Pergobarn??

Min yngsta dotter ar clomidbarn. Tog pa tredje manaden. 6 manader av tempning.

IVF är inte aktuellt för oss än, tror vår läkare vill att vi provar "allt annat" först. Men det är ju just det som tar sån tid. När kroppen väl svarar blir det överstimulerad annars händer inte ett pip. Känns lite svart ibland. Men vår läkare menar att eftersom jag har PCO-s är det bara en fråga om NÄR inte OM vi får barn, eftersom det finns bra mediciner osv, men det har ju fortfarande inte hänt nåt... Vet att jag är otålig, men hade jag fått bestämma hade vi haft barn när jag var 25, nu vet jag inte ens om jag kommer hinna innan 30... Inget ont om föräldrar över 30, det är absolut inte det, bara att jag själv ville ha tidigare och vill ha NU. Våra barn blir så mycket yngre än alla våra vänners barn. Det känns för mig väldigt synd att de inte kommer få nån glädje av varann.

Molnet:
Vilken tråkig situation! Jag vet precis hur det är att inte kunna finansiera det själv, det kan inte vi heller p.g.a. att min sambo har skulder (sen sitt förra liv), men tyvärr påverkar det ju oss nu. Var kommer din kille ifrån? Hur ser han på det här med fertilitetshjälp? Min kille vill helst inte prata om det alls, och tycker inte att det är lönt att hetsa upp sig över... Det kommer när det kommer, typ.

Min man e från syrien men uppvuxen i turkiet.
Jag förstår att ni vill prova allt innan ivf försök för jag tror man skulle känna sig helt besegrad om man tog emot sådan fysisk hjälp, jag vet att tusentals gör ivf o blir gravida det e ju jättekul att det finns en sådan möjlighet men vi skulle känna oss besegrade.
Och om nu inte nån av er e asylsökande behöver ni inte finansiera det själva ni får ju 2-3 gratis ivf försök av landstinget.
Din kille har rätt i att inte hetsa upp sig för det e ju så att man ändå inte kan påverka det själv men han har fel i att inte prata om det.
Att inte få barn e en väldigt svår sak, kan till och med kallas för livskris.
Min man säger oxå att jag inte ska hetsa upp mig för jag kan inget göra ändå.
I början var han precis likadan o ville inte prata om det men det var mestadels för att han tog på sig skulden han trodde att felet låg hos honom o han skämdes, barnlösheten tog ifrån hans som han kallar det sin manlighet, han brukar säga att han har pistolen men inte kulorna bara hylsor
Jag vet det e inte roligt men i den stunden han sa det var det roligt.
Vi vet ju fortfarande inte vad felet är eller vems men eftersom jag har barn sen ett tidigare förhållande så tar han på sig skulden, stackarn.
Men efter ett tag nästan tvingade jag honom till att prata, att stänga inne känslor gör mig galen o spänningen blir så hård.
Så efter några veckors bearbetning öpnnade han sig för mig o vi pratade om allt, om olika lösningar om felet var allvarligt mm.
Så nu e vi beredda på allt o har tagit alla beslut i den här frågan.
Självklart peppar jag min man o nu på senaste tiden tror han inte så längre på att felet ligger hos honom eftersom jag vissa månader inte får äl ens.
Men det kändes skönt att ventilera allt o ta sådana beslut så man vet vart man står.
JAg tycker att du borde förklara för han att du måste prata med han det ju din partner o ni måste ju kunna kommunicera om hur ni ska försöka gå vidare ifall det inte tar sig.
Du kanske har försökt redan men ge inte upp sådana frågor e tyvärr väldigt känsliga för vissa män, dom skäms o stänger in sig i sitt skal.
Enda jag kan säga e lycka till o jag hoppas verkligen det löser sig för er.

Molnet:

Tack så mycket! I vårt fall är det inte min sambo det är fel på, utan mig. Och vi har det svart på vitt. Hans spermieprov var lysande, så t.o.m. fertilitetsläkaren mer eller mindre berömde honom. Mindre kul för mig att sitta där och få bekräftat att det var som jag trodde - mig det var fel på. Min sambo brukar stoltsera om sina simmare då och då, men mest mellan oss två givetvis. Jag missunnar honom inte det, självklart ska han vara glad över att han är så viril, men det tär ju inte mindre på mig för det. Jag tror mest att han inte vill prata om det för om man inte pratar om det, så finns ju inte problemet och då kan ju alla vara glada och må bra. Eller? Nej... Sen vill han väl vara stark för min skull också, men jag behöver inte det, utan nån som kan stötta mig genom att prata om det och finnas där, och det har jag sagt till honom. Men det är ändå svårt, för han gör det inte gärna. Men men, alla handskas vi med det på olika sätt, klart att det är jobbigast för den som felet ligger hos. I vårt fall är det ju jag som får proppa i mig hormoner som får mig ur balans och som gör att jag mår jättedåligt i perioder. Det är min kropp som påverkas, även om det är svårt för honom att bara se på och inte kunna göra nåt.

Vad mycket meningslöst babbel det blev nu, men jag behövde väl skriva av mig lite...

Inget e meninslöst babbel här
Jag förstår dig exakt.
Det e kanske så att han inte vill prata om det för att han inte vill göra dig ännu mer ledsen.
Han försöker nog glömma o hitta en ljus sida i allting.
Men om du känner att du måste få prata o gråta ut så gör det du kommer må garanterat mycket bättre o vara mer gladare så e det för mig iaf.
Även om han "förnekar" att problemet inte finns så att alla blir glada o mår bra gör han nog det för att han tror på det men inser inte att han förvärrar det.
Jag var oxå så i början höll alt inom mig för att inte göra sambon ledsen men efter månader orkade jag inte o då bara exploderade allt man hållt inom sig.
Så det bästa e ju att prata ut så att man kan må bättre sen.

Men hans spermaprov var ju bra så äter du oxå mediciner så jag tror nog det kommer ta sig snart för er, håll ut bara! (jag vet att det e svårt) men håll ut!

Jag åt pergo i 3 omgångar och plussade idag så blev alltså gravid på omgång 3 :D

men va kul!
GRATTIS

grattis Kexet!!!!

Jag blev gravid efter en enkel Pergokur

Tack snälla! håller tummarna för er allihop!!

jag blev gravid efter första enkelkuren av pergo..

ska börja äta pergotime snart väntar in mensen nu ...ohhh hoppas att jag oxå plussar snart ...

ska börja äta pergotime snart väntar in mensen nu ...ohhh hoppas att jag oxå plussar snart ...