Sorg över att barnen blir stora

Nu är jag kantad av massa sorg och sjukdom.. Men jag blir så ledsen när jag läser det ni skriver.

Ni borde vara glada för att få se dom växa, nå olika åldrar, ändra intressen och allt som kommer där till... Det är det som är livet, och det kan ryckas undan så otroligt fort!

Jag kan inte förstå hur man kan känna sorg över något så fantastiskt.. Det är inte alla som får följa sina barn...
Menar ingenting illa eller spydigt, mer att man ska ta vara på alla stunder man får

Det är ju en livskris någonting förändras för alltid. I 15-20 år har man varit förälder och åsidosatt egna intressen, vänner etc och sen måste mna hitta ett nytt sätt att leva. Jag är inte där än för jag har småbarn men jag kan förstå att det inte är helt lätt. Men jag tror faktiskt att alla föräldrar är glada över att barnen utvecklas men det kan ändå vara en omställning.

Har du förlorat ett barn?

Att man kan få en livskris några gånger under uppväxten kan jag förstå, likaså att man stundtals vill bromsa tiden lite också.. Det är nog väldigt lätt att tappa bort sitt egna jag under föräldrarollen.

Men jag har hört så många som känner sig ledsna över att tiden går, och barnen kommer växa upp... redan innan dom ens börjat skolan. Det är det jag reagerar på.. Lev idag, njut och var tacksam.. i morgon kan det vara försent. Det kan inte sägas nog med ggr...

Ja, Jag lever ensam med min son nu.. är även änglamamma och änka.
Ser livet på ett annat sett antagligen, för jag vet hur fort det kan ändras.. och vilka småsaker man saknar då. Allt man önskar att man sagt och gjort, men framför allt... att man tagit vara på varenda minut man fått tillsammans.. & Inte lagt tiden på onödiga saker.

Googlade mig fram till ditt inlägg - för jag känner exakt så! Mina barn är lika gamla och det är en SORG att lämna deras småbarnstid bakom oss. Jag har en 9-åring också och känner hur hela hens barndom bara rusar förbi, det glider mig ur händerna och jag känner så starkt att jag inte hänger med. Min identitet som mamma under 15 intensiva år är skakad i grunden, hur hittar jag fotfästet igen? Jag har före sommaren bytt jobb och de stora förändringar detta för med sig känner jag försvårar för mig att ta tag i känslorna kring barnens och familjens relationers förändringar. Jag känner nästan att jag skulle behöva fokusera bara på barnen och på att hitta en ny roll till tre snart vuxna individer....jag hänger inte med, och antar att jag har någon form av kris pga detta.

Jag vet att jag har rätt att känna som jag gör men är ändå rädd att jag trampar nån på tårna, hoppas inte det!

Känner nån igen sig (TS kanske ser detta och kan säga hur det känns idag?), har någon något tips på hur jag bäst tar mig igen om detta? Vill ju njuta av de år som är kvar tills de är utflugna på riktigt!

 

Precis detta du skriver försöker jag tänka på, men blir superstressad och känner att ajg inte riktigt klarar det. Tar gärna emot tips och råd på hur man gör....

även jag vet hur det känns, då mina 2 äldsta är 15 & 17 år gamla. deras mindre syskon ser glädje i det dom äldre inte gör.
kanske därför som jag skaffat fler barn med tiden, för o försöka hålla fast i vad som redan glidit mig ur händerna ang dom stora (& för jag älskar stora familjer för jag är född i en osv osv - nä jag lever Inte på bidrag folk!)

sen samtidigt försöker jag se det som, att jag har insyn i 2 skilda världar, dom äldre klarar sig bättre, än dom små som behöver mig på helt annat vis, men dom yngre kan gå mig mer på nerverna med trots & andra dåliga dgr, medans dom äldre redan har agerat ut sitt mesta som alla barn gör & är mer lugna.

med dom äldre kan man prata på ett helt annat vis, men med dom yngre inte alls så.

likadant...med dom äldre barnen känner jag mig gammal, men med dom yngre, så känner jag mig ung.

jag kmr att gråta en skvätt i framtiden jag med & ömka mig med alla åren som gått, men samtidigt...du kan ut & resa & se världen...skaffa dig hobbies du inte redigt kan ha nu (kanske ??)

jag förstår att dina barn är hela din värld, & ditt liv har kretsat länge kring dom, så man vaknar en dag & är förvirrad över vad man "nu ska göra" ? så tro mig, du är inte ensam.

Man kan sörja men ändå vara tacksam för den stund man fått. Jag tror inte det är farligt att känna sorg i olika situationer och lägen i livet, tror det kan vara rent nödvändigt för att komma sig vidare och acceptera det man är med om. Jag skickar nu en tjugoåring till universitet, en tjugoåring som varit svårt sjuk och som är sjuk i en allvarlig sjukdom som i värsta fall kommer att bryta ned honom. Det är inte lätt. Jag har fullständig panikångest över det och det har jag nog aldrig haft i hela mitt liv. Tacksamhet och sådan otroligt stor sorg över att livet förändras, man går in i en ny fas och livet blir aldrig sig likt igen. 

En era går i jorden och kommer aldrig mer tillbaka. Han flyttar inte hem igen och bor hemma och är "barn" mer, den delen av livet är slut. Den delen sörjer jag jättemycket men gläds otroligt mycket åt vad han nu ska få uppleva i sitt liv.  

Och jag blir ledsen när jag läser ditt inlägg. 
Jag förstår ju att du gått igenom något svårt. Det har jag också. Och jag beklagar verkligen!

Men att skriva som du gör känns som att förminska och ogiltigförklara någon annans känslor!
Inte nog med att denna människa mår dåligt, nej, hen ska också skämmas över det. 
För enligt dig är hens känslor fel och inte värda att ta på allvar. 

Att känna sorg och tomhet i takt med att barnen växer upp och inte har samma behov av dig som mamma/pappa är inget konstigt eller fel. Det innebär inte att du inte känner stolthet och glädje över dina barn och de personer de utvecklas till. 

ALLA har rätt till sina känslor! Och dina känslor är inte mer legitima än andras.

Jag förstår att du inte menar något illa.
Men försök att se bortom din egen sorg och smärta, och förstå att andras sorg kan vara lika berättigad som din. Även om den ser annorlunda ut. 

Vi får hoppas att trasig mår lite bättre nu eftersom du svarar på ett 10 år gammalt inlägg!

TS hur går det? Inga barnbarn ännu?

Glömde citera

Det där tänkandet är i mina ögon inte riktigt sunt. Det indikerar att du investerar på tok för mycket tid och omsorger på dina barn och för lite på dig själv. Dags att ta fram saxen och bereda dig på att klippa navelsträngarna. Skaffa dig intressen, vänner, gör karriär. Klistra inte fast dig vid barnen, det verkar som du håller på med det. De kommer inte att tacka dig, bara få dåligt samvete  för en mamma vars behov av dem tenderar att hindra deras självständighetsutveckling. Barn vill se föräldrar som gläds åt att de mognar och blir vuxna och kan klara sig själva.

+1