En hel del skriver här inne om hur de hatar sina bonusbarn och längtar tills barnen flyttar hemifrån. Jag bara undrar hur man kan stanna i ett hem där man hatar några av de som bor där, och kanske är hatad tillbaka?
Och hur kan man som förälder tycka att det är okej att ens barn hatar / är hatade? Hur tänker ni?
Min man betyder lika mycket som min son. Jag betyder lika mycket som min mans barn... Eftersom vi aldrig behöver välja, behöver vi inte heller gradera kärleken. Det är faktiskt ganska enkelt.
Förstår inte hur ni föräldrar tänker, ni vill ha någon som älskar ER men ni tar för givet att denna personen ska älska era barn. Vad har era barn med det att göra? Hoppas ni förstår att det inte sker automatiskt och allt annat vore ganska sjukt. Tror ni verkligen att det är ärligt när folk bara slänger sig in och blir "mamma" eller "pappa"...man gillar ju helt enkelt inte vem som helst oavsett ålder....men det verkar vara något föräldrar helt glömt. Bara för att dom tycker att deras barn är prinsar och prinsessor så kanske det inte känns så för en som kommer in i det utan att ha bett om massa bonusbarn. Föräldrar lever verkligen i en annan värld...
sedan har jag även svårt att förstå...om det är så viktigt att båda i ett förhållande gillar barnen varför tänker man inte efter några gånger till innan man skaffar de här underbara barnen. Den enda som kommer känna likadant som mamman är ju pappan. Ett tips är att inte skaffa barn så lättvindigt.....om man vill ha den där kärnfamiljen där barnen är så välkomna så kanske man ska skaffa barn med den som man vill leva med resten av livet. Folk skaffar barn så lättvindigt och sedan tar dom för givet att andra ska älska DERAS barn....varför tar dom det för givet???
fattar inte heller varför man måste rangordna familjemedlemmar. skulle aldrig finna mig i att komma på andra plats bara för att min man har barn, vad är det för underligt resonemang? min man och mitt barn betyder lika mycket för mig, skulle aldrig kunna gradera vem jag älskar mest, på samma sätt som hans barn sedan tidigare, vårt gemensamma och jag kommer på samma plats i familjen för min man.
och hur kan man resonera som så att barnen ska bestämma om den nya partnern får stanna, hur många barn tycker det är kul när föräldern skaffar en ny? ska man strunta i att skaffa ny partner bara därför? i början när jag träffade min man var hans son jättesotis och ville ha pappa själv, skulle han fått bestämma skulle vi inte gått vidare. idag har vi en fin relation och jag vet att han är jätteglad för mig och överlycklig över sin lillebror. det är liksom därför barn inte har rösträtt, för att de inte är förmögna att fatta adekvata beslut.
slutligen håller jag verkligen med moa01, om man nu kräver att andra ska älska ens barn och ta fullt ansvar för dem får man helt enkelt skita i att separera. andras barn, och i synnerhet skilsmässobarn, är inte sällan bortskämda skitungar som man inte per automatik älskar. min bonus var hemsk när vi träffades men nu är han toppen och mår jättemycket bättre av att leva i vår gemensamma familj där alla betyder lika mycket.