Du kan inte bli gravid - jag har ingen pappa!

Man vet inte vilka av människorna (utan barn) i ens omgivning som är ofrivilligt barnlösa. Vissa känner man till, andra inte. Bland de man inte känner till kan finnas den gladaste i personalen på ens barns dagis, den som alltid möter barnen med ett stort leende. Det är en stor grupp i samhället som någon gång går igenom problem att få barn, och om ens 10% av de med problem började kräva anpassning av sin omgivning så skulle samhället se helt annorlunda ut. Så nej, det är inte VANLIGT bland barnlösa att man kräver anpassning från omgivningen. Tvärtom skulle jag säga, det är vanligt bland barnlösa att man sitter tyst och tar saker som "du borde skaffa barn, folk väntar alldeles för länge nu för tiden". Lite som om någon utan pappa fick höra "ska du inte ringa din pappa, det är ju fars dag och jag tycker att du verkar träffa honom alldeles för sällan". Skillnaden är att man brukar berätta för folk i sin närhet om ens förälder dör/är död, men det är inte allt lika självklart att berätta att man kämpar med att bli gravid för femte året.

På min facebook kommer det då och då minnesord över döda föräldrar (från vänner i 30-årsåldern). Det har aldrig hänt att någon lagt upp en status om sitt misslyckade IVF, trots att jag vet att vi är flera som har gått igenom IVF och sammantaget med de som jag inte känner till borde IVF-arna jag har på fb vara ungefär tre gånger så många som de som har förlorat en förälder i förtid.

Jag tror de flesta människor med sunt förnuft försöker undvika att trampa i klaveret så att säga. Det betyder att man om det ex sitter en kollega utan barn i 40 årsåldern fast gift sedan 15 år tillbaka, så babblar man aldrig om sina egna jobbiga graviditeter runt fikabordet. Man vet inte om hon egentligen är ofrivilligt barnlös, men lite eftertanke och respekt för andras känslor så tänker man sig helt enkelt för i en sådan situation. På samma sätt så drar man sig för att ta upp att man ska köpa en present till sin pappa på fars dag inför någon som inte har någon pappa. Det handlar om att folk i allmänhet tycker det blir obehagligt att trampa i klaveret.

Själv råkade jag ut för att till min sons kompis som är 5 år, berätta att min son ska till sin farfar i helgen. Vad heter din farfar frågade jag helt oanandes. Jag har ingen farfar han dog, svarade barnet och såg ledset ut. Det var himla jobbigt, och aldrig mer att jag frågar om någons anhöriga osv utan att veta säkert att de är i livet.

Det är nog inte så att barnlösa eller faderlösa osv kräver egentligen av en att man ska vara tyst om sådana saker, det är mer att man själv vill undvika att göra bort sig för det blir pinsamt och besvärligt för en själv och man skäms ju efteråt när man sagt något ogenomtänkt.

Om man hela tiden kläcker ur sig ogenomtänkta saker så ja då tycker jag man helt enkelt är lite taktlös.

Det var precis så här jag menade. Inte att barnlösa inte får vara ledsna.

Ofrivillig barnlöshet är hemskt för dem det drabbar, men det vore en förfärlig inställning om livet inte hade någon mening utan barn. Var Stieg Larssons liv meningslöst, Selma Lagerlöfs etc. Därför kan man inte heller "gradera" olika sorger.

Menar du att om man tycker att ens eget liv utan barn är meningslöst, så tycker man samtidigt att alla andra barnlösas liv är meningslöst?

Det låter logiskt men det är ju absolut inte så det mänskliga psyket fungerar. Att gå igenom en livskris, där man ser det man hade tänkt sig som meningen med livet (att få barn och familj) ryckas bort gradvis under många år, har inget att göra med hur man värderar andra människor och deras liv.

Och jag förstår inte detta med att ofrivilligt barnlösa skulle vara den grupp i samhället som kräver anpassning. Fatta att det är en jättestor grupp! Läs på, detta drabbar mer än var 10:e person någon gång! Du har säkert någon i din närhet som har haft svårt att få barn utan att du ens vet om det.

Jag har inte haft svårt att få barn, men kan ändå kräkas över de som dagligen gör uppdateringar om sin graviditet från typ vecka 10 och framåt. Det räcker om man annonserar att man ska ha barn, sen kan man ju skriva något i slutet typ.

Men andra får väl skriva vad de vill på sina uppdateringar? Jag älskar inte heller Facebook, men om du kräks får du väl sluta läsa.

Jag menar att man inte kan särbehandla ofrivillig barnlöshet som om det vore en särskild sorts sorg, värre än alla andra sorger. Och andra sorger är förövrigt också vanliga. Jag blir ofta påmind om att de flesta andra i min ålder har pappor i livet, men jag får lära mig leva med det.

Jag känner/är bekant med flera personer vars pappor dött i förtid, när de själva var allt från 5 år till 30. Av de som drabbats av detta är det ca hälften som gjort det till en stor grej och krävt mycket uppmärksamhet för det, skyllt sina problem som vuxen på det (även om pappa dog när de var små) osv.

Jag har nog "särbehandlat" dessa personer så till vida att jag har lyssnat så mkt som de behövde (även om jag kanske hellre hade pratat om annat), inte pratat en massa om min egen pappa (som i o f är missbrukare och frånvarande) osv.

Jag tycker att alla kan behöva "särbehandlas" då och då. Jag kallar det empati och att vara en bra medmänniska. Jag ser inget fel i att anpassa sig efter andra som har problem.

Med det sagt vill jag betona att jag inte tycker att TS kompis gör rätt som säger elakheter, jag skulle aldrig göra så själv.

Jo, men vem vill vara vän med den som är självupptagen och bara postar om sin graviditet? Det är ett normaltillstånd, man är inte speciell som gravid. Get over it liksom.

Visst, jag orkar inte heller läsa allt om allas graviditeter, eller hundar, eller spännande resor eller nya jobb eller nya hudkrämer eller allt vad vissa nu skriver om på Facebook.

Men man får lära sig leva med det eller sluta läsa där.

Och en graviditet är självfallet speciell - för den som är gravid. Kan till viss del förstå att man vill dela med sig till hela världen. Det betyder dock inte att alla orkar lyssna eller vill veta - särskilt inte ofrivilligt barnlösa. Men det är inte samma sak som att man måste ta SÄRSKILD hänsyn till ofrivilligt barnlösa. "Krav" som ibland har förekommit.

Fast om jag hade blivit gravid så är jag säker på att det hade känts jävligt speciellt.

Minst lika speciellt som vad man ätit till middag, vad man sett för film, planerna för helgen, utsikten från ens kontorsrum eller nått kul klipp man hittat på nätet...

Sedan brukar jag inte posta en massa bilder och uppdateringar om min hälsa eftersom jag tycker det är för privat, så jag tror inte att jag skulle göra en stor grej av min graviditet på fb.

Mina vänner har gärna fått prata om sina gravidiliteter med mig om de har velat. Jag har även kunnat prata ganska öppet om vår barnlöshet. Har inte ställt några krav eller att de ska särbehandla en.

Tycker inte att barnlösa ställe krav på omgivningen, många lider i tystnad. Däremot kanske man kan få den uppfattningen när man läser forum som tex familjeliv. Där många barnlösa kan få ventilera sina känslor.
Och det är väl det som är skillnaden! Att annan sorg är mer acceptabel att ventilera i det dagliga livet, men det är inte barnlösheten.

Sen kan man inte jämföra sorg och sorg. Sorgen är personlig!

Jag är ofrilligtbarnlös, jag sätter inga som helst krav på omgivningen. Snarare tvärt om jag VILL att de ska bete sig som vanligt och inte särbehandla oss eller känna sympati för vår skull. Därav har vi endast berättat för ett fåtal närmaste släkt/vänner.

På Facebook väljer man själv vad man läser och inte läser, om jag tycker att någon skyltar för mycket med sin graviditet på facebook ändrar jag bara inställning så att jag inte ser denna personens statusuppdateringar i nyhetsflödet, så lätt är det. jag behöver inte ta bort ngn som vän. 

Jag kan ju säga att för mig var det INTE ett normaltillstånd att vara gravid. Varje dag var högst onormal. Nu uppdaterade jag inte särskillt mycket om det på facebook (med tanke på att jag inte ens gick ut med det förrän efter RUL) men om någon av mina gravida vänner skulle skriva något varje dag om sin graviditet så skulle jag då inte störas av det. De flesta människor spenderar större tid av sitt liv som icke-gravid. Då tycker jag det blir tokigt att säga att det är ett normaltillstånd...

Fast då handlar det ju inte egentligen så mycket om att du stör dig på graviditetsuppdateringar, utan statusar som du tycker är tråkiga (graviditet, potatis, vikt o.s.v)

Jag tycker att det är jättespännande när mina vänner är gravida (jag har bara irl-vänner på facebook) och läser gärna om det. Sedan kanske jag inte heller tycker att "potatisen-smakade-gott-uppdateringar" är så jättegivande. Men det känns inte som att det är så mycket att hänga upp sig på faktiskt.
Då tycker jag det är värre med alla bilder på misshandlade djur och människor och en bildtext där det står "like if you're against spousal/child/animal-abuse" Men nu är vi offtopic 

Jag tycker i alla fall att det är var och ens ansvar att låta bli att läsa sådant som irriterar. Man kan gömma statusen, ta bort vännen från news-feed, ta bort vännen helt, eller om det är riktigt illa, blocka vännen...Det jag skriver på facebook är vad jag känner för att skriva och stör det folk så kan de gärna få ta bort mig som vän där 
 

Jag är i den sitsen nu där jag tycker att det är riktigt jobbigt med allt vad barnprat heter eftersom jag försöker och inte lyckas. Det riktigt svider i hjärtat när jag hör/ser saker som rör sådant MEN jag skulle aldrig säga åt någon eller bli arg för att folk är lyckliga och pratar om det.

Bara för att det är jobbigt för mig ska inte dom behöva gömma sig.

Jag har gått iväg på jobbet i början efter mitt missfall när min kollega pratade om sin graviditet, nu är det lättare och jag kan vara med och prata en stund men annars får jag försöka tänka/göra något annat.

Man kan inte vara ego bara för att det är jobbigt för en själv. 

Ang FB så kan man knappt skriva någonting utan att någon tar illa upp nästan :P