Förlossningsmetod - kompromiss med sjukvården?

Cox: lider med dig!! Hua jag ryser av att sjukvården ligger på så mkt för vf. Jag hänvisade till rådande forskning om förlossningsskador, de kan liksom inte argumentera mot det eftersom de vet att det stämmer.. När födde du barn? Min kommer i januari :)

Grattis till bebisen:) Det är helt fantastiskt att vara mamma.

Jag fick mitt i oktober. Jag hänvisade till flera studier, bl a Maria Gyhagens, men de blev avfärdade. Både barnmorskan och läkaren påstod att det inte fanns några belägg för att det ökade riskerna så mycket och kritiserade hur studierna var gjorda. Det var som att prata med en vägg. Nä, jag hade ju en så bra kroppsform för att föda barn också, lång och smal, så det skulle ju gå liksom sådär extra bra. 

Det var miljoner gånger VÄRRE än min värsta mardröm. Jag försöker kika in i de här trådarna då och då för att berätta vad som hände mig och försöka rädda någon ifrån detta. Jag önskar inte min värsta fiende (eller ens personalen på Sös!) att genomleva detta.

Vården skadar din kropp för livet och du får ingen som helst hjälp efteråt, då har de plötsligt ingen som helst kompetens för det. Lite knipövningar, that's it. 

Cox: ja då har du nog gjort avtryck för det enda jag behövde säga var ungefär (träffade överläkaren, hade inte ens tid till någon bm) "både du och jag vet att riskerna ökar för underlivskomplikationer och för mig skulle en sådan typ av skada verkligen förstöra mitt liv eftersom jag älskar träning och att vara aktiv." Sen har jag haft en rätt tuff uppväxt/20årstid men mår helt bra nu med bra utbildning, bra jobb, nätverk kring mig så jag tror de var lite rädda att jag skulle bli ett stort problem om något nu gick fel..

Däremot försökte jag vara nyanserad att jag förstår att ks inte är smärtfritt, utan bara har en annan riskbild, en riskbild som jag är mer bekväm med. Hellre mer ont och längre konvalescens med ks än en "skonsam" vf som resulterar i sänkt livskvalitet...

Jag försökte prata med min bm vid besök i förra veckan (v26). Det var första gången jag tog upp detta, så kanske är det sent, men jag ville diskutera med henne vilka möjligheter det finns till kejsarsnitt och hur man ska gå till väga; om man kan få prata med någon ang för- och nackdelar, risker osv med respektive alternativ, men det var som att prata med en vägg. Det fanns absolut inga öppningar eller möjligheter över huvud taget och det finns inte en chans i helvetet att få beviljat snitt. Totalt bom stopp. Blev förvånad och besviken, jag trodde att en påläst kvinna idag skulle ha möjlighet att lägga sig i detta och vara delaktig i de beslut som tas, men jag misstog mig? Någon som har förslag på hur jag kan gå vidare..?

Hon sa att det enda hon kan hjälpa mig med är besök på auroramottagning, men det är inte rädsla för att föda som är mitt problem - jag förutsätter att man fixar det på ett eller annat sätt. Vi har dock vänner vars son blev allvarligt hjärnskadad pga syrebrist vid förlossningen, vilket jag berättade för henne, men hon menade att det var så liten risk så "det kan man inte gå runt och tänka på".

Liten risk kanske, ja, men risken finns.

Be dem skicka remiss till Auroran då och stå på dig och var en vägg du med! Jag fick min första tid där i v 37 så de vill hålla en på halster. Låt dem inte göra det. Jag skulle utöver det ringa direkt till det sjukhus du valt och fråga vad du ska göra.

Tack för tipset! Jag ska be henne skicka remiss till aurora, kanske kan det ta mig någonstans Jag tycker bara det är så himla märkligt att man inte ska ha möjlighet att tycka till i någonting så viktigt. Om man är påläst och har funderat mycket och kommit fram till slutsatsen att för mig skulle kejsarsnitt vara den bästa lösningen, att man inte ska kunna få argumentera för detta..? Märkligt, tycker jag. 

Ni som redan blivit snittade nu då.. Hur fungerar det med slemproppen? Går den automatiskt då så blödning och allt kommer igång i samband med snittet? Eller måste man vänta in att tappen mognar och kommer senare..?

Vid ett snitt tillbaka bildas den och åker ut med avslaget, känns dock tråkigt med all denna okunskap om vaginal förlossning och ännu värre all okunskap om snitt.
Snitt är ett operativt ingrepp inga garantier alls för att allt går bra då heller.
Vilket ni verkar vara övertygade om.

Trist, du har nog inte läst tråden ordentligt.. Det finns mycket frågor angående snitt oxå, inga självklara utgångar där heller.

Själv har jag hämtat min kunskap gällande snitt i egen erfarenhet vf/ks, förlossningsläkare, bm samt Socialstyrelsens rapport om snitt/vf, där de samlat statistik och komplikationer i procent. Där man i långa loppet ser att snitt faktiskt inte tyder på att det skulle vara så dåligt som vissa tror. Förlossningsskador som måste åtgärdas vid äldre ålder, inkontinens, prolapser ex, ses inte vid ks. Sen, som i mitt fall, så är det en risk för barnets liv med vf, så snitt görs av medicinska skäl.

Då går det ju inte att sitta och noja över allt som "skulle kunna hända" r/t ett snitt, man måste ju ställa in sej på att allt går bra.

Frågade min bm igår, proppen tillbakabildas inte vid ett snitt, den släpper när dom ger läkemedlet som ska få livmodern att dra ihop sej under snittet, blödning och avslag kommer då igång.

Nä men vi som sitter här med analinkontinens, urininkontinens, 24 gyn- och analundersökningar på ett år, fyra op bakom oss, ont vid sex efter mer än ett år, fiser på oss i fikarummet, skiter på oss på löpbandet, skrattar på middagen så att det rinner kiss ner längs hela benet? Vi önskar andra ett bättre öde.

Har inte sett så många som snittats varna andra på samma sätt. Ont som fan och fick morfin kunde ej lyfta bebisen på två veckor. Tog min första promenad efter tre månader och åt maxdos Alvedon + Naproxen i åtta veckor innan jag insåg att de hade NOLL effekt. 

Fy :(

Det där är nog allas skräck! Och det folk pratar så lite om.

Mitt akuta snitt var en barnlek mot din förlossning. Inte en enda komplikation, fungerade som vanligt efter 1 dygn. Fick ta det lugnt med bärandet i två månader såklart. Men efter en normal läketid så var min kropp 100% som innan graviditeten, plus ett streck på magen bara. Och jag håller tummarna för att ett planerat snitt är ännu lättare. Eftersom man inte tröttat ut sej med 1 dygns värkar innan, har duschat i bakteriedödande medel och är mer påläst.

Hej
Vad kul att min tråd lever ändå, även efter jag fick mitt barn..!

Jag kan i alla fall berätta att mitt planerade snitt gick väldigt bra. Operationen var go stämning och de var väldigt proffsiga på alla sätt. Bedövningen i ryggmärgen var väl det som var minst behagligt men det gick det också.

Värst var smärtan samma dag, men med lite morfin släppte det också. Att ta sig i och ur sängen jobbigast. Lördagen redan mycket bättre men fortfarande ont. På måndagen åkte vi hem och på tisdagen bytte jag blöja på knä på golvet (som kan vara rätt ansträngande med ett stort operationssår på magen). Gick väl på smärtlindring ca 10 dagar efter kanske, jag minns att jag kände mig inte 90% återställd efter tre veckor som läkaren sa men väl efter fyra veckor.

Hoppas ni alla får/har fått den lösning som känns bäst för er, jag fick det.
:)