Pappa super ihjäl sig

Som han allt mindre klarar av att ta hand om ja? Men det står ju inte på vilket sätt. Kan ju va att han bara är ute på promenad med dom 2 gånger per dag och att dom springer på gården resten jämfört med innan när dom var ute o gick 4 ggr per dag. Hundarna mår kanske bra ändå?

Tack för era svar!

Ni behöver inte oroa er för hundarna. De lider inte på något sätt men får såklart inte den motion och stimulans som de tidigare fått och den stora hunden, som bara är dryga året, skulle behöva en fastare hand eftersom han är stor och valpvild ännu. Men de får mat, utevistelse och en massa kärlek. Jag försöker dock övertala honom att lämna tillbaka den stora unghunden eftersom det i kontraktet med kenneln finns en klausul om att man inte får sälja eller skänka hunden vidare utan då tar de den tillbaka. Det känns tryggt.

Borde jag ringa honom och berätta vad jag ska göra? Jag vet inte om jag fixar face-to-face-konfrontation och bor 40 mil från honom och kan garanterat inte vara kvar i hans hus när jag sagt mitt och vet då inte var jag ska ta vägen. Det är kanske det mest renhåriga att stå för det och tala om att detta gjorde jag av kärlek?

Jag skulle också vilja skriva ett brev där jag lite tydligare kan få berätta om alla mina känslor kring honom och detta. Jag tror det skulle nå fram bättre eftersom han troligtvis bara ber mig dra åt helvete när vi pratar.   

Någon som har en aning om hur snabbt kommunen kan agera i ett sådant här fall?  

Eftersom han bor så långt bort kanske det bästa är att ringa? Jag tror inte att det bästa upplägget är att berätta att du tänker ringa socialen utan förklara att du älskar honom, vill hjälpa honom och att ni kan klara det tillsammans.  Att du förklarar att du är rädd att han ska dö och att du hellre har honom vid liv "inlåst" någonstans, än att han är död. Förklara hur du känner det, som du har gjort här i tråden. Nyckeln är att fokusera på hur DU känner och upplever det hela.

Jag kan tillägga att det är inte särskilt trevligt att dö av sin alkoholism. Jag får ta hand om flera unga patienter (din pappas ålder) varje år som blir liggande på avdelningen (jobbar på sjukhus) i veckor och långsamt dör av leversvikten (leverkoma). Det är veckor av att inte kunna ta hand om sig själv (blöjor och matningar) innan kroppen till slut ger upp.  Eftersom man inte kan tvinga någon att sluta dricka så kan vi inte göra något annat än att försöka lindra symptomen och se på när deras kroppar successivt förstörs. Det är inte roligt.

Alkoholister ramlar också rätt ofta (som din pappa) och ådrar sig blödningar i huvudet som också kan göra att man blir sängliggande för resten av sitt liv.

Kan ju tillägga att det inte är så lätt att få någon omhändertagen pga missbruk. Om det var det så skulle dessa individer inte dö på det sättet jag beskrev ovan.

TS, en sak som är viktig innan man lyckas lösa alkoholsproblemen.
DEt är att han får ordentligt med mat i sig, frukost, lunch och middag.
Det skonar kroppen emot de skador som alkoholen gör.
Denna åtgärd är som sagt enbart för fördröja de skadliga effekterna av alkohol.

Det är så när man slutar att äta och bara dricker, det är då det går fort till grava skador och död.

Jag är uppväxt med en farsa som också är alkoholiserad. Nivån är väl mer periodare även om det är långa perioder.

De vet med sig att de är alkoholister. Det är bara med läpparna de förnekar.

Innerst inne tror jag att din far hade varit djupt tacksam om du kunde hjälpa honom ur beroendet. Säg just vad du sa här i din inledning till honom. 

Jag har vart där med min far.. 

Han bor 100 mil ifrån mig. Vad jag gjorde var att terra kommunen ( soc )  i hans hemstad ringa runt till massa behandlingshem osv osv .. Fyfan på riktigt vilket jobb det var..  Jag kan ärligt säga att jag på ett sätt sket i det för han är ju vuxen och jag tvivlar på att han brytt sig omvänt.. Men jag gjorde det ändå eftersom ingen människa förtjänar att supa bort sig eller sitt liv oavsett..

Det slutade med att han blev lvm ad och hamnade på avgiftning i några dagar. Sen kom han ut började igen om möjligt värre.

Saken upprepades + att han fick gå på öppenvård vid utskrivning och ta Antabus och prata med en psykolog.

Under den här perioden blev han så till sist inskriven på lvm och behandlingshem.

Det var ca 8 år sen och hade jag inte gjort så hade han helt 100% garanterat vart död idag. För det var oxå dö han ville.

Han hatade mig inte då och inte nu, tvärtom.

Han är 67 idag och omgift ( han började supa för hans dåvarande sambo dog i cancer samtidigt som han blev pensionerad, även han som vd på ett stort företag )  Han söp ner sig totalt ursinningslöst och i rask takt, han har alltid vart light alkis om man säger, tills pension då det till tog och sen blev det horribelt då sambon dog. 
Han hade även en hund som han såklart inte tog hand om.. :( Hunden placerades ut under lvm och behandling, den hade det så bra där så då han kom ut och var " tillfrisknad" så fick hunden stanna där den var :)  

Gör något i alla fall. inte kul att hitta sin pappa död pga av sin alkoholism. Det gjorde jag.

Igen, tack alla ni som orkat dela med er av era egna upplevelser och kommit med råd.

Jag ringde min pappa igår kväll. Bad honom bara vara tyst och lyssna klart på vad jag hade att säga. Började med att säga hur mycket jag älskar honom och att han alltid varit min stora förebild, något som också gjort att jag haft svårt att erkänna hans problem för mig själv och också konfrontera honom med det.

Jag gav honom ett ultimatum. Sök frivillig vård och ge mig bevis för det, eller så kommer jag att försöka få ett LVM till stånd. Han blev väldigt väldigt paff men på det stora hela var det ett bra samtal, i alla fall för mig...

Jag fick säga saker som hur jobbigt det är att hälsa på honom, att jag vill göra det oftare men att jag inte står ut med hur han blir när han dricker och att jag inte vill ha mina barn i närheten av honom då. Det tog hårt.

Han försökte bli lite barsk pappa och säga att jag inte fick ringa socialtjänsten men när jag väl fått ur mig allt så jag kände jag mig så stark och det sa jag också. Inget kan hindra mig från att göra allt jag kan för att du inte ska dö, är det så konstigt? Nä, det höll han ju med om att det inte var. Och han svarade förstås ja på frågan om han skulle göra samma sak för mig.

Vi ska prata ikväll igen. Då ska han ge besked om vilken väg vi ska ta. Jag inser att jag har en helvetesprocess framför mig, och inte minst han förstås, men det känns väldigt skönt att ha startat något.

Tack igen till er!            

Ett otroligt bra första steg Ts. Håller tummarna för er!

Det viktigaste att hålla en alkoholist i liv, är att se till den får äta 2 bra mål mat om dagen(minst).
Detta gör givetvis inte att alla andra problem försvinner.
Men med lite tur så kanske håller man h*n i liv tillräckligt länge, att h*n slutar.

När dom slutar äta helt, det är då kan det gå fort.