet vid 35 för att polletten skulle trilla ner. Men jag hade i alla fall fixat ett hyrrum som han kunde flytta till så han inte blev bostadslös/ fick flytta hem till mamma.

    Genom att fortsätta curla i detta blir du bara en olycklig enabler som hindrar henne från att utvecklas.

  • Agda90

    Vad gjorde hon när ni träffades? Jobb? 
    Gör hon något annat än "tar hand" om jemmet nu?

    Om sitta på arslet och ta hand om hemmet är det hon gör så hade jag bokst tid för par terapi, släpat dit henne och förklarqt tydligt att hon a)skärper sig, tar körkort, skaffar ett jobb och bidrar till en jämlik relation eller b) skilsmässa och att ingen i omgivningen har med det att göra.

  • Anonym (E)

    Har hon någonsin jobbat och varför slutade hon i så fall? 


    Håller med ovanstående om att du måste sluta curla henne.

    Jag har svårt att tro att hon kommer att förändras. Det säger något om hennes personlighet att hon inte skäms över att bete sig som hon gör och att bli behandlad som ett barn. 

    Huvudproblemet är ju att hon inte vill ta ansvar för någonting. Att hon drog in grannar och sin mamma i er relation är ytterligare ett absurt exempel på det, 

    Ni befinner er på helt olika nivåer med helt olika förhållningssätt och värderingar. Vad får du ens ut av den här relationen? 


    Det bästa för er båda är nog att gå skilda vägar så att hon blir tvungen att ta tag i sitt liv (på riktigt) och att du kan sluta vara medberoende. 

  • Fiona M

    Det här är inte hållbart.
    Gå på parterapi så ni har en utomstående som kan lyssna och få er att prata om hur ni ser på det och hjälp er formulera hur ni vill fortsätta.

  • Jemp

    Jag förstår att du är frustrerad och visst tycker jag det är rimligt att om en blir försörjd så gör denne mer hemma. 


    Men sen funderar jag också över din del i det hela. Vad är egentligen överenskommelsen, är hon arbetslös eller hemmafru? hur många barn har ni och hur mycket går de på förskolan? Varför bor ni på ett sätt som gör att hon inte klarar av vardagen? Hur kan en vuxen man inte veta när det bör städas? Gör du några hushållssysslor eller betalar du bara dig ur dem? Har ni en överenskommelse om hemmet eller helt olika förväntningar?

  • Fjäril kär

    Om du/ni vill undvika en skilsmässa får ni vara beredd på att båda två måste ändra inriktning och inställning om det överhuvudtaget ska finnas nåt äktenskap....

    Rekommenderar parterapi ASAP  . 

    Om du vill att hon ska skärpa sig så måste du också vara beredd på att sluta dadda henne och då behöver ni hjälp utifrån..

    Man skapar inte ett jämlikt äktenskap med att köpa tjänster och dyra prylar. Man kavlar upo ärmarna och skyfflar sin skit själv helt enkelt.  

    Ska hon lyckas skaffa jobb och bli jämlikt partner måste du förstå att du måste skapa dom förutsättningar hon behöver för det.  Gå ner i arbetstid, hämta barnen själv  från skola/barnomsorg  eller vad nu din bajsskyffel behöver kleta i ..  

  • Just Precis

    Du visste ju redan för ett år sedan att du ville skilja dig. Vad har förändrats?

  • Anonym (Anna)

    Hon är mamma till dina barn och du tvekar..vill du gå vidare?På något sätt.

Svar på tråden Är jag orimlig?