Min kille glädjer sig inte att få barn..

åå ja vet :( fan! de känns så ooonödigt att han ska måsta vara såhär... jag vet att han måste lära sig att ta egna intiativ innan vi kan få barn... t ex upptäcka själv att ,nu behöver det tvättas, handlas eller städas......ist för att tro att jag gör det... som hans mamma gör hemma.

Men jag vet inte hur ja ska kunna lägga fram att han inte kan bo hemma!!! när han tydligen måste för att de blir föör långt att åka varje dag.

Men hur långt måste han åka varje dag? Kan inte ni flytta dit gemensamt isf, att bo hemma hos mamma när man är 30 är kanske lite att ta i.
Hur funderar ni runt att bo när barnet kommer? Ska han fortfarande bo hos mamma då?

Jag tror han behöver växa upp innan ni skaffar barn. För om man har svårt se när man behöver diska och städa osv så blir det inte lättare när man har barn!!!

Ni behöver prata ordentligt, han är säkert jätte go och snäll, men vill du leva som morsa till två?

Lycka till!

jaa de är rätt så många mil... lite för mkt för att åka varje dag...
jo det är tänkt så att vi ska flytta närmare hans jobb och familjehem... men vi har inte hittat någonstans att bo
men han har inte såbråttom att hitta något heller.... det är mest jag som kollar... han har inte så bråttom (där har vi de igen ja)

vill verkligen inte leva som hans morsa...=/

Vilken jobbig sits du sitter i!
Att behöva ta initiativ till allt hela tiden är inte vidare kul det heller, hur länge orkar du det?
En liten tuff fråga, är han mannen i ditt liv eller vill du att han ska vara det? Förstår du hur jag menar?
Försök lura ut dina funderingar innan ni skaffar barn, för det blir tuffare sedan ( ok helt underbart med barn så klart) man har inte samma ork till konflikter eller ta tag i saker i vissa perioder.

Hoppas det löser sig för dig!!

jaa ja blir matt själv....... han är hos en kompis nu och spelar tvspel och jag var arg innan han for och känner mig ännu mer arg nu, han förstår inte varför... tro mig att jag haft den här diskussionen förrut, men de slutar med att han är HELT TYST OCH JAG PRATAR PRATAR och sen säger han inte för han inte törs!! han känner sig fruktansvärt underlägsen å vet inte vad han ska säga och tro mig när han säger nått låter det väldit krytat, en gång sa han "men folk har alltid bestämt över mig" Jo tack! hans farsa kör med honom som han vore 11 år

jag älskar honom fruktansvärt mkt iaf...... i början när vi träffades hade jag en otrolig jobbig tid då jag trodde han skulle lämna mej hela tiden eftersom jag blivit fruuktansvärt sårad tidigare, jag grät mest varje dag och var livrädd att förlora honom.

tack! :)

Han kanske skulle må bra av att prata med någon?  Ni kan ju gå både tillsammans och var för sig. Ibland kan det vara bra att ha med en oberoende part när man pratar. Man behöver ju inte vara osams för att träffa en familjeterapeut.
Det är svårt att vara vuxen=) Det krävs lite jobb och slit, men om man vill så går det mesta att lösa men ni behöver kanske en liten puff på vägen för att nå fram till varandra och där kan ju en familjeterapeut hjälpa en så att man pratar samma språk.

Den mannen behöver helt klart en spark i arlset men jag tror inte att barn är rätt ände att börja i.

Lycka till och hoppas det löser sig!

Han låter som ett stort barn. Han är säkert jättesnäll men som andra skrivit, man vill ha en man som kan ta egna initiativ. Du får kanske säga att du inte ser en framtid med honom om han ska prioritera bekvämlighet och sin familj före dig och er eventuella nya familj - som mamma och sambo/fru vill man ju vara nummer ett för den man älskar. Om ni ska vara tillsammans får ni gemensamt ansvara för att hitta en bostad närmare hans föräldragård och då ska han bo hos dig alltid. Han måste klippa navelsträngen. Annars kan du ju säga att han får bo hos sina föräldrar och inte träffa dig förrän han är beredd att lösa den här boendefrågan så ser han om han saknar dig och om det är värt en förändring i hans liv för att få vara med dig.

Det låter inte sunt att hans föräldrar behandlar honom som en 11-åring fortfarande? Är han ensambarn och bortskämd eller hur är det för hans syskon? Jag förstår att du längtar efter barn men livet med barn är också en stor förändring och om han inte är så sugen på barn och sedan ska genomgå en massa andra förändringar precis i samma veva (nytt boende, börja tvätta, diska, städa, handla, sköta bebis på eget initiativ) kan det bli alldeles för mycket. Du kanske bara blir besviken och kan inte njuta av den bebistid du trodde skulle bli jättemysig för du är helt slut av att göra allt själv. Det har vi sett i miljoner trådar här på Familjeliv att många män inte automatiskt blir bättre och växer upp bara för att de får barn; kvinnan får inte sova och ingen hjälp. Vill du ha det så?

Nej jag tycker att ni ska flytta ihop, han ska tömma sina saker hos föräldrarna och göra hälften av allt hemarbete innan du tar upp barnfrågan igen. Annars tror jag att det kan bli pannkaka av alltihop.

åå tack alla för era svar ! jag vill verkligen ha ärliga svar:)

I morse då vi vaknade så tog jag upp det här med honom, jag blev upprörd och sa att han är som ett barn och jag vill inte att vi ska skaffa barn om jag måste vara mamma till 2 =/ jag sa också att han måste klippa navelsträngen hemma och att han ska rensa ut alla sina saker där hemma och verkligen flytta ut! jag förstår att han måste jobba där och bo tills vi hittar boende men han ska fortfarande inte BO där och ha massa saker ...ja ni förstår... jag sa att han måste ta tag i våran boendefråga eftersom att han har sagt att han ska göra de länge nu och det händer inge,....(de är han som har kontakterna) jag sa att han måste växa upp och måste inse att det är jag och hans framtida barn som är hans familj!!! jag sa även att hans rädsla förstör hans liv och fråga om han ville ha det så....
det var första gången jag såg honom gråta, det gjorde fruuktansvärt ont han grät och grät och jag frågade hur det var och han svarade att han var tvungena tt ha saker där hemma eftersom han jobbar där...meeen det är inte så jag menar, klart du får ha kläder där och så men du måste FLYTTA UT! som det är nu bor han ju där. Jag har sagt till honom att det inte är så konstigt han är rädd av sig för allt när föräldrarna behandlar han som han som dom gör och har alltid gjort...
han var helt förstörd, de slutade med att jag tröstade honom och grät själv.. han sa att han skulle kolla upp boendet på måndag.. och han sa att han vill leva med mig

usch de var en jobbig morgon

Mycke credit till dig att du vågade komfronera honom och prata om det!

Du ska se att det löser sig! Han skulle inte ha gråtit om han inte tyckte om dig väldigt mycket!

Vad bestämde ni angående barn då?

Måmga kramar till modiga du!!

Jättebra jobbat! Jag tycker att han låter som att han kan ändra sig och att han är bra egentligen och menar väl. Han har bara inte sett att det funnits ett behov och han har kanske dålig självkänsla. Jag tror det är viktigt att föräldrarna inte hjälper en med precis allt under uppväxten utan att man får känna att "det är klart att du kan själv", men att föräldrarna säger att de stöttar om något inte går vägen. Han har nog inte fått det utan hans föräldrar är nog snälla men gillar nog att känna sig behövda och förstår inte att det slår tillbaka på honom själv eftersom att han då inte KAN reda sig själv.

 Men han kan såklart inte skylla på detta hela livet utan som du säger så måste han förändra vissa saker om du ska stå ut, du vill ju att ni ska dela ert liv med varandra, inte att du ska få en liten del av kakan som blir över efter hans föräldrar. Jag skulle råda dig att inte ta upp barnfrågan på ett tag utan låta honom inse att det kan bli bra och mysigt att vara mest med dig och anstränga sig för en förändring. Det blir säkert frustrerande för dig när du ska behöva "lära" honom enkla basgrejer som man trodde att alla kunde men jag tycker inte han verkar som en sådan där kille som bara vill få allt serverat för att utnyttja en. Hoppas att allt går bra. Meddela gärna hur det går sedan. Kram