Ni med "bara" ett barn...Ångrar ni att ni inte gjorde syskon? Ensambarn,hur hade ni det??

Fast jag undrar om vi inte psykologiserar och krånglar till det för mycket nu..? I Sverige förr så hade folk c:a åtta barn, och i många andra länder är det så fortfarande. Vissa av alla dessa syskon är födda tätt, andra inte. Verkar gå utmärkt. Och hur eller hur, så tror jag att INGET kan vara mer skadligt för ett barn (när det gäller syskonfrågan alltså), som att inte ha några syskon alls.

Jag tror förresten till och med att man har mest glädje av ett syskon, som man har så liten åldersskillnad till som möjligt. I barndomen är ju redan tre år en stor åldersskillnad i barnens värld. Den som går i 1:an lever ett helt annat liv än fyraåringen, och den som går i 7:an fortfarande ett helt annat liv än tioåringen. Med bara ett års åldersskillnad hade man ju levt i SAMMA värld och kunnat dela nästan allt ifrån småbarnsåren redan.

Jomen precis. Det är just det där livslånga, självklara, som jag alltid har saknat. Ibland hör man ju också om syskon som varit åtskilda av någon anledning, men när de hittar varandra igen så är relationen stark och självklar. Så funkar det ju inte med vänner. Det behöver inte gå många år alls på "julkortsnivå", så är det omöjligt att ringa upp igen.

Dessutom kan en kompis alltid skaffa sig en annan kompis, som är mycket roligare än vad man själv är. Medan en bror eller syster inte hade kunnat dissa en, och gå och skaffa sig en annan syster... ÄVEN om de hade haft vänner också, så hade man alltid haft kvar den speciella syskonrelationen. 

Och har man sett på nära håll hur "infekterad" en syskonrelation kan vara så har man inte den bilden av en syskonrelation som du har.

Jag har vänner som står närmare mig än vad mamma och hennes syster gör med varandra. En vän som jag började umgås med på gymnasiet, har bott utomlands i åratal och vi är lika kassa båda två på att höra av oss och TROTS avstånd etc så är det som om vi aldrig varit åtskiljda inom en timme efter det att vi ses.

Pappa har 5 syskon, han är yngst och kommer aldrig få bli vuxen enligt dem. Pappa är snart 60 och tas fortfarande inte på allvar av sina äldre syskon. Alla hans idéer och planer skjuts ner med att "du är en drömmare och har alltid varit" och därmed så förtjänas inget att tas på allvar. Nu bor pappa utomlands, farmor ligger för döden sen några månader tillbaks och det är knappt att han får information om hur hon har det eftersom "du är för långt bort för att kunna göra något".

En syskonrelation som är bra är avundsvärd, när det inte fungerar så kan man lika gärna vara utan syskon helt.

Nja. En bra syskonrelation är avundsvärd och en enorm tillgång. En dålig syskonrelation är sämre än att inte ha syskon alls.

Det mesta jag skrev var ju min egen upplevelse, som jag sen i vuxen ålder när jag läst psykologi och beteendevetenskap känt igen mig i forskningen.

Så ta bort allt om det som finns forskat så är ju fortfarande min åsikt att vi var för tätt och att vi inte haft så mycket utbyte av varandra förren vi var runt 18 år, då vi innan dess bråkade jättemycket. 
Och det hjälper ju inte att vara så tätt när man tex är tonåring, ett år, eller 18 mån som i vårt fall är ändå ganska stor skillnad när man är 13 år och kommer in i tonåren och tycker att syskonen är sååååå barnsliga och man själv är jättevuxen :) Men det är ju min upplevelse, och min brors. Klart vi har massa roliga minnen idag, och kort att skratta åt osv, men det hade vi säkert haft även om det var fler år mellan oss.

Som sagt, syskon eller inte, tätt eller längre ifrån. Tror det kan bli bra hur man än gör. Känner du att det är det bästa för dina barn att skaffa tätt så tycker jag att du ska göra det. Tycker någon annan att 7 år emellan är det bästa så tycker jag att man ska få skaffa det. Och om jag vill skaffa ett barn så tycker jag att jag ska få göra det utan att folk ska hålla på och gnälla om det. Det är så mycket åsikter hela tiden om att skaffa barn, när man ska göra det och typ hur man ska göra det. Är övertygad om att det kan gå åt skogen även om du har en flock syskon eller om du är ensam. Det kan lika gärna bli precis hur bra som helt oavsett. Och sen tror jag att man alltid kommer undra hur det varit för de som haft det på ett annat sätt, lite "gräset är grönare på andra sidan" 

Jag har bara ett barn - helt enkelt för att jag inte lyckats få fler.

Jag kan känna att det är synd om henne som inte får den syskonkontakt som jag har med mina två syskon. 

Detta förutsätter att alla syskon har samma relation till föräldrarna och vill diskutera detta. Och i fall där dessa faktorer stämmer: att alla syskon är eniga. T e x om en förälder behöver flytta till ett äldreboende så kan ett barn anse att detta ska ske, medans det andra barnet anser att föräldern ska bo kvar hemma. Samma sak vid beslut och livsuppehållande åtgärder.

Jag har en sjuårig son och är väldigt ambivalent inför fler barn. Vår son är så otroligt lätt att ha att göra med, självständig, harmonisk, nästan aldrig sjuk, inga vaknätter etc. Han har inte en enda gång sagt att han vill ha syskon utan han verkar trivas alldeles utmärkt med sina föräldrars odelade uppmärksamhet.
Samtidigt har jag själv två syskon och min man sju och för mig har det varit fantastiskt att växa upp med syskon. Jag och min ena syster är som bästa vänner och jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne. Å andra sidan skiljer det bara ett år mellan oss och mellan sonen och ett eventuellt syskon skulle det hinna bli minst åtta år.

Men så läser man om vuxna ensambarns negativa upplevelser och då hugger det i hjärtat. Sen vill jag ha fler barn innerst inne, men då jag är sjukskriven pga fibromyalgi sedan flera år tillbaka vet jag inte om orken skulle räcka till. Åh, jag tycker att det är jättesvårt =/.

Känner igen mig lite - men jag har inte syskon själv och är frisk så inte exakt samma.
Likheten ligger i att vår son kom ut som en sol och är så "lätt". Med ett barn blir också det övriga livet så oerhört enkelt. Det är billigt att resa och upptäcka världen och hälsap å släktingar. Vi gör roliga utflykter var helg och hittar på skoj. Barn har vi tillgängliga genom släkten och förskola så det är inga problem. Blir nästan en fördel för vi vixna får också nya kompisar när vi familjer tillsammans beger oss ut på upptåg.

Precis där i början efter att vi hade fått vår son ville jag försöka få ett banr till men jag tappade snabbt lusten efter att en vän klokt saatt tänk dig för och se vad som hände mig...hur vet jag att nästa barn blir friskt och nu när jag har det perfekt så tror jag att min son kan uppskatta sin framtid för jag har själv inte saknat syskon. Jular firar vi ihop med släkten så finns fler barn där.        

Jo. Jag var i precis samma situation, och jag har syskon. Det känns lite som att vissa vill förklara bort sina tillkortakommanden med att de saknar syskon, trots att det egentligen beror på andra saker....

(dessutom tror jag majoriteten av alla unga flickor har en naiv syn på kärlek och män)

Ja, även flickor med syskon läser ju kärleksromaner och tittar på kärleksfilmer där Prince Charming kommer på sin vita springare och sveper iväg en och man lever lyckliga i alla sina dagar

Nu har jag inget ensamt barn, men 14 år mellan de andra barnen som snart är utflugna. Jag får ibland dåligt samvete över att min son kommer få växa upp som ett ensamtbarn. Men samtidigt gör vi massa roligt som man kanske inte hade råd och ork med om man hade flera barn.
Min man kan oxå tänka sig fler men jag är nöjd om man får uttrycka sig så.

Hej!

Jag är ensambarn och jag kan utan tvekan säga att det är den största sorgen i mitt liv. Jag har alltid känt mig utanför och ensam, som att jag inte har haft "rätt" till att ingå i en grupp av människor trots att jag alltid har längtat efter det. Jag längtade så otroligt starkt efter att få "busa" med andra barn och att ha någon annan att "vara barn" med i familjen istället för att vara ensam bland vuxna. Den här känslan av ensamhet och att jag inte "hör till" har följt med mig hela livet och ställt till med en del problem i mitt sociala liv. Fortfarande klarar jag inte av att se andra personer och deras syskonrelationer utan att känna stor bitterhet. Ni som av någon anledning ändå bara skaffar ett barn, se absolut  till att det finns mycket social kontakt med andra människor och deras barn, kusiner mm i er familj. Det betyder otroligt mycket.

Men du. Jag som känner exakt samma utanförskap som du beskriver, trots att jag har syskon, vad ska jag skylla på menar du? Ibland kanske det faktiskt bara är så att man råkar ha otur och känner sg ensam ändå, fast man projicerar det på sitt endabarnskap?

Tror knappast att det är för att du inte har några syskon. Snacka om att blåsa saker ur proportion.

Jag håller med om det sista, då man känna sig ensam även fast man har 10 syskon och inte känna sig ensam fastän man är endabarn. .

jag är oxå ensambarn och känner igen mig i det du säger. jag kände mig alltid som ett ufo när jag var liten och umgicks mest med vuxna på helgerna, åtminstone innan jag blev lite äldre och träffade folk från klassen. men jag gillade inte heller känslan av ensamhet och utanförskap som det gav att leva som enda barnet. detta har gjort att jag som främsta mål hade att skaffa minst 2 barn, som förhoppningsvis alltid skulle kunna ha glädje och stöttning av varandra, och redan nu kan man se att de har glädje av varandra trots att de är så små.

Väldigt intressant tråd med röster från alla håll. Jag har bara ett barn, det blev inte fler. Vi försökte i flera år att skapa ett syskon. Grabben är nu 6 år. Han har aldrig frågat eller undrat varför han inte har något syskon. Verkar inte sakna det heller än. Jag funderar om det är annorlunda pojkar och flickor när det kommer till att sakna syskon/ behov av syskon?

å andra sidan har jag två systrar och jag hade nog önskat ibland att jag var ensambarn. Det är mycket avundsjuka, bråk och osämja mellan syskonen och då pratar vi om vuxna människor i 40-50 års åldern.
mina två systrar är det 1 1/2år emellan. De bråkade under hela uppväxten - var som hund och katt och har knappt någon kontakt med varann idag. Trots att de bor bara några mil från varann. 

jag bor 90 mil ifrån dem. Har ok kontakt med ens men inte andra- men blir alltid inblandad ifall konflikter uppstår mellan de två. och jag gruvar inför den dag min mamma inte längre finns? då det riskerar att bli tjafs och bråk mellan mina stora systrar om arvet och huset mm.

och min stackars mamma - försöker hålla syskonen sams och är alltid nervös att det ska bli utbrott mm när de träffas eller avundsjuka att hon är mer med ena syskonens barn eller varför hon inte har tid att passa ena syskonens barn men den andre syskonens barn osv. Skönt att bo 90 mil bort å slippa detta 

Ett barn och nöjd så, barnet säger att hen inte hade velat ha syskon att konkurrera med.

Hur gammalt är ditt barn? Mest av nyfikenhet gällande hens åsikt, att hon inte vill ha syskon