Amning av 4-7 åringar, hjälp mig förstå

År för långtidsamning, även efter 3-4 års åldern. Personligen finner jag dock både spjälsäng och napp som totalt onödiga, oavsett ålder på barnet

@ siolina: tack, då förstår jag.

@malineddie: Jodå, jag tror att det finns mängder av sätt att hålla tillbaka sina barn på. Så många att min fantasi inte räcker till. När det gäller sådana saker som du nämner finns det vissa skäl till att få barnen att sluta med t ex tumsugning (tand- och käkutvecklingen), men jag tror nästan att barn slutar fortare med det om man inte är väldigt "på" om det. 

Jag tycker att det kan få vara OK med sådana småbarnsgrejor till viss del - samsovning verkar vissa barn behöva länge, andra behöver sin snuttefilt ända upp i tonåren. Why not? Just jag har en benägenhet att tro att barn som får vara små och få sin trygghet när de behöver det "har råd" att vara litet extra framåt. Eller det kanske snarare är så att de som bara får vara framåt/utåt och inte får lov att vara små med jämna mellanrum och hämta trygghet, närhet och tröst - de klarar inte av att utvecklas på samma sätt?

Det finns ju de som inte FÅR göra annat än de här småbarnsgrejorna - och det är då barnen bebifieras. De barn som inte t ex får leka utanför den egna radhusträdgården, trots att de blivit 10 år gamla - de hålls små.

Sedan hade jag själv, ända upp i vuxen ålder, ett behov av min mamma när jag var sjuk och ynklig. Numera får min man rycka in som trygghets/tycka-synd-om-person   Det är så skönt att inte behöva klara sig själv när man är sjuk och om något så brukar mina barn också reagera så när de är sjuka. Ojojoj så små de blir.

          

Bebifiering tycker jag att det är om man inte främjar barnets utveckling. Alltså man kanske inte aktivt håller tillbaka barnet, men man främjar och uppmuntrar inte heller. Man kör runt barnet i vagn fastän barnet egentligen orkar gå, man behåller pipmuggar och nappflaskor fastän barnet kan dricka ur ett glas, man klär på barnet fastän barnet egentligen kan klä sig själv, man skjuter på potträning och nappavvänjning fastän barnet kanske är redo etc. Man mumifierar bebisstadiet.

Jag håller på att läsa igenom tråden och de inlägg jag har missat och jag blev nyfiken på vem du riktade detta inlägg till då jag inte har sett att någon har använt ord som "äckligt" t.ex. här. Personligen tycker jag inte att det är äckligt och jag ser inget som helst sexuellt i långtidsamning. Jag har aldrig sett en så stort barn ammas och jag vet inte vad jag skulle tänka om jag såg en 4-7 åring ammas. Jag hade givetvis inte stirrat, gjort miner eller varit nedlåtande. Nyfiken som här hade jag troligtvis varit i mitt egna huvud då det inte tillhör det vardagliga och jag ställer mig frågande till det. Jag hade säkerligen tänkt att jag tyckte att barnet var för stort för att ammas offentligt och det inte för att jag känner obehag av se det utan för att det inte tillhör normen och en klasskompis kan gå förbi t.ex. Det är givetvis sorgligt att det ska vara så och att jag bidrar till det genom mina tankar men det är en realitet och det förändras inte över en dag och jag tycker inte våra barn ska vara föremål i den "kampen". Med det sagt vill jag säga att om jag hade haft min 6-åring med mig och det var hennes klasskompis och hon började se sin kompis på annat sätt och skoja eller tala illa om honom eller henne hade jag aldrig accepterat detta. Vi hade definitivt diskuterat det hela med henne utan att för den skull vara oförstående inför hennes reaktion då det kan kännas konstigt att se sin kompis ligga vid sin mammas bröst då man bara sett dem i andra situationer och aldrig kommit i kontakt med det tidigare och man kan  reagera det på olika sätt. Jag tror dock att det finns många föräldrar som inte skulle bortse från sina egna tankar  och istället se till barnet, kompisen som jag och bidra än mer till det egna barnets reaktion vilket inte skulle gynna det ammande barnet.
Jag har fördomar om mycket och vissa har jag lyckats råda bot på genom att vädra dem och diskutera saken med människor av annan åsikt. Annat hänger kvar då jag kanske inte ser det som en fördom längre då det visat sig stämma eller jag inte har tillräckligt att gå på. Oavsett finner jag det givande att diskutera och försöka förstå mina tankar oavsett om det visar sig vara fördomar. 

Jag pratade precis med en väninna i telefon och sa att jag hade funderat på detta. Hon menade att det kanske hängde ihop mycket med de dokumentärer och klipp vi kommer i kontakt med om långtidsamning som i mångt och mycket enligt henne handlade om sensationstv där syftet är att peka på amning som något galet. Själv hade jag faktiskt inte sett något av detta tills nu när jag blev nyfiken och jag kände att det klipp jag såg inte verkar stämma överens med den verklighet som beskrivs här av de som långtidsammar. Hur känner ni själva inför detta när ni ser det? Känner ni att långtidsamning visas som det är i media eller känner ni att syftet är ett annat?

">



Så, nu ska jag fortsätta läsa era inlägg

De klipp jag har sett om långtidsamning har definitivt varit vinklade, där familjerna i fråga har målats ut som knasbollar.
Det här med bebifiering, jag tänker och tror att de som ammar äldre barn gör det främst i hemmet som ett sätt att vara nära, varva ner, mysa etc. I alla fall i västvärlden.
Vad man gör med barnet hemma behöver ju inte motsvara hur barnet är "ute i världen". Min son, snart 5, är en ledartyp. Tuff kille. Mycket kompisar. Spelar fotboll, simmar, cyklar, skriver. Absolut ingen "bebis". Men på natten smyger han in till oss och vill sova tillsammans. Närhet är jätteviktigt för honom. Han älskar att kramas och gosa med mitt hår. Vi ammar inte, jag slutade när han var nästan 1. Men om vi hade gjort det... Hade just den trygghetsgrejen varit annorlunda? Hade det gjort honom till mer bebis än de andra sätten att söka närhet?

.

Ja, sådana klipp brukar vara av karaktären freak-show! Det brukar vara den säljande vinkeln på programmen och jag läste för något år sedan om en långtidsammande mamma som ställde upp och var med och som blev så besviken på hur skruvat allt blev sammanklippt och att hon inte hade förstått att programmakarna hade den här skruvade agendan.. 

(Vilket jag iofs tyckte var en aning naivt - det var en serie i femman, har jag för mig, som hette något i stil med "extrema livsstilar" och tidigare hade tagit upp bl a swingers och fetischister..)

Det är ofta just detta att amningen någonstans ska ses utifrån någonsorts sexuellt perspektiv och självklart förfasar man sig då. Sedan finns det ju också vinkeln på bebifiering av barnen, att långtidsamning skulle hänga samman med att barnen inte behöver lära sig att gå eller själva äta med bestick eller sådana saker.

Ja, vad ska man säga? Det är inget jag känner igen ifrån min värld, eller från de långtidsammare jag känner, eller är bekant med.

Något som man kanske också ska ha i åtanke är att de flesta långtidsammare inte går runt och skyltar med sin långtidsamning - men att de flesta förmodligen stött på några stycken utan att veta om det. Jag tror faktiskt att alla barnmorskor och kvinnliga förlossningsläkare jag stött på långtidsammat. Det var inget de skyltade med, det är inget de ska berätta heller för en patient, men det gjordes litet off the record för att visa att de inte tyckte jag var galen när jag berättade att jag långtidsammade/syskonammade.    
        

Jag gissade det. 

Intressant. Många jämför samsovning med äldre barn med amning av äldre barn. För mig känns det som två helt skilda saker. Du beskriver att en 5-åring som knallar in nattetid (jag har också en sån ibland:)) och ett äldre förskolebarn/skolbarn ammas fortfarande. För mig är det inte jämförbart. Motsägelsefullt? Mycket möjligt. Samsover gör många vuxna också. Dessutom ger de flesta föräldrar barnet förutsättningar att sova själv i åldrar som dessa. Har en egen plats till barnet när det är redo att sova på egen hand i alla fall.
Bröst, nappar, snuttar, spjälsängar känns som något annat för mig än att ligga bredvid varandra och sova tillsammans eller kramas eller mysa i soffan. Kanske är jag ensam om att känna så?
 Kanske handlar det främst om de berömda glasögonen som diskuterades tidigare I mångt och mycket utgår man nog från sig själv och hur man ser på föräldraskapet som Kimpossible skrev tidigare. Personligen har jag nog svårt för det här med barnstyrd avvänjning när det kommer upp i åldrarna.

Koffie: Tack för dina långa och fina inlägg. Har inte hunnit svara ännu.   
   

Malineddie, nä det kanske inte är jämförbart egentligen men jag menar bara att barnet kan vara "bebbig" i vissa sammanhang och ändå så stor i övrigt. Att amma längre behöver inte betyda att de barnen blir mer ängsliga, osjälvständiga eller hämmade som många verkar vilja dra paralleller till.
Hur länge som känns vanligt att amma beror ju naturligtvis delvis på hur man själv växt upp men också på hur det ser ut i ens omgivning nu. Där jag bor rekommenderas att man ammar i ett år minst och det är inget konstigt att amma i 2 år. Uppåt 3 år, då börjar det bli lite ovanligt. De jag känner som ammat 2-3 år är helt vanliga personer, inte alls "alternativa" om ni förstår.

Eftersom jag aldrig träffat någon som ammat så länge så har jag aldrig brytt mina tankar vid det. Skulle jag träffa någon någon gång i mitt liv (troligen inte) så skulle jag tänka udda men det finns konstigare saker i världen som är bättre att ägna mina tankar åt. Det jag inte gillar är att folk skratta åt min mamma som amma i 18 mån. Varken hon eller jag har mått dåligt av det och troligen har vi båda mått mycket bra av det.

Måste slänga in mig med Ellis Bellis påhopp på flaskamatande föräldrar. Jag förstår inte alls vad du mår dåligt över?! Jag flaskmatade min första son och ser inte alls hur han fick mindre närhet än min ammade son. Jag var faktiskt MER noga med att söka ögonkontakt och lugna matstunder med mamma/pappa medan lillebror fått ammats lite varstans.

Jag vill slutligen påpeka att en studie som gjorts där man jämförde gos med hudkontakt kontra gos med kläderna på visade att det inte var några skillnader i barnens tillväxt, temperatur osv. Det är inte huden i sig utan en varm, trygg kropp:
"Egentligen kanske det inte är själva hud mot hudkontakten som gör att barnet mår bra och växer bättre, enligt en studie där man jämförde föräldrar som gosade med sina bebisar enligt kängurumetoden med föräldrar som gosade på samma sätt men med vanliga kläder på sig istället för hud mot hudkontakt visade det sig att barnen i båda grupperna klarade att hålla temeraturen lika bra, växte lika snabbt, kunde åka hem från sjukhuset lika snabbt och ammades lika länge. Även föräldrarna kände sig lika lugna och hade samma förväntningar i båda grupperna. Samma sak när man jämför kängurumetoden med vanligt traditionellt bärande, barnet ökar lika mycket i längd och vikt oavsett på vilket sätt man är nära sitt barn. Den skillnad som kan ses är att barn som hålls med kängurumetoden får ett snabbare växande huvudomfång. Det kan vara så att hud mot hudkontakten också kan underlätta amningen."

Svenska sidan och den engelska artikeln återfinns även bland källorna på svenska sidan):
www.9manader.nu/efter/bara/kanguru
neonatalnetwork.metapress.com/content/xx4n144042245371/

TS: jag kan känna lite som jag tolkar att du känner: jag vill vara öppen och frisinnad och tycker teoretiskt att det inte är något fel men i praktiken känns det fel. Det är väl helt enkelt en vanesak