Så, jag är i vecka 20 nu och börjar tänka jätte mycket på själva förlossningen, kollar på videos och förstår att för vissa gör det SVINONT, och för vissa säger det bara ”plopp” sen är bebisen där.
Jag vet att det är en omöjlig fråga att ställa ”Hur ont gör det, EGENTLIGEN” ? ända jag kan fråga är hur ont gjorde det för er ? Tog ni bedövning ? Hur gick det till, berätta gärna!
Hej TS! Förstår hur du känner, det är helt omöjligt att föreställa sig hur en förlossning kan kännas, innan man upplevt det själv. Och tyvärr också ganska omöjligt för oss som upplevt det, att berätta om det på ett sätt om gör upplevelsen "rättvisa". Smärtan man känner liknar helt enkelt ingenting annat man lär känna vid något annat tillfälle än just när man föder barn. Det går inte att likna vid något annat. Det närmaste man kanske kan komma, tycker jag, är att likna värkarna vid extremt kraftig mensvärk, men inte ens det är riktigt rätt, eftersom: 1. Det är inte alla som upplever det så och 2. Inte alla har haft extremt kraftig mensvärk, och kan därför inte relatera.. Så det är en omöjlig uppgift. Dessutom är mensvärk bara något "onödigt ont", som inte ger någon positiv utdelning trots smärtan, medan en förlossning ju ger EN BEBIS i slutet! 
Så man uthärdar den typen av smärta på ett helt annat sätt. Svårt att förklara.
Personligen var jag också lite orolig/nervös inför första gången, men faktiskt, trots allt, mest nyfiken och förväntansfull! Äntligen skulle jag få uppleva det där som "alla" pratade om, det där som "gjorde mig till kvinna" - förmågan att föda barn! WOW! Och det VAR en stor upplevelse - det gjorde ont som tusan, det går inte att förneka - men det var liksom inte som att klämma fingret i bildörren eller få ett basebollträ i huvudet..detta var ju en smärta som man visste ledde till något fantastiskt, så man kämpar liksom målmedvetet FRAMÅT, emot någonting som man längtar hett efter. Och det gör hela skillnaden.
Alla hade sagt till mig att smärtan skulle försvinna DIREKT när jag höll min bebis i famnen efteråt, och jag låg där och konstaterade irriterat: "Va fan..?! Ni sa ju att smärtan skulle försvinna nu..!? Det gör ju fortfarande OOONT!! NI LJÖG!!" Och ja, så var det..det gjorde fortfarande ont, för jag hade spruckit en del, skulle sys, moderkakan skulle ut, jag var öm och svullen och kände mig allmänt mörbultad. Men inte för resten av livet.. Bara ett tag. Och under tiden hade jag ju min underbara son där hos mig, som tog bort fokus en hel del från det onda.
Men är man så pass rädd som du verkar vara så kan man få ett planerat snitt. Tänk också på att en del får bestående men i underlivet efter en vaginal förlossning, kan vara värt att ta med när man ska bestämma sig för snitt eller vaginalt!
Tänk positivt hela tiden. Varje värk är en mindre, och en närmre att du får hålla din bebis. Och man har inte konstant ont, det är mer vila än värkar!
Mina värkar satt i magen, som mensvärk fast en helt annan nivå på smärtan. Det värsta är att jag bara kommer ihåg de här riktigt jobbiga som jag faktiskt fick panik av. Det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, men de varar inte så länge och smärtan trappas upp och sen ner igen.
Jag skulle nog likna en värk med när man mäter blodtrycket i armen. Det är en pumpande smärta som tilltar för varje "pump", och sedan släpper, som när luften släpps ut.
Mina krystvärkar gjorde inte ont, dem kan jag likna med att kräkas. Man känner känslan är på väg, man kämpar emot, men sen är det kroppen som styr, man bara MÅSTE krysta. Och det gör kroppen av sig själv, fast för att det ska hända nåt måste man såklart trycka på ännu mer, med all kraft man har. Jag orkade bara krysta fullhjärtat två gånger per värk, och två lite mer halvhjärtat.
Jag blev förvånad över HUR man skulle krysta. Jag trodde man tog i med musklerna i magen och kärleksgrottan, men du krystar som du gör när du skiter. Och barnmorskan (som du kommer hata, men sedan älska, när ungen är ute) kommer ha fingrarna där inne och töja medan du krystar. Och DET var inte skönt!!
Jag skev ett inlägg tidigare (några inlägg uppåt) och berättade lite om hur jag upplevde min första förlossning, som började med igångsättning pga. vattenavgång med mekoniumfärgat fostervatten (= barnet hade blivit stressat och bajsat i fostervattnet), och som sedan slutade med en normal, vaginal förlossning. Själva värkarbetet var jobbigt, hade värkar konstant under 14 timmar, utan vila mellan dem, jag blev trött och lite orolig, men det slutade ändå bra: jag fick uppleva en vaginal förlossning och fick en underbar, frisk och härlig liten pojke! Gick därifrån med ett övervägande positivt minne från min första förlossning och var inte särskilt rädd inför nästa. 
Är inte så rädd för själva smärtan med födandet, den klarar jag av, men är rädd att något ska gå riktigt "åt skogen".
Det gjorde ont, men det var egentligen mer ansträngande än ajaj ont. Ser att dykmetoden nämnts redan, och det var den jag använde mig av. För mig är förlossningen det häftigaste jag varit med om och jag ser mer fram emot nästa förlossning än nästa bebis faktiskt ;) (första hade kolik och sov inte ok förrän hon var 10-11 månader så det var betydligt mer ansträngande än förlossningen). Gå in och läs i den här tråden så får du veta mer om dyktekniken och läsa hur många positiva förlossningsberättelser som helst! Även komplicerade förlossningar med mycket nöjda föderskor: www.familjeliv.se/Forum-2-13/m52647483.html
Jag fick eda, men den funkade aldrig så lustgasen var de enda jag hade. Förlossningen känns, men man kan hantera den genom att lyssna på sin kropp, man är starkare än man tror. Jag skulle inte skaffa fler barn sa jag, men nu sitter jag här höggravid igen och längtar efter förlossningen och hoppas att den går lika fort, första tog 4h från inskrivningen. Stort lycka till, till dej när det är dax
Jag har låg smärttröskel och har fött tre barn på naturlig väg. Jag är en av dem som har väldigt svårt att härda ut sista biten på öppningsskedet, jag har fått epidural och det har gått finfint. Visserligen har epiduralen bara verkat mellan 30 min- 1,5h innan krystvärkarna börjat (då hjälper inte epiduralen längre) men det har varit en fin räddning. Däremot vet jag att jag hade klarat det utan den också, därför att det gör alla kvinnor och har alltid gjort! Jag har haft öppningsskeden på nästan ett dygn och det gör svinont, men det är ok på något vänster för att man VET att det leder till något obeskrivligt fint och man VET att det handlar om timmar, sedan tar det slut. Har jag målet i sikte och räknar ner, koncentrerar mig på min andning och längtar till min bebis så är det faktiskt en riktigt cool upplevelse! Jag skulle absolut kunna föda barn igen!!! Däremot vill jag aldrig mer vara gravid!
Hej! Jag är i vecka 20 nu med mitt andra barn och börjar med bli lite nervös.
För 11 månader sedan födde jag en perfekt liten pojke i vecka 35.
Det hela började med att vattnet gick och jag ringde in till förlossningen. Jag berättade att det var vårt första barn och att bebisen inte var beräknad för ens om fem veckor.
De sa att de trodde att det skulle ta ca tre dagar för mig innan bebisen kom ut.
Men ganska snart där efter fick jag täta och otroligt starka värkar. Ringde in igen, men de sa att det var för lång tid emellan värkarna och att det inte var dags än (7 min mellan varje värk och de varade i ca 1,5 minuter).
Så jag ringde min mamma och hon sa att det blir tusen gånger värre för mig o att det bara var början.
Jag försökte sova men i varje värk vaknade jag och grät, det gjorde så otroligt ont.
Då helt plötslig ringer dom mig från förlossningen och säger, du måste komma in nu direkt, det är ju för tidigt och du ska få en spruta. Då blev jag lite irriterad, för det hade ju vart lika tidigt de två senaste gångerna jag ringt. Vi åkte in och var på förlossningen fem min senare.
De tog och satte på mätarna som skulle se hur starka värkar jag hade, o de sa att värkarna inte var så kraftiga och att det inte var dags. Sen kom barnmorskan in när jag hade en värk och jag lyckades övertala dom till att se hur öppen jag var. De ville inte göra det först pga infektionsrisken. När de kollade sa dom oj du är 8 cm öppen och det är dags!
Så vi fick gå till rummet bredvid och jag fick lustgas. Det klarade jag inte av, blev så hög att jag började spy och sen gav de mig sprutan (ska ges fyra timmar innan bebisen kommer så den blir skyddad mot infektioner mm). Men hade värkar i tio min, sedan kom krystvärkarna som varade i tio minuter innan min son var ute. Så från det att vi kom in tills min son var född hade det gått knappt 30 minuter.
Jag blödde inte och behövde inte sys, kunde fem timmar senare gå till Neonatal avdelningen där min son låg själv.
Har aldrig haft ondare än då och det kändes som någon vred mig ut och in.
Nu är jag nervös, för första förlossningen gick så snabbt, då bodde jag fem min ifrån förlossningen, nu bor jag 1 timma ifrån närmsta förlossning och är rädd att vi inte kommer hinna in i tid. De säger ju att det första barnet ofta tar lång tid.
Men nu vet jag ju hur det ska kännas och ska absolut ta all bedövning jag kan få! :D.
Samtidigt som man är otroligt stolt över att ha lyckats föda ett barn utan någon som helst smärtlindring :).