Anknytningen

Hej!

Detta har stötts och blötts! Är man bioförälder så anses man nästan sjuk om man har barnet i sin säng men är man adoptivförälder så är man i princip sjuk om man inte har det!:)

Själv har jag väl kommit lite längre i mitt sätt att tänka! (hoppas jag!)

Alla barn har olika behöv, olika trauma bakom sig. Tycker absolut inte det är fel att samsova 0m det fungerar för ER, men att ha en trött, irriterad mamma som samsover (och inte själv kan sova därav) tror jag ingen har nytta av!

Vårt adoptivbarn var förhållandevis trygg när hon kom, sov i eget rum från början men har vaknat några gånger varje natt, då vi har tagit upp henne, välling ibland. På dagarna har jag burit mycket, så mycket jag orkat! Vi har sjungit mycket och hittat på egna sånger om oss, vi har badat ihop för nära kroppskontakt et första året. Haft mycket små lekar och ögonkontakt. Hållt nära i början när hon inte riktigt visste var hon hörde hemma. Vi har aldrig varit "stenhårda" mot föräldrar och nära bekanta men vi har alltid matat och bytt blöja, de lekte på golvet i början (var ca 1 år då) men efterhand som hon sökte kontakt så har de fått bära och leka. I början var vi alltid i samma rum.

Tror inte man ska planera så mycket utan ta det som det kommer, läsa på så man är förberedd och vet hur man kan hantera olika situationer! Jag trodde vi skulle få svårt med anknytningen men det har gått förvånansvärt lätt och idag är gullungen välanknuten men väldigt social mot barn, betydligt mer reserverad mot vuxna, precis så som barn i hennes ålder brukar vara!

Lycka till!

Hejsan!
Vi har haft alla våra barn i våra sängar, bio- såväl som a-barn...
När vi fick vår yngsta prinsessa var hon van vid att sova i egen säng men icke sa nicke att hon sov i sin spjälsäng....tätt intill oss, gärna med en hand på någon av oss redan i Kina:)) Vaknade ofta och kollade så att vi var där. Väl hemma fortsatte hon att sova i vår säng, efter ett par månader ville hon ligga i egen säng i vårt sovrum och när vi varit hemma med henne i lite mer än ett år flyttade hon till eget rum. Sen ett par månader så sover hon i vår säng igen och får fortsääta med det tills hon vill ligga i egen säng igen.
Anknytningen har fungerat jättebra, vi har burit och bär fortfarande mycket på henne (är inte så tung tack och lov), och hållt hårt på att det var vi som matade/nattade/bytte blöja etc på henne. Hon har efterhand långsamt men säkert tagit klivit ut till omgivningen och är idag en trygg, social, säker, kavat, busig och alldeles underbar, trotsig 2 1/2-åring.
Lycka till!

I vårt fall behövde sonen verkligen den tryggheten, han sov till och med på mitt bröst (pappa kunde inte sova så, därför blev det att han bara låg på mig med pappa direkt intill) nätterna igenom de första månaderna. Samtidigt tror jag även att _vi_ behövde den närheten, dels för vår anknytning och dels för att in i minsta por förstå det obegripligt stora att just vi faktiskt blivit föräldrar. Sonen bodde praktiskt taget i våra famnar även dagtid de första månaderna och det var inte bara för hans skull utan för att famnen värkte tom när han inte var där... Numera, efter två år hemma, sover han mellan oss i sängen och vi sover så bra allihop att det inte känns lockande att ändra några rutiner ännu.

Vårt första barn har sov med oss från början. Men vårt andra barn fick sova i spjälsängen från början.

Jag tror inte att det finns något rätt eller fel, utan det där känner man som förälder vad som är bäst med varje individuellt barn!

Det viktigaste är att man som förälder är medveten om att medan man arbetar på att det biologiska barnet vid 1-2-3-årsåldern skall bli självständigt så måste man med det adopterade arbeta tvärtom; på närheten, beroendet, anknytningen, tillhörigheten och tilliten. För väldigt många handlar det om en dygnet-om-närhet under avsevärd tid...

Simon har aldrig helt och hållet sovit hos oss, jo på hotellet när vi hämtade honom men inte annars. Han _somnade_ med någon av oss, men sen lades han i egen säng och sov där tills han vaknade och var han inte "färdigsoven" då så tog vi upp honom till oss och så fick han sova klart där. I praktiken sov han väl hos oss i snitt 1/3 av natten i någon månad. Därefter sov han nästan bara i egen säng. Och han flyttade till eget rum efter 8 månader då han var drygt 2 år gammal.

Hade han visat sig otrygg eller om samsovning på annat sätt verkat vara viktigt så hade det ju fått bli så, men jag sover jättedåligt med honom i sängen så jag är glad att det löste sig som det gjorde.

Vi var noga med att bara vi skulle sköta de vårdande sakerna den första tiden. Som att natta, mata, byta blöja och så, och trösta om han blev ledsen. Detta för att han skulle förstå att vi var hans huvudsakliga vårdare så att säga. Men andra fick visst sitta med honom i knät eller hålla honom ganska så tidigt. Det är också en sån sak som är väldigt olika, man får vara väldigt lyhörd på barnets signaler och bättre att vara för försiktig än att riskera att barnet blir distanslöst och "går till alla".

Vårt första barn var väldigt osäker inför andra vuxna, länge. Hon fick "börja om" med blyg i början även med nära släktingar som hon träffar regelbundet. Hon hängde runt halsen på mig dygnet runt det första året i princip. Vill gärna bli buren även nu fast hon snart fyller 5. Vi hade henne i vår säng, med en extra säng bredvid där jag kröp över ibland för att sova lite bättre, men hon brukade komma efter snart. Efter två år fick hon flytta in i eget rum, mest för att vi då väntade på att få hämta lillebror och fyra i sängen ville vi inte vara. Hon sover i sin säng, men vi har en utdragssäng under den som en av oss sov i det första året i eget rum. Nu går vi dit när hon vaknar (hon kommer inte gående utan skriker tills någon kommer) och hon somnar om snabbt.

Nr 2 var helt annorlunda och är fortfarande efter ett år. Han söker kontakt och därför har vi haft restriktioner för omvärlden. Även de allra närmaste släktingarna fick inte ta upp i famnen förrän efter ett halvår. När vi bjöd in till dop skrev vi en liten text på inbjudan om att vi behövde gästernas hjälp genom att de inte skule ta upp honom. Det har fungerat väl och nu är han bra anknuten också tycker vi. Han sover de första timmarna i eget rum och sen i vår säng när han vaknat första gången.

Oj, det blev långt. Kontentan är väl att det är så helt beroende på hur barnet man får är. Våra barn var lika gamla när de kom och har varit på samma barnhem, så det har helt med personlighet att göra.

Tack för alla svar!

Vi har samsovit från början och gör det fortfarande efter dryga 2,5 år ihop.

Det känns som en jätteviktig del i vårt liv och troligen kommer det fortsätta minst ett år till. Personligen sover jag bättre med dottern i sängen. Skulle inte sova bra om hon sov i annat rum. Tänk om jag inte hörde henne, troligen skulle jag ligga och lyssna på ljud hela tiden. Ibland vill dottern sova i egen säng. Hon har en brevid min. Då får hon göra det, men oftast vaknar hon efter några timmar och rullar över till den stora sängen.

Min dotter har aldrig haft svårigheter att sova på andra platser än hemma och jag tror att det till viss del handlar om samsovningen. Vi sover alltid ihop när vi är ute och reser också och det har alltid fungerat bra.

Vi kör samsovning. Dottern var dryga året då vi fick varandra och hon törstade verkligen efter närhet! Hon tog alla chanser att sitta i knät, bli buren osv. Första året hängde hon för det mesta i en bärsjal när jag var hemma med henne. Pappa orkade bära mer utan sjal. Vi märkte direkt att hon somnade bäst om en av oss låg bredvid och den säng som stod och väntade på henne i barnkammaren har fortfarande, efter 3,5 år, inte använts. När så lillebror (bio) föddes fortsatte vi av bara farten. För att få plats allihop ställde vi en spjälsäng med borttagen långsida mot vår säng. Han sover alltså som på en liten "halvö" som sticker ut från vår säng. Båda barnen sover jättebra och varken min man eller jag störs av dem. Dock har vi planer på att låta dem flytta in i barnkammaren snart, men det kommer att kännas tomt!

Vår dotters anknytning funkade bra, men behövde lite tid. I början hade hon svårt att förhålla sig till släktingar och vänner som sökte kontakt. Hon tyckte det var urspännande och kunde bli nästan maniskt intresserad, samtidigt som vi såg att hon var orolig. Särskilt några släktingar såg tyvärr inte riktigt de tecknen Det hjälpte inte att vi berättade om dotterns mardrömmar och sömnstörningar när någon blivit för närgången så det blev lite ansträngda relationer på sina håll i början. Idag funkar det bra . Hon är lite mammig och kan vara blyg mot vuxna, men det är ju inte unikt för adopterade barn.

Innan vi fick sonen början tänkte vi som de flesta andra; "klart att sonen ska sova med oss!". Han sov också med oss under den första månaden (han var då 6 månader). Han for dock runt som en propeller i sängen och ingen av oss tre fick en lugn stund.

Vi provade då att låta honom somna i vår famn och sedan sova i egen säng. Plötsligt sov han som en stock, vaknade utvilad och på betydligt bättre humör. Jag tror att en bra sömn bra för både fysisk och psykiskt utveckling och vi kom fram till att jobba på anknytningen under dygnets vakna timmar istället. Det har gått bra!

vi la våran kille i sin egen säng bredvid våran säng direkt och det fungerade bra från första kvällen, han sov 8 timmar på raken sedan har det aldrig varit ett problem , han älskar sin säng men han vill gärna se att vi ligger bredvid på natten ,så hur det blir nu när han ska sova i eget rum det vet jag inte.
Ett tips till anknytningen är att dansa med barnet i famnen nära nära ,det gjorde under för oss dessutom älskar han att dansa nu.