Leva eller inte leva med någon som har barn sedan innan.

Barnet kommer först - så enkelt är det. Du kan inte göra honom ogjord.

Tycker inte att det låter som en bra idé med en bebis i mixen just nu.
Det går att bli en lycklig plastfamilj. Jag vet inte hur. Det handlar nog mkt om personlig mognad och ett empatiskt förhållningssätt där du är en extravuxen utan allt för mycket måsten.

Låt din kille vara pappa. Du är inte förälder. Än.
Men småbarn är såklart intensiva att vara omkring såklart. Så är det bara.

Bli särbos igen om det är olidligt.

Känner med dig. Inget lätt val du har framför dig. Från mitt perspektiv säger jag tyvärr... Lämna honom. Skaffa dig en kille utan barn. Eller vill du låta ångesten bo i ditt hjärta i 15 år framöver? Det gör den här och för mig är det för sent. Jag vill inte ha mitt barn på halvtid, annars hade jag gått för länge sedan. Önskar dig allt gott och hoppas att vad du än väljer gör dig lycklig!

Jag blir helt tom att läsa vad du skriver. Självklart förstår jag att alla fall är unika, menar du att du levt med ångesten i 15 års tid i din relation? Jag trodde någonstans att detta kanske är en vanlig känsla i början, tills man vant sig, tills man får chansen att lära känna varandra och komma varandra närmare. Jag har läst på forum om många kvinnor som gjort och gör det och jag förstår inte vart de hämtar styrkan ifrån. Ni är fantastiska, det måste jag säga!

Jag har som ändå förhoppningar någonstans att man med tiden blir mer och mer som en familj, det finns ju lyckliga styvfamiljer. Egentligen förstår jag inte varför det är så så svårt, men jag har heller aldrig varit med om något svårare.

Ni har bara bott ihop i några månader om jag förstår saken rätt?
Ge det lite tid, om du är villig att satsa på dig o din sambo..
Tänk på att det inte bara är en omställning för barnet, utan faktiskt även för er vuxna att plötsligt bo med ngn annan. Hur mkt man än älskar den personen o vill leva med den, så skall man nu ta hänsyn till en till.
Med ett barn som inte är ens eget i bilden så vänds alla bilder man har på hur det skall vara att flytta ihop upp o ner..
Jag träffade min man när hans dotter var strax över ett, alltså ngt yngre än din bonus, men inte jättestor skillnad ändå..
Vi träffades några gånger och sedan ville han att jag skulle träffa dottern, vilket jag gjorde och det gick jättebra.. Efter ett halvår ungefär flyttade vi ihop. Det tog ännu några månader innan tösen litade tillräckligt mkt på mig för att våga bli ordentligt arg på mig - blev jätteglad att hon äntligen vågade "sätta sig upp" mot mig - det betydde att hon litade på mig ju :)
MEN, min man mådde dåligt i allt detta, det var ganska mkt bråk om tösen med mamman, de hade inte heller varit separerade länge innan han träffade mig.
Vi gjorde slut och flyttade isär. Efter en månad blev vi ihop igen
Men var särbos ett år innan vi pånytt flyttade ihop.
Jag och min bonus har alltid funkat bra ihop, MEN det är klart att man ibland känner sig utanför, som att man inte hör dit. Att det varit mkt lättare om inte...
Om man inte haft en tredje vuxen att rätta sitt liv efter (mamman), att man från att ha gått till att vara singel och självständig, plötsligt måste anpassa sitt liv inte bara till den man älskar och har valt att leva med, utan även två männsikor (minst) till. Barnet och mamman. Har mamman sedan träffat en ny så finns ännu en människa inblandad som skall vara med när planering görs av MIN tid...
Man KAN få det att funka.

Smekmånaden är över och nu börjar verkligheten för er. Frågan du måste ställa dig är om du är villig att kämpa för det. Och fundera över vilken roll du vill ha gentemot barnet (det är en roll du kan ändra sedan, om det skulle ändra sig).
Nu är allt så nytt (du har inte kännt barnet ett år än), så mitt förslag är att du backar, låter pappan ta allt föräldra"jobb".
Åk iväg ibland o gör saker för dig själv, men var även med som en vuxen i barnets vardag - men du måste INTE ta en föräldraroll. OM du vill göra det senare, så underlättar det ändå om du lärt känna barnet riktigt bra först.
Naturligtvis måste du kunna säga ifrån och ställa upp vid behov, eftersom du är en vuxen människa, men inte mkt mer än vad man skulle göra med kompisens barn. Låt det ta tid.
Du och pappan har valt att leva ihop, ni älskar varandra. Men hur mkt barnet och du än tycker om varandra så har ni inte VALT varandra. Du är än sålänge mer som en gäst som aldrig går hem (som ngn skrev så bra i en annan tråd). Vilket är okej o normalt - man blir inte en familj på några månader.

Gör även saker bara du och barnet ibland. Jag o bonusen började tidigt med "myskvällar". Då kröp vi upp i soffan med en kopp te, satte igång en film (barnfilm då) o drog ett täcke över oss som vi delade på.
Vi kunde åka in till en park o bara gå omkring. Inget "prestigefyllt" och inget som kan innebära massa konflikter i onödan, men låt er relation växa fram även utan pappan.

Min bonus är nu tonåring, jag o min man har en liten på några år, och visst är det fortfarande inte alltid helt smärtfritt (mest pga att hon är TONÅRING.... )
Men jag skulle aldrig vilja byta bort henne mot ett liv utan henne. Hon är mitt hjärta, även fast det varit tufft i perioder..

Prata med din sambo, fundera. Gör saker som får dig att må bra.
Lycka till!!

Tack Brumma. Det är helt otroligt att du lagt ner tiden och energin på att skriva ett sådant långt inlägg. Det betyder mycket. Skönt att höra att det även kan lösa sig. Allting tar ju tid som du säger. Jag tycker du fick med väldigt mycket om det som känns som är själva "kärnan". Omställningen att ha så många personer att rätta sitt liv efter. Att inte kunna ta för givet att man kan fira högtider och dylikt med den man älskar. Att inte egentligen kunna ta något för givet. Självklart ska man heller inte ta något för givet, det är det som knäcker många relationer också. Ja jag vet faktiskt inte. Jag antar att man får ta en dag i sänder. :)

Ja, det är inte svart o vitt det här med att vara bonusförälder. För en del funkar det inte, och några av dem anser tyvärr att det aldrig kan fungera. För en del funkar det - som för oss. Men det är inte smärtfritt. Man får lägga ner mycket tid och energi på att få det "bra", men själv tycker jag det är värt det.
Jag lever ju med mannen jag älskar, och hans dotter ingår numera i min familj - jag "fick" en dotter på köpet..
Det visste jag inte då, utan kastade mig huvudstupa rakt in - som man gärna gör när man är nykär..
Sen vaknar man upp till verkligheten, som ofta är så mkt tuffare än för två människor som träffas och inte har barn..
Bara en sån sak att ett ex vanligtvis är just det, ingen man någonsin behöver veta av eller att ha kontakt med.
Här är man tvungen att ha kontakt med MIN mans gamla flamma.. Det är svårt, speciellt i början.
Numera gör det mig inget, vi är alldeles för olika för att jag ens skall kunna föreställa mig henne med min man..
Men ändå..

Vill börja med att skriva att jag tycker att Brumma har skrivit jättebra inlägg. 

När du (TS) skriver att du blir sårad och ledsen även om det bara är ett barn och "Önskar att jag vore en större kvinna, som bara kunde ta till mig barnet och känna kärlek och omsorg" så förstår jag precis vad du menar, jag har varit i samma situation. 

Men, man kan jobba på det, ett steg i taget. Själv har jag insett att jag inte vill och inte behöver vara en riktig förälder till mina bonusbarn (något som min sambo sagt från början) och har hittat en annan roll - den som extra vuxen. Vad extra vuxen innebär, ja, det får man jobba fram tillsammans med pappan och barnen. Det tar ett bra tag innan den rollen sätter sig. Och den kan givetvis ändras.  

Den naturliga glädjen i alla aktiviteter, nej, den känner man inte nödvändigtvis. Men man kan följa med ibland, eller föreslå saker som man själv tycker är roliga. Det är bra om man kan hitta gemensamma intressen, det kan vara allt mellan himmel och jord: husdjur, film, sport, fika... Något där man faktiskt kan få den naturliga glädjen :)

Jag upplevde (och kan väl till viss del fortfarande uppleva) att man GER väldigt mycket energi som bonusförälder. Då är det viktigt att fylla på sin energi också, så att man inte blir trött/bitter/gnällig gentemot sin familj. T.ex. genom att göra saker på egen hand eller våga säga nej till aktiviteter med pappan och barnet som du absolut inte vill följa med på. 

Jag tror det kan bli bättre för dig om du har ork att ta itu med det. Men jag tycker inte att du ska må dåligt om det inte fungerar. Tycker inte heller det är bra att du mår så dåligt som du gör. Om du orkar ge det en tid till och kanske prata med någon familjerådgivare eller någon person du litar på så finns det en möjlighet att det blir bättre. Jag har varit negativ till min egen bonusfamiljssituation men har jobbat på flera olika frågor och nu funkar det bra. Så det går att vända! Men naturligtvis inte till vilket pris som helst. 

TS, hoppas du inte lämnat än....
Du verkar vara en fin människa som vill att allt ska funka!

Vill börja med att säga att ingens känslor i en nyfamilj är att förringa, inte dina, inte någon annans.
Förstår lite hur du känner, utanförskapet i början, omställningen, ifrågasättandet om man verkligen vill leva såhär etc.

Min sambos son var i en period i början avig mot mig, det var hans sätt att närma sig mig när han inte visste hur, men det gör det inte okej och gör det inte mindre sårande :(
Min sambo tog ett snack med honom om hur man generellt uppför sig mot andra människor, och hur han själv vill bli bemött. Kanske inte lika lätt med ett så litet barn men ansvaret att styra upp situationen ligger på din sambo oavsett ålder på barnet.

Första året som sambos var jättejobbigt stundtals men sen blir det bättre, iaf i vår situation. Tar tid att växa samman som en ny familj och inget man kan skynda på tyvärr.
Tror den känslomässiga berg- och dalbanan är vanlig, för mig var det också jobbigt och vissa veckor orkade jag inte, var med mina kompisar och hittade på annat för jag behövde komma bort.
Har tvivlat många gånger på om detta skulle bli bra.

Angående att barnen alltid kommer först, både jag och min sambo tycker det är skitsnack, hade inte kunnat leva ett liv på standby vv, där livet gick ut på att curla och passa upp på.
Man kommer först i en familj efter behov, precis som i en kärnfamilj, och om behoven är detsamma kommer ålder och förmågan att hantera situationen in i bilden.
Exempel, min sambo har migrän men barnet vill bli förhörd på läxan, då får läxan vänta.
Om min sambo och barnet har feber, då pysslas barnet om först.
Du blir ledsen när barnet beter sig illa, du ska inte behöva "gilla läget" att bli sårad i ditt eget hem, barnets behov att bete sig illa måste uppfostras bort.
I en familj samexisterar man och alla familjemedlemmar är lika viktiga!

Det är periodvis oerhört jobbigt känslomässigt när nya familjer ska skapas, viktigt att din sambo är lyhörd och förstår att det inte är lätt som barnlös att ge sig in i en relation med en partner med barn.
Ansvaret att få det att funka ligger inte på dig, din sambo bär det största ansvaret tillsammans med dig.

Angående att han redan har barn med någon annan, se det som något positivt istället:
Att din sambo är pappa gör honom till den han är idag, du kanske inte hade fallit för personen han var innan han blev förälder.
Tänk vilken bra coach du har när det är dax för er :)
Du vet redan att han kommer bli en fantastisk pappa.
Ditt barn får från start ett syskon.
Blivande storasyskon brukar vara bra hjälpredor och tycker det är kul att hjälpa med sitt nya syskon.

Det blir bättre med tiden, prata med din sambo om allt, utan kommunikation tror jag aldrig att det kan fungera. Och kom ihåg att dina känslor är verkliga och lika viktiga som någon annans i familjen!

Bummas inlägg är som alltid kloka :)

Som jamieblue skriver, som bonudförälder ger man väldigt mycket.
Enligt mig den mest otacksamma rollen, man får sällan något tillbaka :) därför viktigt att du hittar en nivå som passar dig, låt din sambo vara förälder och engagera dig i sånt du tycker är kul eller inte alls till en början om du inte orkar, se till att hitta något, aktivitet, kompisar, dejtkvällar med sambon, som fyller på din energi!

Måste nog hålla med Molly. Har din ångest redan kommit blir det inte bättre, snarare tvärtom. Jag tycker också att det är OLYCKLIGT att du (ni) måste avstå en liten bara för att han har barn sedan tidigare. Lite grymt mot dig tycker jag faktiskt. Vem vill vara ett bihang, har inte du rätt till ett liv? Du är faktiskt deras bihang nu. Satsa på en ny relation, det är du värd.

Oj, förlåt att jag inte svarat! Nej jag har bara levt med ångesten i fem år . 15 år var den ungefärligt uppskattade tiden tills din bonus flyttar hemifrån. Vi håller nu på att reda upp problemen i familjeterapi, äntligen! Får se hur det går...

För mig känns det hoppfullt ena dagen och skitjobbigt nästa. I min famlij, med två bonusbarn, så har det hänt så mycket hela tiden sedan vi träffades att det har varit svårt att bara sitta ned och känna av läget och välja sin roll. Vi fick dessutom ett gemensamt barn tidigare än vi riktigt planerat och det har varit både underbart och väldigt tufft.
Jag känner också av den där ångesten när de stora barnen ska komma eftersom jag vet att det blir så mycket mer jobb och motsättningar under tiden de är hos oss - trots att deras pappa är den som tar föräldraansvaret och trots att bonusbarnen är fina och goa. 
Det där att man ger väldigt mycket och att det är svårt att fylla på stämmer väldigt bra i mitt fall. För min del så är det svårt att få tiden att räcka till för egentid och tankning av energinivåerna. 
Vissa dagar och veckor känns det helt tröstlöst jobbigt, men samtidigt vet jag med bestämdhet att jag kommer att jag inte kommer att ge upp, utan kämpa tills jag inte har något kvar. Ännu mer sedan vi fick ett gemensamt barn förstås. Jag försöker att inte ha dåligt samvete eller klandra mig själv som extra sten på bördan.

Som jag förstår det så har ni inte gemensamma barn än. Mitt råd är att tänka igenom det här väldigt, väldigt noga och att även prata igenom det med mannen. Mycket går att lösa, men man får vara beredd på att det är jobbigt ibland. Ett annat råd är att söka professionellt samtalsstöd. Jag tror faktiskt man kan få samtal genom/hos familjerätten/soc även som bonusförälder. Kolla upp det, det kan varra värt ett försök i alla fall! Man kan behöva hjälp med att reda ut alla jobbiga känslor och tankar med en utomståendes hjälp, någon som inte blir sårad av ens ord, som har erfarenhet och kunskap och som inte dömer!

Oj det lät som du just beskrev mitt liv.. Jag träffade min nuvarande sambo för två år och tre månader sedan, jag skulle det året fylla 23 år och han 26. Han hade då gjort slut med sin före detta ganska exakt ett halvår innan vi träffades, de hade i sin tur varit ihop i fem-sex år, hade köpt hund, fått barn, köpt villa och har då en son som hade fyllt 3 år bara någon vecka innan vi började dejta (han var alltså 2,5 år när de separerade). Jag tyckte från start att det var ett STORT problem med hans före detta liv. Speciellt med tanke på att jag själv varit singel hela livet och aldrig upplevt tvåsamhet. Och definitvt inte tresamhet! Vilket fall som, jag var blixtförälskad, känslorna gick inte att styra och jag valde ändå att ge det hela en chans. Oj, oj vilka två år av turbulens jag haft bakom mig! Jag flyttade in till min kille ganska exakt ett år efter att vi träffats. Oj vilken bitterhet blandad med lycka jag kände.. Lämna min fina nyrenoverade lägenhet, in i det här jävla huset, som DOM hade köpt bara ett par år tidigare tillsammans och renoverat upp efter deras tycke och smak. Jag avskydde allt, tapeterna, köksvalet, alla möbler! Jag var verkligen i ett stadie där allt skulle bort eller ändras i den mån det gick. Tack och lov så har jag en envis med samtidigt väldigt foglig underbar man som faktiskt lät mig förändra det mesta utav inredningen och vi har skapat ett fint hem gemensamt men nya möbler och nya inredningsprylar så nu är allt så mycket finare och nu är detta vårat hem.
Men, nu till det största problemet. Hans barn och före detta. Usch vad jag led, kände mig urusel som inte kunde ta mig till barnet, höll mig undan på eftermiddagar efter jobbet och på helger de veckor han var hos oss, detta gjorde att jag kände mig ännu sämre, jämt när jag såg pojken så såg jag bara mamman, han är mest lik henne. Jag hade många upp och nedgångar. Fruktansvärda bråk med min sambo som aldrig fattade hur svårt allting var för mig. Det var inte såhär mitt första riktiga förhållande skulle se ut?! Jag ville ju att vi skulle uppleva alla stora saker tillsammans, det här med att köpa hus, få barn en första gång tillsammans. Men helt plötsligt hade jag träffat någon som redan en gång upplevt allt detta?? Detta har jag och känner även ibland idag en stor bitterhet över. I början av detta året så har allting gått mycket bättre, jag har kommit närmare pojken, vi har börjat hitta en fungerande relation och jag har sänkt mina krav på mig själv. Men visst känner jag fortfarande att det är jobbigt när vi lämnar pojken hos henne på Söndagar och jag måste träffa henne, men det ingår i det här livet, det är bara att acceptera, hon och pojken kommer alltid finnas i vårat liv. . Jag lovar att det tar tid, flera år innan alla funnit sina roller och en fungerande vardag! Men om du älskar din man och vill att det ska fungera, fortsätt kämpa! Jag trodde ALDRIG det skulle bli bättre, jag kände oxå total hopplöshet i detta. Men det blir bättre med tiden, jag lovar!

Förstår dig även i det här med viljan att skaffa fler gemensamma barn, jag vill också och har varit såå frustrerad när min man sagt att vi måste vänta! Men jag vet ju innerst inne att det inte är läge förrän man har en fungerande relation med det barn som redan finns, hur skulle det se ut om man behandlar sitt bonusbarn och biologiska barn helt olika de veckor bonusbarnet är hos er? Det blir det ju naturligtvis till viss del. Men grundprinciperna och gränserna måste sättas lika. Men ingenting är lätt, det är en ständig kamp och en otacksam roll man har som bonusförälder och det går nog aldrig helt att komma ifrån, det kan bara bli mindre svårt med tiden. Och glöm aldrig, ha inte för höga krav på dig själv! Det satte jag ganska omgående på mig själv, speciellt eftersom far & morföräldrar och övriga vuxna i bonussonens liv är väldigt upp-passande, leker och hela tiden är honom till lags när han är och hälsar på. Jag kände mig totalt handfallen eftersom jag själv inte har några småsyskon eller haft några småbarn överhuvudtaget i min närhet. Men med tiden så faller du in i din naturliga roll och du måste inte vara den där vuxne som leker och passar upp jämt och ständigt, gör det ibland och kom ihåg att pappan är huvudföräldern i ert hem och ska ta huvudansvaret med uppfostran, hämta/lämna på förskolan i första hand och sköta nattningar och väckning på mornar. Annars ska detta ske på frivillig basis från din sida och självklart är det jättebra och viktigt att även du kan ''hoppa in'' på pappans plats och t.e.x kan natta ifall din man behöver åka något viktigt ärende eller så. Men kom ihåg att du kan och ska inte ersätta mamma eller pappa. Min bonusson sa så klokt till mig för ett tag sedan '' Du är min andra mamma'', ja typ som en vikarie när hans riktiga mamma eller pappa inte finns där för tillfället. T.ex om pappa är ute och hjälper grannen och jag är inomhus så är det mig han ropar på när han är färdig på toa och ska torkas, eller mig han frågar om han får gå till en kompis och leka. Jag är väldigt glad att vi till slut kommit till det stadiet, för ett år sedan trodde jag det aldrig, tänkte på det varje dag och kände total hopplöshet inför  framtiden många gånger.
Jag vet att jag kommer aldrig att älskas av honom som hans riktiga förälder, man får vara glad för en så liten sak som att han säger god natt till en på kvällen eller berättar för en vad han gjort på förskolan t.e.x. Och det är precis så det fungerar, man kan aldrig ersätta någons plats, bara finnas där som en tredje vuxen i barnets liv.  Och det är det vi får bonusföräldrar får stå ut med. Fortsätt kämpa, till slut märker du en dag att du inte kämpar längre utan allt har fallit på plats och det känns helt naturligt som en del av ditt liv.

Detta förstår jag inte riktigt, varför skulle ni inte fira alla högtider ihop, du och mannen?
Ni firar väl alla högtider ihop, och varannan har ni barnet?
Om det är så att han firar med sitt ex och barnet, så är det ytterligare en sak du får ta med när du bestämmer dig om att stanna eller gå.

Jag tillhör dem som vantrivdes när hans barn var här, men dom var så stora att det var inte så många år jag behövde stå ut innan dom slutade komma på umgänge.
I din sits så hade jag valt att gå, att leva med andras barn var inget för mig. Hade det sen varit så att min man firat högtider osv med exet, då hade jag valt bort förhållandet innan vi ens blivit ihop. 

Ja oj, att jag inte reagerade på det...
ESS har rätt - varför firar ni inte högtider ihop?
Skulle aldrig funka (o min man ELLER hans ex skulle aldrig komma på tanken) att de firade jul o liknande ihop...
Hur tänker man då tex om det blir nya, gemensamma barn?
Ska den "nya" pappan/mamman till de nya gemensamma barnen lämnas hemma på julafton, ska de gemensamma barnen inte få följa med - eller ska man fira i ngt som liknar Tomten är far till alla barnen?
Nej tack!!
Vi kör varannat år på jul. Påsk o midsommar är varken vi eller mamman så "noga" med så det blir var det blir.
Numera är bonus så stor att hon själv väljer de högtiderna... Som sagt, vi gör inte så mkt mer än att vi äter gott o umgås :)
Födelsedag firar man på "sin" tid. Dvs, fyller hon på mammas dag firar mamma henne - o vi firar när hon kommer till oss..
Avslutningar o liknande firas naturligtvis tillsammans - i skolan - o sedan åker hon hem med den förälder vars dag det är.
Och naturligtvis är "nya" familjemedlemmar välkomna ;)

Något måste uppenbarligen förändras, för så här kan du inte ha det! Antingen gör du bara slut hur hemskt det än känns, eller så förändrar du något radikalt. Bli särbo, börjar med ett fritidsintresse som tar mycket tid eller något annat du kommer  på. Varken du, din pojkvän eller barnet gör något fel och det handlar inte om att du måste vara någon större kvinna. Situationen är vad den är och du har rätt till dina känslor! Försök inte anpassa dig och dina känslor efter någon mall för hur du tror att du måste/borde vara! 

Jag relaterar så mycket till det du skriver. Jag är i en liknande situation och är just nu mitt i den värsta sorgen över det. Jag älskar min partner djupt, och han har två små barn sedan tidigare. Jag trodde att jag var helt okej med det, men när jag flyttade in hos honom blev jag plötsligt säker på att jag själv ville ha barn. Jag fick en helt ny insikt i hur fint det kan vara, den villkorslösa kärleken, och också varför det är värt allt jobb och all sömnbrist.

 

Men min partner vill inte ha fler barn, och det är inte av ovilja ? han har hälsoproblem som gör att det skulle vara en lång, svår och väldigt kostsam process för honom. Jag förstår det, jag respekterar det, men det gör det inte mindre smärtsamt för mig.

 

Hade vi varit barnfria tillsammans från början, hade det nog varit en annan sak. Jag tror att jag hade kunnat vara okej med det. Men att leva med någon som redan fått uppleva det största i livet ? något jag kanske aldrig kommer få ? det gör ont på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Och det blir ännu svårare när alla mina vänner just nu befinner sig i stadiet av att skaffa barn, planera för barn, leva i småbarnsåren. Jag känner mig så bitter ibland, och jag hatar att känna så.

 

Jag får också så mycket skuldkänslor över hur jag reagerar på allt. Skuldkänslor över att jag ibland känner mig bitter mot barnen, trots att de inte har gjort något fel. De är bara barn, och jag vill inte att mina känslor ska gå ut över dem. Skuldkänslor över att jag drar mig undan när mina vänner berättar om sina graviditeter och bebisar, för egentligen vill jag ju vara glad för deras skull. Men just nu klarar jag det inte. Jag är så arg på mig själv för att jag inte kan hantera det bättre, för att jag känner mig som en dålig människa.

 

Och utöver allt detta känns det ibland som att jag och min partner aldrig kan gå helt all in i vår relation, för det finns alltid något som står i vägen. Hans ex har inte gått vidare på samma sätt som han har, och hennes bitterhet sipprar in i vårt liv på ett sätt jag inte kan påverka. Det känns som att vi alltid måste navigera runt hennes känslor och hennes svårigheter att släppa taget, och jag hatar att jag ens påverkas av det. Det är så mycket jag inte kan styra över, och just nu känns det som att mitt liv bestäms av andras beslut och situationer ? inte av mina egna val.

 

Samtidigt är jag i en konstig position i förhållande till hans barn. Jag vill inte hoppa in i deras liv som någon slags extra mamma ? de har ju redan en mamma. Och jag känner ingen anknytning till dem än. Men jag skulle jättegärna vilja vara en trygg och go vuxen i deras liv, någon de kan lita på och känna sig bekväma med. Jag vet bara inte hur jag ska hitta dit, eller om det ens är möjligt när jag själv fortfarande kämpar så mycket med mina känslor kring hela situationen.

 

Och när jag letar efter andra som varit i en liknande situation hittar jag bara solskenshistorier där lösningen har varit att skaffa ett gemensamt barn ? att det har varit det som skapat den där familjekänslan och gjort att bonusfamiljen landat på riktigt. Men här går ju inte det. Jag kommer inte få den möjligheten, och jag vet inte hur jag ska acceptera det. Jag hade så gärna velat höra om någon som faktiskt har varit i den här sitsen, någon som lyckats hitta en känsla av frid och glädje i det. Någon som kan säga att det går att vara riktigt lycklig och till ro i det här, utan att det måste sluta med att man antingen skaffar ett barn eller gör slut.

 

Jag har inget bra svar att ge dig, för jag vet inte själv hur jag ska hantera allt detta. Jag känner mig maktlös, och den känslan av ensamhet i det här är brutal. Hade så gärna pratat med någon som varit med om samma och som funnit ro i det som sagt.