Att få syskon,... i dag var det kaos...

Känner igen mig så väl. Trodde jag skulle bli galen ett tag...

http://beta.familjeliv.se/Bloggar-3-50/b2061p47856.html
http://beta.familjeliv.se/Bloggar-3-50/b2061p47844.html

Men det blir bättre, jag lovar. Framför allt tar bebisen mindre tid i anspråk ju äldre den blir. Storasyskonet finner sig i den nya vardagen så småningom. Trotset blir inte lika frekvent och intensivt när det stora barnet kommer till ro med den nya familjebildningen.

Nu är min lilla snart 10 månader och stora drygt 3 år. De har börjat ha glädje av varandra - och kivas med varandra . Vi föräldrar har det inte längre lika stressigt. Vi behöver inte slå knut på oss själva för att räcka till när någon av oss är ensam med barnen.

Lycka till!

Känner igen mig precis i din beskrivning från den första tiden. Vår stora tjej, Alexandra, var 2 år och tre månader när lilla Felix kom (idag 5 1/2 månad). Jag räckte aldrig till tyckte jag hur jag än gjorde och samtidigt så hade jag sån beskyddarinstinkt som vällde runt i mig gentemot Felix.

I början så försökte vi också att vara snällare mot henne eftersom hon hade fått en lillebror och hela hennes värld hade förändrats. Tyvärr så blev konsekvensen i vårt fall att hon bara testade ännu mer, typ vi gav henne lillfingret och hon skulle ha hela armen till slut. Vi insåg ganska snart att detta inte heller var bra för henne så vi fortsatte med den gamla gränsdragningen men valde inte att gå in i konflikt i alla lägen utan försökte att känna av ibland om det var värt en konflikt. Sen började vi att förklara för henne i olika situationer att nu händer detta med Felix, ex äter, får ny blöja, men det fick ju du då eller då. Det kändes som att hennes trots lugnade sig något. Vi tog även hjälp av resten av familjen som hittade på saker bara med henne. Vilket även både jag och Michel försökte att göra, men tiden är ju begränsad när Michel började jobba igen. Vi var också väldigt noga att be alla besökare att inte rusa in till Felix med en gång utan börja med att säga hej till henne.

När Alexandra började märka att Felix blev glad när hon kom så märkte jag en förändring i hennes inställning gentemot honom, han var ca tre månader då. Vid samma tidpunkt så förstod vi att hon tyckte att det var jobbigt att inte Felix gick och la sig samtidigt som henne. Det löste vi med att fasa in Felix efter hennes läggtid och det fungerade bra. Han åt lite tidigare på natten bara men det var det värt mot att hon inte skulle behöva ligga och "oroa" sig när hon skulle sova.

Angående vagnen så kan jag rekommendera ståbräda. Vi köpte Teutonias egen ståbräda till vår vagn och gjorde den till "hennes" och något som inte Felix fick åka på.

Idag fungerar det mesta bra mellan barnen. Trots kommer mer och mindre i vågor fortfarande men det hade det gjort även utan ett nytt syskon, så det ska inte Felix lastas för. Kan säga att idag så "hjälper" Alexandra till med Felix sysselsättning. Hon skojar och leker med honom så gott det går och han försöker att häng med och titta på allt hon gör.

Det är definitivt ingen dans på rosor att skaffa ett syskon anser jag och jag var inte beredd på att det skulle vara så här jobbigt den första tiden. Jag försökte att hitta den idyllen som förmedlas i diverse tidningar men hos oss fanns den i alla fall inte.

Men försök bara att hålla ut, det blir bättre. Och glöm inte bort att även ni föräldrar behöver egen tid var för sig och tillsammans för att ladda batterierna och ha kraft att möta trotsen. Be familj, släkt och vänner om hjälp om ni har möjlighet till det och prata av dig ibland hjälper det att bara prata av sig för att få nya krafter.

Kan tillägga att Felix hade också krånglig mage och även det ger med sig med tiden, även om det inte känns så när man är mitt uppe i det.

Många kramar
Anette

TS - du kunde precis beskriva min vardag....ett enda stort kaos. Har dock inte vågat mig längre än till affären för att köpa mat en enda gång. Får se när man vågar sig så långt som till ett köpcentrum ensam. :DDD Ska till Öppna förskolan nu i veckan....men där kan hon inte smitta iväg iaf, och en dörr hindrar henne från att smitta iväg.

Vi hade iofs mycket tätare (13½ månad) men jag upplevde att Viktor också tyckte det var jobbigt att bli storebror. Han blev jättemammig och han var rädd för Elliot i början. Det värsta höll i sig bara ett apr veckor, kanske för att Viktor var så liten och jag fortfarande ammade honom så han kunde ju få sin mamamdos fast jag var upptagen med att amma lillebror.

Dock känner jag igen det där du pratar om med att ge sig ut själv med två barn. Jag har bara haft en enkelvagn och burit ett av barnen i sjal/sele, jag tycker det är enklast. Då kan jag växla vem som åker vagn eller bärs, allt efter behov. Jag har haft en vagn med fullt liggläge och som är vändbar och på det viset har jag inte behövt bekymra mig så mycket vem som åker i den. Storebror har nog burits mest (med ett bra bärdon går det bra att bära länge tycker jag) och han har då fått sin dos av mammanärhet. Jag har också kunnat amma lillebror medan storebror suttit på ryggen osv. Att släppa lös storebror går inte alls, han sticker och jag kan inte springa efter, han måste sitta antingen på mig eller i vagn, eller så måste vi vara två så att en kan kuta efter honom.

Jag har också haft mycket nytta av att kunna amma i sjalen. På det viset har jag haft händerna fria att kunna hjälpa Viktor med det han vill och jag är inte låst bara för att jag ammat Elliot (typ ditt toabesök). På ett sätt har jag väl gjort väldigt mycket för att Viktor inte skulle känna sig åsidosatt, han har fått gå först en del gånger när deras behov krockat.

Man vänjer sig snabbt att vara ute med dem själv, utsätt dig gärna för det i små doser och öva, var inte rädd att ge dig ut. Vad är det värsta som kan hända? Att båda gallskriker? Det är inte så farligt. Stressande, men inte farligt.

Tack för era svar, känns så skönt att höra att det finns fler.

Tycker nästan att det bara blir värre för varje dag nu. De senaste 4 dagarna har varit riktigt jobbiga och jag saknar min goa tjej, vart har hon tagit vägen?

Mathilda (storasyster) har alltid varit en så glad, gosig, nöjd och snäll unge. Det kanske är därför hennes beteendebyte känns så extremt tufft.
Hon har varit så hjälpsam, duktig och liksom "vuxen". Man har kunnat konversera med henne och be henne om saker. Hon har plockat undan efter sig, ätit ordentligt, städat sitt rum. Ytters sällan varit grinig och gnällig utan mest glad och förståndig och man har kunnat förklara saker för henne och sätta gränser utan att hon ska bli hysterisk.

Nu är det gnäll och bråk från morgon till kväll. Hon känns jämnt trött och gnällig. Hon lyssnar INGENTING. Ber man henne om något låtsas hon inte höra. Hon slänger saker omkring sig, skrattar om man säger åt henne. Blir arg och hysterisk om något går emot henne eller om hon tex inte får leka med något hon vill ha. Hon slänger sig på marken och skriker... Just det sist nämnda är ett beteende som jag AVSKYR och hon har ALDRIG hållt på så här.

Vi försöker sätta gränser men ändå välja våra fighter så det inte ska vara nej nej hela tiden. När man väl har en trevlig stund med gos så lyckas hon nästan alltid förstöra den genom att börja bråka om något fånigt.

Jag blir så lessen, jag saknar min lilla söta Thilda så extremt mkt!!!
Känns som jag inte träffat henne på över en vecka nu, blir helt gråtfärdig.
Hon är helt som förbytt på bara en vecka! Hon är verkligen inte så här normalt, inte äns i närheten. Hon har alltid känts som den perfekta ungen. Glad och go och busig på ett underbart sätt..

När hon sover kan jag bara sitta och titta på henne och pussa på henne och tårarna rinner för det känns som det är bara då hon är "min Thilda".

Nu kanske jag överdriver lite, men i dag har varit en dålig dag...

Sarah:

Jag förstår verkligen hur du känner. Jag blir ledsen på mig själ över att jag inte har tillräckligt med tid åt vår äldsta son som blev storebror i mars. Det är verkligen inte lätt för dem att bebisen tar deras plats. Vår son är inte svartsjuk men blir gnällig när jag ammar och inte kan leka med honom så som han vill. Jag läste precis i boken STORA BOKEN OM BARN, att mellan 18-24 månader utvecklas på många plan och därför är det en mycket känslig period för dem att få syskon. Men jag tänker positivt, de kommer ha glädje av varandra i framtiden, även om den första tiden är kämpig!

Det är mycket vanligt att de regredierar när de får syskon. Allt de kunde förut blir som bortblåst och det är lätt att tappa tålamodet när de plötsligt inte kan klä på sig själva som de kunnat "i evigheter" till exempel. På ett sätt var det nog lättare för mig, Viktor kunde ju inte ens gå när lillebror föddes och jag hade liksom räknat med att ha två spädbarn nästan. Jag behövde inte uppleva att Viktor förändrades så mycket, det enda var att han blev mer needy.

Kan du inte be att få prata med psykologen på BVC, han/hon kanske har några konkreta tips på verktyg för att få vardagen att flyta bättre?

Jag kommer att ha 26 mån mellan mina och jag fasar lite för det också, speciellt på senaste tiden då min underbara dotter utövar sina fullt berättigade 2-års-känslostormar på mig o min man så mkt hon orkar

Hur klarar man det själv sen, kan jag tänka, men det kommer väl att lösa sig så småningom. De 3 första månaderna m ny bebis är ju ingen dans på rosor, oavsett om man har syskon eller ej.

Jag känner också att det är skönt att man inte är ensam med funderingarna o att det faktiskt inte är så rosenrött som det beskrivits av många.

kramar

Stor kram från mig, det är skitjobbigt periodvis! Vi har 19 månader mellan storebror och lillasyster. Minns hur jag i stilla ro ammade Pontus. Elvira lärde sig snabbt sugga hårt på tutten så att den inte åkte ut - herregud, jag sprang och ammade över hela parken med henne hängande i tutten när Pontus drog iväg T.o.m. så att en granne asgarvade åt mig en dag på gården, för hon hade aldrig sett någon springa och amma någon gång, men vad gör man om den stora drar iväg ut där det kör bilar! Och en dag hann jag inte, då ramlade han från en mur och fick hjärnskakning medan jag ammade på en bänk sidan om sandlådan. Usch vilken ångestupplevelse!

Det blir egentligen inte mycke enklare med tiden, det dyker upp nya grejer som inte fungerar tycker jag. Nu kryper lillasyster och det är också jobbigt. Idag när Pontus skulle titta på Bolibompa efter maten och vi diskade kröp hon hela tiden fram till honom, dro av hans glasögon och reste sig mot tv-möbeln och stod i vägen. Klart att han med rätta blev uppriktigt less på sin syster.

Har inte ett enda gott råd att ge, mer än att man själv blir en bättre och bättre flerbarns förälder som lär sig kenp och alternativa lösningar, och accepterar kaos bättre och bättre själv. Men nej, till köpcenter åker man inte ofta ensam, det är för jobbigt.

Kram Petra

Jag känner igen mig.. Der ÄR jättejobbigt i början och kombinerat med att äldsta barnet kanske får en släng av avundsjuka mot nya syskonet så har hon ju kommit i en trotsålder också. Du har mindre tid och ork att sätta dig med henne coh dina hormoner ställer ju till det rejält ihop med dåligt samvete. Jag tyckte inte jag gjorde annat än att gråta dom första månaderna och kände "ska det vara så här" och vågade helt enkelt inte gå nånstans själv för jag var rädd att inte klara situationen om storasyster började sätta sig på tvären och lillebror började gråta..
Det enda jag kan säga som var för oss var att ge det tid. Pappa fick ta ett stort ansvar för lillebror mellan amningarna när han var hemma och vi handlade osv efter hans jobb. Det fick helt enkelt bli så i början, tills jag kommit in i rutiner och vardag, storasyster lugnat sig lite och lillebror blivit någon månad gammal.
Nu ska jag väl tillägga att storasyster var himla snäll och det mest var jag som var trött och nojjig men jag hade en lista som jag försökte följa. För varje gång jag satte mig att amma så satt storasyster Emelie vid mig och vi hade nya grejer varje gång. Tex en amning läste jag böcker som hon valt ut, nästa amning lekte vi affär och hon hade kassappataren med, amningen därpå la vi pussel osv.
Jag läste nånstans i en mammatidning att 2åringar vill ha uppdrag så det började jag ge henne och det fick henne att känna sig stor och duktig när hon kunde hämta nåt jag bad henne om tex och hon sen fick höra vad duktig hon var, snäll och stor och kan så mycket nu, vad glad mamma blir!
För oss funkade det och jag tror det var tack vare den där tidningsartikeln som fick det att lossna!!
Håll ut, det kommer bli bättre även om det känns jobbigt just nu!
Stort lycka till och önskar Er en fortsatt mysig påsk!

Det är absolut nödvändigt (för att inte säga livsnödvändigt) för din 2-åriga tjej att hon få känna sig behövd i er familj. Och då menar jag inte känslomässigt, för det är jag övertygad om att ni visar henne att hon är .

JAg pratar om att hon måste känna att ni behöver henne för att sköta om lillasyster. Byta blöjor, tvätta henne, bädda sängen/vagnen, klä på henne osv , allt detta KAN ni bara inte göra utan att hon är med!!
För att få henne delaktigt i detta kan du börja med att spela lite teater:
"Åh, bebisen har bajsat! Vad ska jag göra??" och se om du får nåt förslag från storasyster. "Var byter man blöjor då?" "Var finns det nya blöjor?" osv Allt frågat i en ton av förvirring - precis som om du verkligen inte visste! (Inga förhör alltså). Låt storasyster få vara duktigt och visa dig hur man gör och du tackar mycket noga efteråt, så hon verkligen får känna sig stolt.

Jag har sett det här funka på flera barn. Ju mer storasyster får känna att hon behövs för att lillasyster ska ha det bra, desto viktigare kommer lillasyster att bli för henne. Du kommer att få syskon som hänger ihop i döden för varandra så småningom. Precis som syskon ska göra.

Och kom ihåg - Rom byggdes inte på en dag.