När du var tonåring

jag hade sjukt mycke regler o bröt mot dem o ljög så fort jag kom åt

Jag både ljög och bröt mot reglerna.

vad är en "mönstertonåring"

röstade annat.

vi hade total öppenhet och samtalade och respekterade varandra. Men jag "levde om" en del.

Annat

Jag hade inga direkta ragler att bryta mot men var väl mer av ett "mönstertonåring" änen revolterande sådan i beteendet.

Jag söp dock rätt rejält och klädde mig i svarta trasiga kläder och rakade av mig delar av håret o.s.v.
Men trots min lite utflippade yta och mitt "missbruk" så skötte jag mitt, höll vad jag lovade och har aldtig bråkat med mina föräldrar (smällt i dörrar, skrikit, varit respektlös o.s.v.).

Ljög dem aldrig i ansiktet men visst hände det att jag inte alltid berättade hela sanningen.

Jag kryssade alternativet "mönsterunge"!
Då jag ganska sällan var ute på "Stan" i tonåren, då alla ALLTID var välkomna hem till oss... Så vi hade mer eller mindre en ungdomsgård hemma, vi hade biljardbord och pool! Så alla ville för det mesta vara hos oss ändå...
Så jag hade inget större behov av att bryta regler och att ljuga!  

Annat - Jag var hemsk. Finns nog inget annat sätt att beskriva det på

Jag var gaska mesig som tonåring så jag ljög inte och bröt inga regler helt öppet. Men jag kunde låta bli att berätta vissa saker även om de var viktiga och i stället för att bryta reglerna så lät jag bli att göra saker som det förväntades av mig.

Jag behöv aldrig ljuga o fjanta mig för jag hade en snäll mamma som litade på mig genom att jag gav henne en anledning att lita på mig, just därför fick jag alltid vara ute lite längre på kvällarna, pierca mig och gå på fester mot att jag hörde av mig.

Annat röstade jag, för av någon anledning så hade jag i stort sätt inga regler eller guidelinjer att följa, vilket också fick sina konsekvenser!

Jag hade inga direkta regler utan ett öppet förhållande till mina föräldrar som byggde på respekt. Det fanns därför inget behov av att ljuga eller några regler att bryta emot.

Jag var ingen mönster tonåring, men jag ljög inte för mina föräldrar i vart fall. Behövdes inte eftersom jag hade total tilltro och mycket lite regler att rätta mig efter. Då fanns det heller ingen anledning att ljuga.
Mamma satsade på att bygga upp min självtillit och på att lägga rätt grundläggande värderingar. Hon talade alltid om vad hon tyckte och sen fick jag fatta egna beslut i frågan. Hon blev aldrig arg om jag gjort nåt "FEL" utan frågade bara om jag lärt mig nånting...och det gjorde jag ju hela tiden.

växte upp under mottot:frihet under ansvar,d funkade,visst kunde väl vara snäsig,som alla tonåringar,men aldrig skrek&va respektlös&taskig..

röstade annat - jag ljög aldrig för jag lärde mej redan som liten att sanningen kommer ändå fram för eller senare så det var bäst att vara ärlig på engång... men däremot blev jag inte sedd på samma sätt som mina små syskon vilket gjorde att jag gjorde mitt för att bli sedd och det ledde till att jag vart för jobbig helt enkelt och fick flytta från mamma o syskon.
Jag var hemsk, men aldrig våldsam utan hemsk på andra sätt genom munnen osv.

Absolut ingenting jag är stolt över och tack o lov är jag en annan människa idag :)
jag vill helst glömma min tonårstid - liksom få den ogjord

Jag hade inga konstiga regler att bryta mot och ingen anledning att ljuga heller. Men mönstertonåring var jag nog knappast

jag var den största fjortisen man kan tänka sig haha!
ute å festa varje helg och sov hos massa olika men sa att jag sov hos bästa kompisen eller hos någon klasskompis...hihi!
men jag har levt mitt liv så jag har iaf ingen ångest nu att jag missa nått för jag var med på alla fester och gjorde allting som föll mig in!

stackars min mamma...haha!

Min pappa satte aldrig upp några direkta regler och därför behövde jag aldrig bryta mot dem.
Jag ljög aldrig heller vad jag minns...fanns liksom inget att ljuga om.
Mönstertonåring och mönstertonåring...vet itne om jag var det. Men jag var en enstöring som inte hade något liv så det var inte så konstigt. Satt alltid hemma och skrev dikter typ.

DIF i själ och hjärta dino78.blogspot.com/ Djurgårn tills jag dör

Hm. Jag var visserligen en väldigt snäll tonåring, som uppförde mig väl. Jag skrek aldrig åt mina föräldrar, och bråkade inte med dem. Jag skötte mina sysslor, tog hand om farmor när hon var sjuk, och var ett sånt där mönsterbarn som andra barns föräldrar såg som en trygghet i gruppen. Men nog ljög jag om var jag hade varit, och visst drack jag hembränt och tjuvrökte...

Jag hade inte så värst mycket regler, men de få jag hade respekterade jag just därför. Festade en hel del och var en ruggig punkbrud utseendemässigt men skötte ändå skolan hyfsat. Tycker nog att jag blivit en rätt okej vuxen ändå...*L*