inoka

Äldre 13 Feb 10:04

69 svar

Adoptivbarn

Har följt 2 trådar här på forumet nu och man blir både förvånad och lite ledsen över hur adoptivbarn framställs för en del.
Kanske tar man mer åt sig när man själv är det än om man står i kö för adoption.
Har en storebror som är mina adoptivföräldrars biologiska barn men pgr av att hon nästan miste livet när hon födde honom så var beslutet enkelt att de skulle adoptera nästa barn..som blev mej. Det var ingen fråga om vem de älskade mest eller vem som de kämpade mest för att få. När jag läste ett inlägg om att adoptivbarnen är mer älskade än "egen"födda blev jag nästan rädd för hur kan man skriva och tycka så? Men samtidigt alla tycker och känner olika. Själv har jag frågat mamma om det och hon tyckte det var fruktansvärt att man kan tycka så. Barn som barn hur de än kom.
Jag är ju deras lika mkt som brorsans är deras. Sen ser man naturligtvis likheter utseendemässigt dem emellan men gester och utryck har jag ju gemensamt med dem. Jag har fött 2 barn som jag kämpat för att få. Det har inte varit att bara ha 6 som oxå framkommit från en del. Det kändes inte så bra. För mina barn är lika önskade som ett adoptivbarn. Sen, visst har de inte alla frågor jag hade när jag växte upp om min bakgrund och hur jag kom hit och osv men jag har heller aldrig mått dåligt av att vara adopterad. Trots att jag vet om min relativt svarta bakgrund och vilken otrolig tur det var att jag kom hit.
Att jag inte vetat om min sjukbakgrund har varit lite trist då jag har fått reda på efter jag fann mina biologiska föräldrar har en del ärftliga sjukdomar som går i arv speciellt till flickor. Så när jag nu sitter här med egna barn är det bra att veta om det varav barnen är extra kollade.

Så hur man än väljer att skaffa sina barn på vare sig det är på "vanligt" sätt, genom ivf eller adoption så är det ju var mans sak och alla sätt är lika bra och barnen är ju lika älskade hur de än kom hit till oss.
Jag hade aldrig velat växa upp i tron att jag var mer älskad än brorsan för jag kom genom adoptionen och han bara på "normalt" sett. För barn är en speciell gåva och när man väl sitter med dem så älskar man dem vilkorslöst

emcjoh

Äldre 19 Feb 11:46

#51

Bravo!
Fru hemlig skrev 2008-02-19 11:42:26 följande:

Varför inte bara säga till vännen att det är inte synd om mig för jag vill adoptera!! Om du inte vill adoptera gör mig inget men jag förutsätter att du efter det här samtalet inser vilke lycka det är för oss att bli föräldrar via adoption och jag kommer inte att acceptera att du ger uttryck för att det skulle vara ngn sorts misslyckande för oss. Om hon är som du säger klok i övrigt borde hon förstå det.

Fru hemlig

Äldre 19 Feb 11:47

#52

emcjoh skrev 2008-02-19 11:46:13 följande:

Bravo! Fru hemlig skrev 2008-02-19 11:42:26 följande:

morgonsolan

Äldre 19 Feb 12:10

#53

Låte ju hur rimligt som helst! Önskar att jag blir stark nog. Den här "vännen" är tack och lov mer en bakant än en vän. Så jag kan också välja att helt enkelt avstå från låta våra drömmar om framtiden missfärgas av hennes negativa inställning genom att inte träffa henne. Men det bekymrar mig, att inställningen ens finns. Jag kanske får acceptera det och försöka att förändra på lång sikt som någon så klokt tidigare skrev.
Fru hemlig skrev 2008-02-19 11:42:26 följande:

Varför inte bara säga till vännen att det är inte synd om mig för jag vill adoptera!! Om du inte vill adoptera gör mig inget men jag förutsätter att du efter det här samtalet inser vilke lycka det är för oss att bli föräldrar via adoption och jag kommer inte att acceptera att du ger uttryck för att det skulle vara ngn sorts misslyckande för oss. Om hon är som du säger klok i övrigt borde hon förstå det.

Thalis

Äldre 19 Feb 13:03

#54

emcjoh skrev 2008-02-19 10:48:22 följande:

Min mamma kände sig med en säkerhet på ca:100% som kvinnan som var vän med Morgonsolan.Hon ville nog kunnat reproducerat sig själv o. se likheter mellan sig o. barnet (som istället blev jag). I vårt fall spelade det nog också in att min mormor var ytterst neg. inställd till adoptionen o. därför inte såg mig som sitt barnbarn. Det kan inte ha varit så lätt det heller.... Usch vad ego dethär blev, som ngt terapisamtal el så (skulle kske iofs behövas det med).Men även om föräldrar blir ordentligt utbildade, ÄR det ju svårare med omgivningen, släkt o. vänner. Tyvärr har jag ingen lösning nu men fömodligen är ju enda möjligheten att försöka förändra människors inställning på sikt. Och så är vi där med svenskheten i den andra tråden..... VAD trött jag bliir.

Blir så ledsen av att läsa detta! Men samtidigt är jag så ego att jag är glad att du vill dela med dig av dina erfarenheter! Det hemska du upplevt sporrar mig att bli den bästa mamman min dotter kan ha, vill att hon alltid ska veta hur efterlängtad och älskad hon är!

Skulle faktiskt ge vad som helst för att även du skulle ha känt detta från din mor!! Tycker att du är så himla stark som klarat dig trots detta och att du verkligen vill berätta!
Tack!!
Kram

Bättre ensam än i dåligt sällskap

emcjoh

Äldre 19 Feb 13:36

#55

Tack det värmde!
Det som hjälpte mig att få distans till detta var återresan "hem". När mina syskon berättade hur min mor sökt o. sökt föjäves efter mig bla. med hjälp av Frälsningsarmén.
Hur hon o. dom skrev brev åt alla möjliga håll för att söka efter mig. Pga. felaktigheter eg. missförstånd i papperen misslyckades hon, så tyvärr hann jag inte träffa henne innan hon dog. Men s o m det läkte... Idag pratar jag med dem i tfn ungefär 1 gång/mån o har familj i två länder istället

Thalis skrev 2008-02-19 13:03:51 följande:

Blir så ledsen av att läsa detta! Men samtidigt är jag så ego att jag är glad att du vill dela med dig av dina erfarenheter! Det hemska du upplevt sporrar mig att bli den bästa mamman min dotter kan ha, vill att hon alltid ska veta hur efterlängtad och älskad hon är!Skulle faktiskt ge vad som helst för att även du skulle ha känt detta från din mor!! Tycker att du är så himla stark som klarat dig trots detta och att du verkligen vill berätta!Tack!!Kram

morgonsolan

Äldre 19 Feb 13:42

#56

Vilken fantastisk historia du har med dig. Måste dock påpeka, att även om det läkte mycket, den där återresan, så är det DU som lyckats göra ta med dig allt detta och vända din inte helt fördelaktiga barndom till något som blev ljust, gott och positivt. Du verkar vara en oerhört stark och modig kvinna. fortsätt gärna att berätta om dig själv, alltid!

emcjoh skrev 2008-02-19 13:36:32 följande:

Tack det värmde!Det som hjälpte mig att få distans till detta var återresan "hem". När mina syskon berättade hur min mor sökt o. sökt föjäves efter mig bla. med hjälp av Frälsningsarmén.Hur hon o. dom skrev brev åt alla möjliga håll för att söka efter mig. Pga. felaktigheter eg. missförstånd i papperen misslyckades hon, så tyvärr hann jag inte träffa henne innan hon dog. Men s o m det läkte... Idag pratar jag med dem i tfn ungefär 1 gång/mån o har familj i två länder istället

emcjoh

Äldre 19 Feb 13:48

#57

morgonsolan skrev 2008-02-19 13:42:31 följande:

Vilken fantastisk historia du har med dig. Måste dock påpeka, att även om det läkte mycket, den där återresan, så är det DU som lyckats göra ta med dig allt detta och vända din inte helt fördelaktiga barndom till något som blev ljust, gott och positivt. Du verkar vara en oerhört stark och modig kvinna. fortsätt gärna att berätta om dig själv, alltid!

mammatillvictor

Äldre 19 Feb 20:17

#58

morgonsolan skrev 2008-02-19 09:46:58 följande:

Jo, jag försökte förklara att jag aldrig i livet vill framställa det som någon tävling redan i den andra tråden. Men måste fortafarande hålla med Ethi om att graviditet ÄR en kroppsfunktion, utan att lägga någon värdering i det! Ber ännu en gång om ursäkt ifall något blivit ledsen av mitt sätt att uttrycka mig.Om jag skulle kunna få kringgå just det där med att graviditet kommer utan ett sexuellt möte ( i de flesta fall) och fokusera på det som allt handlade om från börjam nämligen konstiga inställningar till adoption, så har jag under de senaste dagarna faktiskt varit så fräck att jag frågat några vänner och bekanta hur de egentligen ser på adoption. Jag fick tyvärr åter svaret från en person (en kvinna i 35-årsåldern, som jag i vanliga fall ser som klok och sund på alla sätt), att de som adopterar ju självklart kommer att vara avundsjuka på andra som fått "egna barn". Den här gången blev jag faktiskt riktigt ledsen. Jag insåg för första gången, att OM vi får lyckan att adoptera ett barn så kommer det finnas människor som ser på mig med medlidande alltså? När jag frågade om varför hon trodde det så svarade hon: "Ja men, alla VILL väl låta sig själva leva vidare genom sina barn. Det är ju reproducering som liksom är meningen med livet? Om man inte fungerar så är väl det en form av amputering i sig. Man fungerar inte för det ändamålet man föddes till. För mig skulle det vara otroligt förödmjukande." Jag frågade om hon kände några adoptivföräldrar som verkade vara bittra och ledsna, och då hänvisade hon till en adopterad tjej som hon delat gymnasieklass med och sa: "Det var så tydligt att hennes mamma inte kände sig som en riktg kvinna med god självkänsla, för hon överöste dottern och sig själv med materiella ting och dyra kläder hela tiden. Det var väl något slags plåster på såret antar jag."Tillsammans med den första kvinnan, som uttryckte att de andra på föräldrautbildningen skulle vara avundjuka på oss som åtminstonde har ett biologiskt barn, så blir det alltså två personer i min bekantskapskrets, som skulle tycka synd om mig om vi får adoptera ett barn. Det känns väldigt frustrerande att tänka på det, för då kanske det finns ännu fler?

Jag kan säga att skulle mina vänner uttrycka sig beklagande för oss för att vi adopterat eller uttrycka att de förstår att vi sörjer att vi inte fått biologiska barn och anser att vi inte är lika mycket föräldrar till vår son som de är till deras biologiska barn så hade jag inte umgåtts med dem mer. Vi har många vänner som fått barn på alla möjliga sätt, vissa är homosexuella som fått barn på sitt vis, andra kämpar med IVF och vill inte adoptera om de inte lyckas, vissa har valt att leva utan barn, andra har fött mängder med barn och har hur lätt som helst för att bli gravida och föda barn, andra har adopterat liksom vi. Och INGEN av dessa har någonsin visat eller antytt att vi inte är riktiga föräldrar osv, inte ens de som väljer att leva barnlösa om det inte fungerar med IVF. I övrigt bryr vi oss inte om vad andra tycker och tänker om oss, om de tycker synd om oss för att vi får barn genom adoption så får dom väl göra det, alltså om det är bekanta så skiter jag i det fullständigt. Vi vet hur vi känner för vår son, vi har fått den bästa pojken i hela världen och vi är så lyckliga över att vi blev föräldrar till just honom och saknar inte på något sätt upplevelsen i att inte ha fött honom osv, vi hade inte kunnat göra ett sådant fantastiskt barn själva, hahaha! Det räcker för oss att vi vet om detta, men visst, hade någon nära vän uttryckt sig på detta sättet hade den åkt ut med huvudet före, ingen förlust att bli av med en sådan "vän".

morgonsolan

Äldre 20 Feb 07:43

#59

Du har rätt och det stärkker mig att läsa det! Får väl helt enkelt inventera lite i min bekantskapskrets om det förefaller sig relevant i framtiden. För jag mår inte speciellt bra av att höra de där sakerna, även om jag vet att jag borde kunna bara strunta i det. Jag är som sagt fortfarande i ett läge där allt känns väldigt känsligt för mig.

Vietnammamma skrev 2008-02-19 20:17:55 följande:

Jag kan säga att skulle mina vänner uttrycka sig beklagande för oss för att vi adopterat eller uttrycka att de förstår att vi sörjer att vi inte fått biologiska barn och anser att vi inte är lika mycket föräldrar till vår son som de är till deras biologiska barn så hade jag inte umgåtts med dem mer. Vi har många vänner som fått barn på alla möjliga sätt, vissa är homosexuella som fått barn på sitt vis, andra kämpar med IVF och vill inte adoptera om de inte lyckas, vissa har valt att leva utan barn, andra har fött mängder med barn och har hur lätt som helst för att bli gravida och föda barn, andra har adopterat liksom vi. Och INGEN av dessa har någonsin visat eller antytt att vi inte är riktiga föräldrar osv, inte ens de som väljer att leva barnlösa om det inte fungerar med IVF. I övrigt bryr vi oss inte om vad andra tycker och tänker om oss, om de tycker synd om oss för att vi får barn genom adoption så får dom väl göra det, alltså om det är bekanta så skiter jag i det fullständigt. Vi vet hur vi känner för vår son, vi har fått den bästa pojken i hela världen och vi är så lyckliga över att vi blev föräldrar till just honom och saknar inte på något sätt upplevelsen i att inte ha fött honom osv, vi hade inte kunnat göra ett sådant fantastiskt barn själva, hahaha! Det räcker för oss att vi vet om detta, men visst, hade någon nära vän uttryckt sig på detta sättet hade den åkt ut med huvudet före, ingen förlust att bli av med en sådan "vän".

mammatillvictor

Äldre 20 Feb 08:38

#60

morgonsolan skrev 2008-02-20 07:43:23 följande:

Du har rätt och det stärkker mig att läsa det! Får väl helt enkelt inventera lite i min bekantskapskrets om det förefaller sig relevant i framtiden. För jag mår inte speciellt bra av att höra de där sakerna, även om jag vet att jag borde kunna bara strunta i det. Jag är som sagt fortfarande i ett läge där allt känns väldigt känsligt för mig.

Ja, det är känsligt för mig/oss också. Vi är ju också adopterade både jag och maken och det gör också att jag tidigt "rensade" bland vänner även som yngre, om någon uttryckte att mina föräldrar inte var mina riktiga föräldrar och så. Det sitter kvar ännu. SLäktingar kan man inte välja men vänner kan man faktiskt välja

mammatillvictor

Äldre 20 Feb 08:40

#61

Något som stör mig också är att "alla adopterade sitter längst fram i klassrummet för de vill synas och höras"....

Om det vore sant så är inte jag adopterad. Inte maken heller. Vi satt snarare längst bak i klassrummet, jag avskydde att redovisa inför klassen.

Jag avskyr att höra "alla adopterade" över huvudtaget, vi är INDIVIDER som alla andra med olika personligheter osv, även om vi är adopterade så är vi inte stöpta i samma form.

Fru hemlig

Äldre 20 Feb 09:21

#62

Vietnammamma skrev 2008-02-20 08:40:59 följande:

Något som stör mig också är att "alla adopterade sitter längst fram i klassrummet för de vill synas och höras"....Om det vore sant så är inte jag adopterad. Inte maken heller. Vi satt snarare längst bak i klassrummet, jag avskydde att redovisa inför klassen. Jag avskyr att höra "alla adopterade" över huvudtaget, vi är INDIVIDER som alla andra med olika personligheter osv, även om vi är adopterade så är vi inte stöpta i samma form.

Det är hemskt tråkigt när man drar folk över en kam oavsett om det är adopterade, adoptivföräldrar, kvinno, män invandrare etc.

emcjoh

Äldre 20 Feb 09:29

#63

Vad glad jag blir när ni som har/tänker adoptera har så sunda åsikter.

Fru hemlig

Äldre 20 Feb 09:40

#64

emcjoh skrev 2008-02-20 09:29:27 följande:

Vad glad jag blir när ni som har/tänker adoptera har så sunda åsikter.

Jag tror att det allra flesta som gör det har det är du som råkat väldigt illa ut! Jag tror och hoppas att det är ovanligt! Kram till Dig!

emcjoh

Äldre 20 Feb 09:48

#65

Fru hemlig skrev 2008-02-20 09:40:16 följande:

Jag tror att det allra flesta som gör det har det är du som råkat väldigt illa ut! Jag tror och hoppas att det är ovanligt! Kram till Dig!

inoka

Äldre 20 Feb 12:07

#66

Måste fråga er en sak jag funderade över då jag läst en bok om en adopterad tjej från korea..
Hon skrev att när hon ser en annan adopterad så känner hon samhörighet med den, trots att de inte känner varandra, men som att de delar ngt gemensamt pgr av att de båda är adopterad..
Känner ni som är adopterade så?
För jag kan inte riktigt säga att jag gör det. Kan vara nyfiken om jag ser ngn som ser ut som en indier eller singales om varifrån de kommer men inte så att jag känner ngn slags samhörighet.

morgonsolan

Äldre 20 Feb 12:07

#67

Va? det är ju nästan skrattretande vad idiotiskt, haha! Alltså att alla adopterade skulle sitta längst fram. På något sätt kan jag läsa påståendet med min svärmors röst... det hade kunnat vara hon som sa något sådant .

Själv är jag inte adopterad, och satt längst fram i klassrummet för att jag var närsynt.

Vietnammamma skrev 2008-02-20 08:40:59 följande:

Något som stör mig också är att "alla adopterade sitter längst fram i klassrummet för de vill synas och höras"....Om det vore sant så är inte jag adopterad. Inte maken heller. Vi satt snarare längst bak i klassrummet, jag avskydde att redovisa inför klassen. Jag avskyr att höra "alla adopterade" över huvudtaget, vi är INDIVIDER som alla andra med olika personligheter osv, även om vi är adopterade så är vi inte stöpta i samma form.

mammatillvictor

Äldre 20 Feb 12:17

#68

inoka skrev 2008-02-20 12:07:09 följande:

Måste fråga er en sak jag funderade över då jag läst en bok om en adopterad tjej från korea.. Hon skrev att när hon ser en annan adopterad så känner hon samhörighet med den, trots att de inte känner varandra, men som att de delar ngt gemensamt pgr av att de båda är adopterad.. Känner ni som är adopterade så? För jag kan inte riktigt säga att jag gör det. Kan vara nyfiken om jag ser ngn som ser ut som en indier eller singales om varifrån de kommer men inte så att jag känner ngn slags samhörighet.

Nej, det är inget jag känner heller men däremot så blir jag nyfiken på från vilket land och så men inte mer än så

Och är det tex från Ecuador (vilket är rätt ovanligt) eller Korea som är väldigt vanligt eller Vietnam så klart man blir mer intresserad kanske, eftersom vi har familjemedlemmar som kommer från dessa länder

inoka

Äldre 20 Feb 12:25

#69

Vietnammamma: jo då är det klart man blir lite nyf
Fast bara för att berätta hur pinsam jag kan vara ibland så när jag var hos läkaren i förra veckan för undersökningen jag gör varann vecka för koll på min grav så var det en mörkhyad läkare där..och jag är sååå pryd och tänkte vända i dörren men äh, han skulle väl endå inte göra undersökningen trodde jag då min vanliga läkare var där med. Men va fel jag hade..Väl uppe i den hemska stolen vilken jag har problem i vanliga fall att ta mej upp i då jag är 140cm lång och lägg till foglossning på det så blir det problem..men väl uppe så säger min läkare att - det är väl ok att Jonas gör undersökningen??
kunde inte med att säga annat än ja..
Så med han i en possition jag inte direkt gillar så började min käft glappa som alltid när jag är generad.. det blev 100 frågor på 5 min..
Som var är du född
är du adopterad och eftersom han var det så skämta jag och sa att ja det ärklart du heter ju jonas...
Hur dum får man bli och varför blir man alltid sån??? *S*
Hade ju inte tänkt fråga sånt annars.

Adoptivbarn

INNEHÅLL