Får/ska man ljuga för sina barn?

Sagor och fantasier, alltså positiva, skojiga saker behöver väl inte alltid vara sanna, för då hade livet blivit tråkigt. Jag tycker inte att jag sitter och ljuger när jag läser en sagobok. Men om ett barn hade frågat om tomtar och troll är på riktigt hade jag förklarat att det är en saga som någon har hittat på, men att alla får tro vad de vill ändå  .

När det gäller tråkiga/negativa saker tycker jag absolut att det går att undanhålla delar av sanningen, men att det i de allra flesta fall är onödigt att direkt ljuga. Fast om ett mindre barn t ex frågar om gammelfarfar hade ont när han dog, hade jag sagt att nejdå, han fick mycket medicin av doktorn, även om jag visste att han hade fruktansvärda plågor. Tycker inte att vi vuxna behöver belasta barnen med precis allt vi vet.

Jo, jag har också stora problem med att ljuga. Därför undviker jag ofta en fråga som jag inte kan svara sanningsenligt på, och går den inte att undvika, så ljuger jag bara om jag bedömer att det är skadligt för barnet att få veta sanningen.
Ett exempel är när ett av barnen frågade om Pappas jobb var farligt. Och ja, han hade då ett jobb där det hände många olyckor. Men jag svarade att det inte alls var farligt ...

Jag tycker verkligen att jag gjort mitt barn en tjänst genom att ljuga.

Nej. Men jag har inte ljugit om det heller. Fast jag fortsatte inte alls när han var ute och jag slutade direkt när jag fick veta att han fanns där.

Hans pappa är däremot för sjuk för att förstå situationen, jag har inte sagt att han bor i ett annat land eftersom han inte gör det. Eller jo, i Afrika nåt halvår för att han faktiskt gjorde det.

Jag har funderat på det och kommit fram till att jag småljuger ibland. Så helt oförmögen att göra det är jag då ej.

Fast det känns knasigt.

Men jag kanske borde börja ljuga lite om sånadär småsaker som gör barndomen lite mer magisk? Hmmmmmmmmmm...

Vissa lögner är harmlösa helt enkelt. När jag var liten var jag jätterädd för spindlar tills pappa berättade för mig att spindlarna som kom in bara hade gått vilse och ville ha hjälp ut till sina mammor. Antagligen hade de inte ens någon mamma. Ska jag anmäla honom såhär i efterhand eller vara glad att jag slutade vara rädd för spindlar ett tag?

men precis.

Jag ogillar lögner i stärsta allmänhet. Men en vit lögn är ju ändå  ett undantag.

Sen är det ju inte heller att ljuga att inte berätta hela sanningen...

Usch, måste jobba på det där.

Jag svarar så jävla ärligt på hans frågor, jag tar ju magin från honom. Fast ibland lyckas jag faktiskt försöka bevara magin utan att för den delen ljuga. Bara liksom... Prata runt det på nåt sätt. Kan jag slippa snigel på ögat då?

haha 

"Mamma finns tomten på riktigt?"

"nej MEN BARNMÖRDARE FINNS"  

För mig blir det typ:

"Nej, asså, men asså han kommer ju varje julafton, du har ju sett honom?"

När det handlar om tandfen och tomten så flinar jag bara och säger: "Jooo han finns". De börjar genomskåda mig mer och mer.
Däremot ljuger jag lite grövre för min 5-åring som just nu är jätterädd att jag ska dö (vi har haft en massa för tidiga dödsfall i familjen): "Jag kommer inte att dö förrän jag är 100 år och då är du större än pappa och har egna barn"

Känns helt ok för mig att säga så!

mmm det är ju skilnad på saker....