Min man hjälper inte till!

Jag är inte lika glad som jag brukat vara men jag är glad! jag har ju en underbar son. Jo visst tycker jag att jag förtjänar det, med tanke på allt jag gör om dagarna. Jag träffar mina kompisar ibland dock är alltid sonen med då min man inte vill/ kan ha honom. Tyvärr så har det blivit allt mer sällan som jag träffar dem. Jag gillar att måla men det är oxå en sak som jag får planera in när sonen sover för om jag ber min man att passa honom så ger han upp så fort sonen blir lite missnöjd . Anledningen till varför jag frågade om åldern va att den ena partnern kanske kan bli lite mer dominant om det är stor ålders skillnad Men det skiljer sig säkert från det ena förhållandet till det andra. Hoppas ingen tog illa vid sig.

Det här är ingen solskenshistoria , tror jag

Akta dig för att bli alltför isolerad från dina vänner/kompisar , var rädd om dom !!!dom kan bli din ända räddning i framtiden ,

Fortsätt med att måla , släpp inte ditt intresse !!!Det här är allvarliga saker , jag hängde inte med riktigt på åldersskillnaden (du får ta det igen)

Är det stor skillnad på dig o din sambo , eller ??

Du får gärna skicka ett PM till mig om du vill ..jag är ingen expert , men jag har överlevt livet

Jag försöker att det inte ska gå för lång tid mellan "vän träffarna" men det är så svårt att planera in något när alla jobbar osv. Men självklart håller jag med dig om att man måste vara rädd om de vänner man har. Ja det är 10 år mellan mig å min man/ sambo. Tänkte att det kanske kan vara så att den äldre automatiskt försöker bestämma.. Är kanske helt ute och cyklar nu..

Nej , jag tror inte att det är att nån är äldre , det har nog mer med personligheten

som du underkastar dig honom o viker undan för husfriden skull , eller   (har jag fel)

man kan ha det bra som ensamstående också ,tro mig jag var det i 20år (mina barn är nu vuxna)

kolla bildgallerit om du vill o bedöm om jag har misslyckats ?

Vi hade det riktigt bra , deras mamma träffade en annan sen ville inte mina barn vara med henne mer

Passa på nu när lillgrisen är liten , då tror han/hon att det är så här det går till

det blir svårare när den lilla blir äldre . tro mig

för han/hon var väll inte så gammal , tyckte jag läste det någonstans .

Anledningen till att din son blir missnöjd är troligtvis för att han inte har utvecklat en relation till sin far. Det spelar ingen roll om det står på pappret att han är barnets pappa, för att barnet ska knyta an till honom krävs tid och intresse. Jag önskar att du tar tag i detta med eller utan honom. Oavsett hur ung du är och hur gammal han är förtjänar ingen sådan behandling, det vet du innerst inne.

Anledningen till att din son blir missnöjd är troligtvis för att han inte har utvecklat en relation till sin far. Det spelar ingen roll om det står på pappret att han är barnets pappa, för att barnet ska knyta an till honom krävs tid och intresse. Jag önskar att du tar tag i detta med eller utan honom. Oavsett hur ung du är och hur gammal han är förtjänar ingen sådan behandling, det vet du innerst inne.

Ja jag är rädd för att det kan vara så. Nä jag vet att inte är okej men jag vill ju ge han en chans till att ändra sitt beteende. Jag vet bara inte hur jag ska få han att förstå att vi måste dela på ansvaret, att det inte bara är mitt ansvar.

Troligtvis kommer han aldrig att förstå det med delat ansvar , för att han vill inte förstå .!!Han har det bra som han har det o vill inte ändra på det och han bryr sig inte om hur du känner .

Frågan är hur många chanser tänker du ge honom eller

rättaresagt hur många dagar av ditt liv tänker du ge honom som aldrig kommer tillbaka .

jag kan skriva att jag har också suttit o väntat på en kvinna som tyckte det var besvärligt att

träffas hon var sjuk hon var trött hennes morsa var sjuk hennes dotter var sjuk och jag

tänkte en kväll så här , vad ska jag sitta här o vänta för det blir ju aldrig bättre hon har fått sina chanser ..

Så i dag bor jag själv o trivs med det ,

 var rädd om dina vänner / kompisar du kommer att behöva dom

Vad gäller din son så , han har ju tydligen ingen pappa nu heller , så vad är problemet .

Jo du är kär i honom , eller har jag fel ?   (nej tror inte det)

men det är nåt du måste ta tag i själv det finns ingen annan som kan hjälpa dig med det .

Det är möjligt att han inte kommer ändras men jag hoppas ju såklart att han ska göra det. Har ju inte ställt honom mot väggen på det sättet så får väll hoppas på att han förstår att jag menar allvar. När du bestämde dig för att inte träffa den där kvinnan längre, visste hon om hur du kände och hur reagerade hon på det? Om jag får fråga? Ja jag älskar honom fortfarande så det är ju därför jag stannar kvar med honom.