Vi som inte var gravida

Nu blev det inget familjerum för oss, utan 55 timmar på förlossningen, ett för min fru ganska traumatiskt snitt, och 3 dagar på en supertrist vårdavdelning med kass personal. Vi är väldigt glada att allt är över och vi är hemma nu. Danderyd har ju ett "regnbågsprojekt" och ska ha uttalad hbt-kompetens. Vet inte riktigt vad de anser att det bör innebära, men vi fick hela tiden frågan om vems Frans var, vem som är pappa, om barnen skulle bli syskon osv. När J låg på operationsbordet och precis skulle snittas kom läkaren in och utbrast "Vad kul, jag hörde att ni får samma pappa till alla barnen!" Innan han ens presenterade sig. Förstår varken varför han hade hört det, varför det var kul, eller varför det är det första man säger till två nervösa mammor.

Grattis till bebisarna, Apolline! Och till att vara hemma igen.

Och nej, det där låter inte som hbt-kompetens, precis.

Appoline: Fy vilket bemötande! Jag kan verkligen bli så le på all tyngd andra lägger i frågor om donatorn. Jag kan förstå att det är spännande för att det är annorlunda mot i andra familjer, men jag blir ändå så trött. Det finns bra mycket viktigare saker i vårt och vårt barns liv som är betydligt mer intressant! Och även om man är nyfiken, håll det för er själva. Hoppas ni orkar förmedla era synpunkter till Danderyd framöver någon gång, så de får fundera på hur tusan de bemöter folk....

Får ni fortfarande frågor om det? Eller är det något som aktualiseras med varje barn? Det var väldigt länge sen jag fick en donatorfråga, nämligen.

På förskolan vet jag inte ens om de vet vem som är biomamma till barnet. På senaste utvecklingssamtalet kom det upp hur vi bemöter "pappafrågan", men det var vi som tog upp det, och ansvarspedagogen ville mest försäkra sig om att hon sa "rätt".

Ursäkta om jag spammar alla trådar, förresten. Jag är bara sjukt snacksugen.

Det behövs snackas mer, lite dött här så spamma på du .

Jag upplever att vi fortfarande får frågor om donatorn. Så fort man möter nya människor som man börjar känna lite mer upplever jag att det kommer frågor om hur barnet blivit till och donatorn. Ibland även om vem som burit honom. Nu när vi väntar syskon aktualiseras det nog än mer, då blir det enklare för folk att fråga om jag även bar honom, om de har samma donator osv. Jag svarar fortfarande väldigt öppet eftersom jag vill beskriva hur orättvis vården i Sverige är, det sjuka i att behöva adoptera sitt eget barn osv. men samtidigt kan jag känna mig lite kluven då jag på samma gång inte tycker att andra ska ha rätt till så mycket information om hur barnen blivit till...

Känner mig redan trött inför adoptionen även om vi redan varit på familjerätten på ett första besök och det kändes ok. Men det är så himla sjukt att det behövs. Samt att det är enklare för frun om jag dör än om vi skiljer oss. Dör jag är sannolikheten stor att hon får ta hand om barnet, skiljer vi oss står hon helt utan juridiska möjligheter att bli förälder. Suck. Som tur är har jag inga planer på att varken dö eller skilja mig, men för barnets skull blir jag så arg på regelverket.

Våra barn är fortfarande så små, så alla som känner oss vet ju vem som var gravid med vem. Ser fram emot nya relationer och situationer där folk inte vet ,och framförallt (förhoppningsvis) inte bryr sig om det.

Senast i veckan på BVC sa vår barnmorska "Vet ni hur lång pappan är?" "Är det samma pappa till alla barnen?" "Så de är halvsyskon, vad rolig för dem!". Då har vi ändå gått till henne i drygt ett år, och har alltid upplevt att hon behandlat oss båda som helt likvärdiga mammor.

Vi påbörjade också nedläggningen av faderskapsutredningen innan barnen föddes. Den här gången i en annan kommun eftersom vi flyttat, och det verkar gå helt olika till. Med F var vi tvungna att komma båda två för ett samtal, som handlade om hur vi träffades, hur vi bestämde hur/när vi skulle ha barn och vem som skulle bära, vad vi skulle säga till barnet när han började fråga om sin pappa, om han skulle få manliga förebilder. Och där utredaren sa "Min morbror var homosexuell. Han tog livet av sig."
Utredningen skulle alltså bara handla om eventuellt fastställande av faderskap, själva adoptionsutredningen gjordes senare av någon annan.

Den här gången fick vi inga frågor alls, jag hade inte behövt vara med, utredaren ville bara ha intyget från kliniken och utdrag från TUL. Vilken vi lyckligtvis hade gjort eftersom det var tvillingar. Moderskapsintyg godkändes inte, utan hon räknade själv ut BF baserat på barnets BPD-mått och en liten snurra. Den ena tvillingens huvudmått stämde enligt deras snurra inte med konceptionstiden så den kunde hon egentligen inte godkänna. Men eftersom den andra stämde så trodde hon att nämnden kanske skulle godkänna båda. Så det var också en märklig utredning.

Hur gick er till?

Så den ena var godkänd men inte den andra? Det är ju inte riktigt läge heller att då vända sig till sin fru och säga "är det något du vill berätta, älskling?".

Vi visade kvitto från kliniken, uppgav födelsevikt och födelsedatum för barnet, och legitimerade oss. Det var allt. Sen tog det en evig tid för henne att skriva ihop "utredningen" och lägga upp den för socialnämnden, men socialtjänsten har väl en del att göra... Det var lite snack om att vikten inte hamnade mitt "fönstret" för konceptionen, men väl inom ramarna. Och sen var det lite ovidkommande snack om att det här ju var vårt val och det skulle inte de lägga sig i. Så välvilligt så. Det märktes att hon tyckte att det var lite jobbigt och ansträngde sig alldeles för mycket, men hellre det än åt andra hållet.

Hon som gjorde adoptionsutredningen var mycket coolare.

Vilken bedrövlig första utredning, så ska det ju verkligen inte gå till! Ibland känns det som om tjänstemän tar tillfället i akt för att de själva är nyfikna, inte för att det hör till handläggningen... Skönt att den nya kommunen var bättre!

Vi gick båda och träffade handläggaren (som är samma person som sedan gör adoptionsutredningen). Samtalet handlade dels om faderskapsutredningen men hon passade också på att informera oss om gången för adoptionen mm vilket var anledningen till att hon även bett frun följa med. Mest pratade vi om adoptionen och vad vi behövde veta inför den. När det gäller faderskapet fick hon veta datum för BF (och utifrån det kollade hon när inseminationen skedde) tog kopia på kvitto från kliniken samt frågade om jag hade kunnat blivit gravid på något annat sätt. Hon frågade också varför vi valt den klinik vi valt. ( Känns som att de flesta bara känner till Storkkliniken, så har man varit ngn annanstans är det ny info liksom...) Kändes som ett bra möte och vi känner oss inte direkt oroliga inför adoptionen, känns bra att veta att det blir samma handläggare då.

Ja, väldigt många säger direkt "Storkkliniken" när de hör att man varit i Danmark. Vet inte om den är vanligast, har figurerat mest i media, eller bara har lättast namn?

Jag tror det iaf har varit vanligast länge också, när vi träffar andra regnbågsfamiljer här som väntar eller har barn verkar stork vara vanligast fortfarande och alla känner inte till att det finns andra kliniker som tar emot lesbiska. ( Eller har valt stork för att de med säkerhet vet att andra flatpar som varit där har blivit bra bemötta...)

Jag tror att det är en kombination. Den har varit vanligast och har figurerat mest i media. Och är väl äldst? Sen tror jag att namnet har med saken att göra också. Man kommer ihåg det.