brakat loss

Jag funderar o funderar o har bestämt mig jag tänker fråga min man rakt ut om han verkligen älskar mig.

Gör han det så är detta mitt sista försök. Jag ska försöka att lägga handen ifrån bonus, detta innebär att min man får sköta ALLT. Tänker heller inte jobba ihjäl mig med det andra. Vi bor här alla och ska vi vara en familj får alla hjälpas åt.

Vill min man dalta med bonus så varsågod men ingen ska beskylla mig och jag har all rätt i världen att säga ifrån om det drabbar mig eller mina barn. Kan inte jag få yttra mig så har vi ingen framtid.

Ska jag lära mig att behärska min ilska så måste min man lära sig att prata o lyssna innan jag exploderar.

Jag vägrar att bli styrd av en tonåring. I min värld så kretsar inte allt omkring denna tonåring.

Detta är sista chansen. Jag anser att jag gör fel i att explodera när jag blir arg men om man kollar på vad orsaken är så kan ju min man stävja explosionen.

Han har gått runt o varit tyst i en vecka nu.

Det räcker!

Tack snälla underbara ni för era inlägg. Tänker fortsätta skriva för ni ger mig stöd. Önskade att jag kände er allihop så man kunde bolla med några som vet vad man pratar om...

Det jag tycker att du ska förändra i ditt synsätt är att du ska se bonus som den vuxna person han är. Se honom som en vuxen (vem som helst) inneboende. Han får ansvara för sig och sitt på egenhand. Vill hans pappa hjälpa honom så är det upp till honom. 

Men du kan ställa kravet att han agerar sin ålder och tex lagar sin mat och gör allt själv.

Behöver han hjälp så får han be om det på ett trevligt sätt, annars är det ett nej som gäller. Han är som vuxen själv ansvarig för sitt beteende och hur han bemöts tack vare detta.

B

Då är det enbart pappans ansvar att sköta honom. Mår han så dåligt så att han inte klarar sig alls, så är det dags att lägga in honom på psyk.

Ingen tjänar på att ts och sonen kommer på ännu värre kollisionskurs än dom redan är. 

Jag får inte intrycket av att han mår så jättedåligt, snarare att han vet att han inte behöver göra något om han inte vill. Skulle han sen få en tillsägelse så bär han sig åt som en småunge och pekar finger och får pappsen att säga till den stygga tanten.

Håller med dig.

Det dom lämnar i röra får föräldern ta, om dom inte själva gör det.

Att hålla isär familjen funkar också, för de andra barnen förstår att dom inte är helsyskon och varför man säger till dem men inte den andre.

Problemen börjar när den gemensamma föräldern agerar olika mot sina barn. Han kan räkna med att få förklara sig längre fram.

Jag håller med er alla men när min man ALDRIG ser vad barnet gör så måste jag ibland säga ifrån eller ifrågasätta.

Problemet nu är att min man överhuvudtaget inte pratar med mig och struntar som vanligt i att laga mat tvätta och sköta disk.

Jag går som en hushållerska.

Har varit iväg på fm och min man kom med bilen samtidigt hem. Hej sa jag och han tittar inte ens åt mig.

Jag kunde lika gärna ha slagit ihjäl hans barn och varit otrogen mot honom skillnaden är att han vid otrohet dragit ut mig ur huset i håret.

Jag exploderade som sagt häromdagen och kallade honom för grova saker. Bad honom flyga o fara. Jag vet att jag är fruktansvärd men när tiden går och min man varken ser eller hör vad som försiggår och sen be mig förklara mig och berätta i detalj och bonus bara slipper undan så går det till en viss gräns. Jag blir besviken o frustrerad över att han aldrig tar mig i försvar.

Funderar på hur fasiken jag ska få honom att tala?

Just nu ser han inte ens åt mig. Pskykiskt misshandel.

Men jag kanske är värd det när jag kallar honom för saker och ber honom att flyga?

Nu har jag bestämt mig! Jag släpper bonus helt. Kommer att behandla barnet som den storebror det är men låter min man sköta uppfostran helt. Tänker försöka att inte bry mig.

Är bonus tuff och elak emot mig så får jag väll helt enkelt svälja och hoppas att min man hör o säger till.

Bonus flyttar snart hemifrån inte ska detta få förstöras nu.