Värre än cancersmärta o fingeramputation?? : (

Jag läste samma sak och blev såklart livrädd. Var redan livrädd för smärtan... Jag köpte dvd:n Annas profylax och tränade på avslappning och andning. När förlossningen väl satte igång så funkade den metoden jättebra. Smärta känns mycket lättare när man slappnar av mot om man spänner sig. Min förlossning gick så fort att jag inte hann få någon bedövning alls (vilket var min största skräck...) men det var nog bara de 2-3 sista värkarna som gjorde riktigt ont. Jag fattade ju aldrig att jag var fullt öppen då utan minns att jag tänkte "ska det göra 10 ggr ondare än det här och hålla på i 10 h så kommer jag att dö..." Skulle säga att det var runt 8 på smärtskalan då. När krystvärkarna kom några minuter senare var smärtan som bortblåst.

Värkarna byggs ju upp successivt. För varje värk gör det lite ondare och varje enskild värk ökar ju i intensitet för att sen klinga av. Det ondaste varar alltså bara i några sekunder och det var faktiskt inte så outhärdligt som jag trodde att det skulle vara.

om man jämför förlossningssmärta med cancersmärta och sen hävdar att förlossningssmärta är värre ? jag kan bara säga ..SORGLIGT! va fan, förlossnings förkmippar man ju med LIV och cancer med dödsångest. hell no! ja det gör ont att föda barn, men man vill tusan inte dö! alltså, den som gjort jämförelsen vart du nu fått detta från har nog aldrig haft cancer, den sämsta jämförelsen jag nånsin har hört talas om!
och jag skulle defenitivt föda 10 barn ist för att amputera ett finger haha 

Nä jag tycker inte det gör så ont att föda barn. Det som gör ont som i vanlig smärta man är van vid är i mitt fall mest bara när ungen ska ut och det går iaf väldans fort.

Värkarna känns mest som mensvärk de lux och framförallt så har man ju värkpauser och smärtan är förutsägbar och inget att vara rädd för och lyckas man bara slappna av och ta det lungt är det absolut görbart.

Har haft betydligt mycket ondare av en lårkaka samt en smäll i knät när jag spelade fotboll/innebandy.

Men för mig är det jätteviktigt att slappna av och andas rätt. När jag tappar andningen eller spänner mig känner man hur ont det faktiskt kan göra och det är inte så angenämt.

Jag har provat lustgas med första barnet (av 4) och tyckte det hade god smärtstillande effekt. Något annat kan jag inte uttala mig om men det finns ju massor att ta till om man så önskar.

Fast tänk också hur värt smärtan är. Cancer- och amputeringssmärta är ju helt fruktansvärt och gör inget gott, medan förlossningssmärta åtminstone ger ett resultat och är förhållandevis snabbt övergående.

Jag födde vår son med profylax-andning och lite lustgas. Tyckte inte smärtan var farlig alls. Såklart gör det ont, jag har aldrig känt sån smärta nån gång tidigare, men det är ju en positiv smärta och ju ondare det gör desto närmare sin lilla bebis är man ju.

Som nån ovan sa, det dummaste man kan göra är att vara just rädd och nervös inför smärtan. Om man istället har en positiv inställning, och försöker förstå att förlossningssmärta är POSITIV så kommer det gå så mycket bättre

Skrämmas? Jag hade önskat att någon hade berättat hur illa det kan vara, kände bara folk som haft enkla och smidiga förlossningar. Jag hade dödsångest de sista 11 timmarna, förlorade medvetandet emellanåt och har bara minnesfragment av hela tiden, hade ingen bedövning utöver lustgas de sista 5 timmarna eftersom förloppet inte gick som de trodde. Förlossningar är olika helt enkelt. Förordar dock också samtal om man oroar sig.

och just det, jag var väldigt positivt inställd förra gången vilket resulterade i att jag var helt oförberedd på det som kom.

Men TS, nu sitter jag här igen med magen i vädret och har aldrig tänkt att avstå fler barn på grund av hur förra förlossningen blev. Jag klarade det ju, och det gör du med. Och du kanske får en jätteenkel förlossning, och oavsett får du ett underbart barn!

Tja... jag hade så ont så jag la av att andas. Det blev ett jävla pådrag och det handlade om ren och skär dödsångest kan jag lova. Sen gick det över till att döden nog var ett vettigare alternativ än att fortsätta trycka ut ungen.

Jopp serru, det går att ha så ont fastän du tror att det är BS!

Den som inte ens kan förställa sig ska fan i mig inte komma  och säga hur det ÄR.
Fan vad förbannad jag blir på idioter som inte fattar något men som ska trycka upp sina sanningar för alla.

Ja föd du 10 barn men det säger ingenting. Hur många fingrar har du amputerat utan bedövning?
Hur mycket ben har du krossat i kroppen utan bedövning?
Och framförallt hur ofta har du stirrat döden i vitögat då du vrider dig i smärta?

Ungefär så var det för mig också. När vattnet gick med dottern åkte jag in och var i lalaland, det skulle ju gå såååå smidigt som för alla andra. "Jo, det gör ont men det är en POSITIV smärta", "klart det gör ont men det är ju sååååå underbart" - fan heller. Det gör skitinihelvetes ont MEN det är en situation som ingen annan och folk hanterar den olika. Den ena "ploppar ut" ungen som om det vore en bit tvål utan ens lustgas och den andra behöver både lustgas och ryggmärgsbedövning och alvedon, typ.

TS, ta upp din rädsla med din BM, det finns auroragrupper du kan få hjälp av om du blir jätterädd. En sak som dessa "det gör inte alls sååå ont-personer" har rätt i är att vi kvinnor har fött barn sen urminnes tider så det går helt klart att göra utan att få större men. Det gör det inte mindre skrämmande, för det är en stor grej, men det underlättar att veta att man inte är ensam.

Det jag menade med att vara positivt inställd var att veta om att det kan göra fasligt ont, men också att det inte alls behöver göra det, ha ett öppet sinne och inte vara rädd. Tro på att man klarar det och att smärtan är positiv. Det tror iaf jag att man kommer långt på   Jag var väldigt positiv till förlossningen och smärtan (som jag visste kunde vara riktigt hemsk) och fick en underbar förlossning som jag som sagt inte upplevde som outhärdlig smärtsam. Men jag säger absolut inte att alla som tänker positivt får en smärtfri och bra förlossning. JAg säger bara att det var så för mig.

Regnig måndag: jag råkade vara livrädd o ha dödsångest varenda jävla dag fram till förlossningen, jag lyckades på nåt jäkla sätt få en normal förlossning , jag trycker inte upp några sanningar all i folks ansikten. Men att jämföra en förlossning med cancer är ju löjligt. Det är ju 2 helt olika saker . Du behöver inte bli så upprörd för det.
Tråkigt att din förlossning blev så hemsk.

Dessutom så har jag en mamma som dött i cancer och jag tror nog hon hade sagt att det är värre. Sluta kalla folk för idioter förresten, inte spec trevligt.

Hehe, intressant!

Jag födde för 4 år sen och skulle nog känt mig lättade efteråt om jag lst den beskrivningen, eller jag skulle knt mig förstådd. Jag var inte rädd eller hade ångest under förlossningen och var vääl medveten om att det var nåt positivt som hände. Däremot så var det för mig en fysisk smärta som jag inte kan tänka mig r max vad man kan klara av innan man dör typ. Amputera fingrar utan bedövning, tja, det kanske tom hade känts mindre....om det skedde snabbt;)
Låg o tänkte på alla torterade människor i världen efter förlossningen, nr ma hade fått insikt i vilken fysisk sm,ärta som var möjlig.

MEn jag e gravid igen o ska föda när som helst, men jag förlitar mig helt nu på att en bedövning ska funka. Hade inte det sist. JAg tänker att det måste väl vara ungefär som ett kejsarsnitt/operation med eller utan bedövning - alltså som natt o dag??

Så nu blir det bedövning för hela slanten, måste ju bara funka!

Har suttit och läst igenom några av svaren. Och det är väl som någon sade, alla förlossningar är olika - och också olika hur man hanterar smärtan. Jag tror dock mycket på att lära sig att slappna av - innan förlossningen. Träna, träna, träna. Och också att acceptera att det kommer att göra ont. Allt för att inte bli rädd när smärtan kommer. blir man rädd - spänner man sig och då får man mer ont. Jag hade SUVERÄN hjälp av fyra saker: TENS (denna gudagåva till maskin), lustgas, avslappning och vår Doula. För mig var nummer ett att jag ville känna mig trygg med det som var runtom. Att ha med en Doula, var för mig helt fantastiskt och hjälpte mig att slappna av och ta smärtan när den kom. Kan varmt rekommenderas!  

Det är nog väldigt individuellt hur man upplever smärtan och det är nog få som provat både att föda barn, amputera fingrar utan bedövning och ha cancer. Jag sa hela tiden till mig själv efter varje värk att jag fortfarande kan tänka mig att göra om det och då kan det ju inte vart så farligt. Jag hade bara lustgas som smärtlindring och när bm frågade om jag ville ha EDA sa jag att det inte behövdes så länge jag kunde tänka mig att göra om det. Nu hade jag en kort förlossning med 5 timmar från första värk och det var bara 2 sista timmarna som jag hade riktigt ont. Personligen tyckte jag att smärtan vid amningen och när bristningarna läkte var mycket mycket jobbigare första veckan efter förlossningen. Jag tog full dos panodil första veckan efter förlosnsingen för att stå ut och jag låg och grät andra natten när sonen bara sög och sög och jag hade blåsor på bröstvårtorna och han bara ville ha bröstet HELA tiden! Men jag har jobbigare att hantera smärta som är ihållande och som inte ger mig nånting, och framför allt har jag svårt att hantera smärta när jag inte sovit. Jag hade jättesvårt att sova efter förlossningen för det kom in personal hela tiden och man var uppe i varv och allt vad det var så jag sov inte mycket de 2 dygnen jag låg på BB. Däremot hade jag sovit några timmar innan jag vaknade med värkar. Hade jag haft samma smärta som jag hade sista 2 timmarna av förlossningen i 8 timmar så hade jag garanterat tiggt och bett om EDA för då hade jag varit trött och utmattad och inte kunnat hantera den. Sen har jag fattat det som att de flesta får vila från smärta mellan värkarna, vilket inte jag fick de där två sista timmarna, men det gick bra när det handlade om så kort tid. Så kontentan är väl som nån annan skrev om huvudvärk, att jag har kunnat ligga och gråta för huvudvärk, men inte en tår eller massa gap och skrik under förlossningen. Och absolut inga självmordstankar och liknande. Men det är viktigt att inte få panik av smärtan och spänna sig och kämpa emot kroppen för då blir allt hundra gånger värre. Dock lättare sagt än gjort. Nu har jag 1 vecka kvar till bf och det ska bli spännande och se om jag fortfarande tycker att det är skithäftigt att föda barn efter nästa förlossning eller om det aldrig blir några fler barn ;) Har i alla fall bara längtat efter att få göra om det efter sonens förlossning för det var skithäftigt att känna kroppen jobba som den gjorde, samtidigt som det så klart gjorde djävulskt ont! Ögonblicket när man får upp bebisen på bröstet är helt oslagbart! Lycka till :)

Framförallt ska man inte lyssna på väninnan som påstår att det är "bara lite värre än mensont".


BTW har jag inte förlåtit henne för det än...

Tror vilket som att pappersskärsår är värre än förlossningssmärta, ena är naturlig smärta skapt av naturen de andra är människans påfund och inte menad att skära sig på.

jag var oxå livrädd innan. föreställde mig liksom att bajsa ut ett bowlingklot. men så var det ju inte. värkarna gjorde ont ja, men det var ju som kramper i magen, inte där nere. lustgas gjorde att jag kunde ha ganska roligt samtidigt, tom skratta:) sen själva krystvärkarna gjorde ju också ont men inte alls som jag trott, jag var livrädd att spricka för det skulle göra ont, jag kände inte ens att jag sprack och då var det ganska illa, hela vägen bak och ringmuskeln gick av, men jag märkte det inte, för smärtan var så kondenserad någon annan stans. pga hur det gick sist blir det antagligen kejsarsnitt, men jag hoppas läkaren låter mig föda vanligt. det är det häftigaste jag gjort. då är jag ändå väldigt smärträdd annars, och dör av lite huvudvärk liksom. denna smärtan är något helt annat, inte skrämmande på samma sätt, och det finns så bra smärtlindring!

De är så olika!!! Alla har sina erfarenheter!

Man blir tokig om man ska ta till sig allas erfarenheter!! Jag tror att det bästa du kan göra är att prata med din barnmorska eller kanske en aurorabarnmorska tom. Jag vet inte hur det funkar för andra men för egen del så har jag mycket lättare att hantera situationer om jag känner att jag har kontroll. Se till att du får fram hur du vill ha det och att du blir hörd. Läs på om olika smärtlindringar och skriv gärna ett "förlossningsbrev" som du kan lämna till din förlossningspersonal.

BTW Jag hade massa nojor kring min första förlossning! Inte bara kring smärtan utan oxå att inte kunna få ha någon form av värdighet även i en så utsatt situation som en förlossning är! Typ jag vägrar bajsa ner mig, jag vill inte att folk springer å tittar mig mellan benen stup i kvarten, ställer mig i konstiga ställningar mm mm!! Jag fick en ryggbedövning som tog sådär bra men på det hela taget gick allt MYCKET bättre än jag väntat mig:) Jag kan jämföra smärtan med tandvärk fast på ett helt annat sätt! MEN men det är ju som sagt inviduellt!

LYCKA TILL!!

Runawaybride, så är det inte för alla (har bara läst TS). Tro mig när jag säger att jag tyckte att det gjorde ondare att operera bort en inflammerad knöl MED bedövning (som visserligen tog dåligt) än att föda barn UTAN bedövning. Min förklaring till det är att smärtan i samband ned knölen bara kändes onödig och därmed plågsam, medan smärtan i samband med barnafödande är knuten till något positivt. Kan tillägga att knölen togs bort mellan mina två förlossningar. Och just ja, när jag i min desperation försökte använda mig av mina profylaxandningskunskaper under knöloperationen, blev jag tillsagd att sluta hyperventilera för att inte svimma! Så det kanske var det också, gå en kurs i profylaxndning !