Hur tröstar man nån som förlorat ett barn? Hur vill ni som förlorat barn få stöd?

Ang bilder, klart att man har bilder framme!

Tvingas se?

A finns med på fotoväggen tillsammans med oss levande barn, det är liksom självklart

Håller med Lakritsmums

Det är såå svårt.... men det går inte att trösta..
vilket ord eller handling skulle kunna trösta och göra allt bra igen när ens barn, dröm, framtid och lycka är borta för alltid? Det finns inget som kan trösta det.... När ett barn dör... allt är svart och det är svårt att tänka sig ett liv utan detta lilla under..hur skulle jag kunna leva vidare???

Det kan nog de flesta förstå att i en sådan siituation så finns det inget som kan göra det "bra" igen.... sedan efter en tid, då man fått distans till det hela och ser att livet faktiskt går vidare, så ser man tillbaka och kan minnas vilka som faktisk hörde av sig och efter en tid så spelar det inte så stor roll vad människan så, utan Att de sa något. 
Fotografier på mina barn sitter på väggen i vardagsrummet. ALLA mina barn tillsammans. Det är min verklighet och mina tankar finns ständigt med min ängladotter. Jag säger god morgon, och god natt. Det är oerhört viktigt för mig.... Om det nu kommer någon hem till mig och ser bilderna och tycker att det är hemst eller makabert.. ja då får de väl tycka det då... kanske de kommer ihåg den bilden en dag eller två sedan glömmer de, men jag glömmer aldrig mitt barn och jag tvingas leva med detta för resten av mitt liv tills dess att vi ses igen, jag och min dotter.....  

Detta blev långt, men jag vill bara säga Tack till alla som skickar en tanke!!!
Kram på er alla

Jag försöker vara där för mina vänner. Stötta dem, lyssna när de pratar, lyssna när de gråter. Jag pratar mycket om deras son och visar att han betyder mycket även för mig.

Jag har skrattat med dem o jag har gråtit med dem.
Jag grattade dem när han föddes precis som jag hade gjort om han hade levat. Jag låtsas inte att jag "förstår", utan jag har klargjort att jag verkligen inte kan förstå, men att jag känner med dem o för dem.

Vi besöker hans grav regelbundet precis som vi skulle besökt dem om han levat. Jag har köpt "julklapp" till honom osv osv. Blir de arga för nåt jag säger eller gör så kommer jag att ta åt mig av det o inte försöka upprepa det misstaget.

Det finn sju egentligen ingen mall på sånt här eftersom människor sörjer så olika. Men med respekt och medkänsla kommer man npg ganska långt?

Jag har en väninna som förlorade sitt barn.
Hon har i efterhand sagt att jag vart ett jättestort stöd för henne. Inte för jag vet vad jag gjorde mer än fanns där och lyssnade den dag hon ville berätta om allt (barnet dog i havandeskapsförgiftning v 29).
Vi har gått ihop till graven nu vid jul o lagt julblomma, hon blev jätteglad när jag kom över med den o frågade om vi skulle promenera dit. Jag tror inte man får glömma men samtidigt inte älta.
Jag hade jättejobbigt då vi var gravida samtidigt så jag kände mig nästan skyldig när min son föddes och inte hennes son fick leva.
Men hon har en jättedel i min sons liv o vi brukar prata o jämföra o fantisera om hennes barn o hur han skulle varit.

Jag är så ledsen för hennes skull men samtidigt så äär hon en mamma trots allt, en mamma som förlorat sitt första barn.

Fy vad svårt det var att skriva om det. Jag börjar ju gråta men hennes första ord hon sa till mig efter hon fött fram honom var; -Tänk **** nu är jag en mamma.. Min lilla gumma.
Nej jag tror inga ord räcker som tröst för henne, bara låta henne prata o ge henne mod att våga bli gravid igen o skaffa nummer 2

två av mina vänner har förlorat sina barn.. tyvärr och det nyligen.. den ena blev bara två månader hon föddes i v 25.. mamman till henne orkar inte prata och det har vi vänner accepterat.. men vi skriver ofta att vi tänker på henne och att vi finns där den dagen hon vill/orkar prata..

Den andra lilla ängeln sover just nu tungt i mammas mage och kommer att födas i morgon pga sjukdom.. edward syndrom.. mamman till honom däremot vill gärna prata hon mår dåligt om hon inte får träffa oss och känna vårt stöd.. hon ringde häromdagen och va såå ledsen och ville ha sällskap.. jag åkte dit och gav henne en stor varm kram.. jag pratar gärna om hennes lille son men jag låter henne bestämma när hon vill prata om honom.. mina tankar och mitt hjärta är hos henne denna helgen och speciellt i morgon..

det är svårt att veta hur man ska göra som vän så det blir "rätt" jag hoppas att mina vänner förstår att de har mitt stöd.. och att jag sörjer med dom..

fan nu börjar jag gråta..

Tiden läker aldrig ett mor som förlorat sitt barn! Finns de som säger det till mig ,som förlorade min som flr snart 6 år sedan . Tänker på honom nästan hela tiden !

Ha framme kort på ett förlorat barn !

Ha framme kort på ett förlorat barn !

Hej! Min Marckus blev två och en halv vecka gammal. Det finns inget som kan trösta förutom att bara finnas och lyssna när man behöver prata. Jag vill skrika till världen att jag är mamma trots att mitt barn fick änglavingar. De flesta ser inte mig som mamma och man anpassar sig efter vad omvärlden tycker om att behöva få reda på att man har ett dött barn. För när man får frågan har du barn och man vill så gärna svara ja men svarar ofta nej för att vara "snäll" mot den andra personen.

Det är svårt. Jag lever ihop med min sambo som är änglapappa. Tror inte det finns så mycket man kan göra för att trösta utan bara finnas där.

Vi tar det helatiden i sambons takt , tex "presenter" osv till graven har jag tagit på mig ansvaret att fixa, just för att känna mig lite delaktig då det inte på något sätt var mitt barn och jag inte kan dela känslorna med honom. Det uppskattas väldigt mycket från hans sida.

Men i just en relation där ena parten förlorat sitt barn och den andra inte har några barn blir det väldigt kämpigt stundtals eftersom man inte delar den tunga erfarenheten och inte kan förstå hur det känns.