Avskyr min sambos dotter

Hur man kan tycka illa om ett barn? Ja det är jävligt lätt, barn kan vara riktigt vidriga.

Håller med dig fullt ut. Alla andra ska sätta deras barn först. Men själva så har dom endast satt sig själv på första ego platsen och skulle aldrig ens fundera på att göra en uppoffring för deras älskade? barns skull.

Nu menar jag inte dem som verkligen var tvungna att komma bort från ett destruktivt förhållande. Utan dem som tex inte pallade att plocka upp hans strumpor, eller tyckte att killen på jobbet verkade bättre än den där hemma.

Ehhh..... ALLA barn ska vara prio oavsett...att ens resonera på ett annat vis e tamejfan helt sjukt :-O

Många bioföräldrar är väldigt duktiga på att själva prioritera sig själv före sina barn. Men skriker jäkligt högt om inte partnern lägger sig platt för samma barn.

Han borde tänka på sin dotter och göra slut mig dig eftersom du känner som du gör. Och du borde göra slut med honom eftersom han uppenbarligen inte är en bra människa som är tillsammans med någon som inte tycker om hans dotter.

Nej, barnen ska vara prio ett för föräldrarna, inte för andra.

Klart man kan tycka illa om barn. De är ju lika mycket människor som vuxna med egenskaper man tycker mer eller mindre om. Fast barn har en chans att mogna medan vuxna brukar ha betydligt svårare för förändring och då blir dessa barn en produkt av sina föräldrar och då kan det skära sig med andra vuxna.

Inse att dottern är där för att stanna och hantera det. Det finns några olika alternativ.

1. Hjälp till att uppfostra dottern så att hennes beteende blir bättre. Barn är formbara.

2. Lämna och gå vidare med ditt liv.

3. Skaffa eget boende och bo varannan vecka med din sambo.

Jag håller inte med, jag tycker att ens egna barn ska vara prio ett, inte alla barn.

Men då är jag inte en sådan person som drar direkt det inte passar utan har jag startat familjeföretaget familj AB så är det bara att ro det iland på bästa sätt.
Att lämna fadern till mina barn är liksom inte ett alternativ. (om han inte helt plötsligt började slåss, supa, vara otrogen o.dyl förstås)

Tror att det är min inställning (mannen har likadan) som gör att vi är lyckligt gifta.
Trygga i varandra helt enkelt.
(Båda vet att smutsiga strumpor på golvet aldrig skulle orsaka skilsmässa.)

Ha ha nej.. har man en sån inställning behöver man verkligen hjälp för då e nått allvarligt fel på människan Barnen har aldrig bett om o komma till världen o separerar föräldrarna o sen träffar andra partners med barn så ska alla barn alltid va prio, det finns ingen annan ursäkt... barnen lär märka av skillnaden o de ska dom inte behöva göra bara för att det inte e "biologisk förälder"

Jag tycker du ska söka hjälp!!
Alla barn går igenom sina stadier, ibland är dom rent hopplösa.
Hur var du själv som barn? Kanske en bortskämt snorunge som alltid fick som du ville. Kan det vara att du får för lite tid och känner dig utanför??

Dags att försöka ta tag i problemet, det finns hjälp att få!!

Det där sammanfattar det hela alldeles utmärkt.

Självklart kan man hata barn! De är små människor och vet många utav dem exakt vad de gör när de gör olika hyss.Dom är sååå medvetna om det.

Ännu värre är dock som i min situation, där dottern är 21 år, (fast känns som 14 när man pratar med henne) och hon beter sig helt vidrigt när hon kommer på besök, detta är dock ett resultat utav curling som vanligt. Knäpper hon med fingrarna så står pappan där beredd arr serva vad de än gäller........fast nu efter två år så har han äntligen insett att hennes otrevliga beteende inte är ok.....så nu har hon kört, arg-metoden,jag-är-faktiskt-besviken-på-dig-metoden,och även gråt metoden.....för att få honom lindad runt sitt finger igen......men NU äntligen har han insett och vips, så tycker hon inte de är av intresse att höra av sig längre.

Så jo, man kan hata barn....och ja, de vet slakt vad de gör!

många svar i denna tråd är oerhört enkelspåriga, anser jag. 

Jag tycker så här TS:Du skriver din inledning på ett högst osympatiskt sätt. Det handlar inte om att få ett trevligare familjeliv tillsammans med sambon och hans barn utan bara "hur blir jag av med den hemska ungen". Du skriver "varför kunde han inte vänta med att skaffa barn tills han träffade den rätta, dvs mig". Han trodde nog han hade mött den rätta i sitt ex. Högst omogen kommentar från TS tycker jag. 

Därigenom har du visat att du inte alls är intresserad av att själv bidra i detta utan är bara irriterad på barnet. Ett ganska litet barn som gått igenom att dess föräldrar har separerat och ändrat på hela familjebilden. Just 6-åringar är ofta i en trotsålder, det kan mycket väl vara så att barnet blir "trevligare" om ett tag, om vi nu ska nämna något om barnet. 

Sen handlar det om hur pappan hanterar sitt barn. Om du tycker barnet lever om så får du ju ta ett snack med pappan om vilka regler ni ska ha hemmes hos er. 

Men det handlar allra mest om DIG, TS. Att en vuxen person går in i ett nytt samboskap utan ett tanke på hur det ska fungera med existerande barn är uppenbart här. Du hade kärleken för ögonen och här fanns inte plats för denne 6-åring. Nu när du står där mitt i verkligheten blev inte drömmen riktigt så som du hade tänkt dig, men sånt är livet. Får du egna barn så småningom kan du känna likadant när det barnet är en trotsig 6-åring, det vet du inte.
Du verkar helt enkelt inte ha tänkt till helt innan du försatte dig i en situation där det fann barn redan. 

Det ÄR svårt att vara bonusförälder. Jag är både bio och bonus själv och f.n är det mina egna barn som ger mig mest gråa hår men allt går i vågor.
Jag säger inte att du måste älska barnet, men du avskyr barnet, säger du. Det är extremt jobbigt att bo under samma tak som någon man avskyr, både för dig och för barnet. Då kanske man inte ska bo under samma tak. 

Ts.... Du nämner inte mamman alls märkte jag. Och jag misstänker att det är henne du egentligen avskyr och överför det på barnet.

Bearbeta dina känslor och jobba på att bli en familj eller så tar du ditt pick och pack och drar åt helskotta så han har en chans att träffa en kvinna som faktiskt kan acceptera att han har barn och ett ex.

Jag tycker visst hon kan ha en åsikt om det.
Det är inte sant att alla föräldrar vill ha sina barn hos sig  hela tiden.
Jag tycker inte hon ska göra saker med barnet på tumanhand. Varför skulle de gå på tivoli eller lekland? Hon tycker inte om barnet och kommer inte tycka om barnet mer när hon härjar på ett ställe fullt med barn.
Jag skulle snarare ge ts rådet att värna sitt eget utrymme. Hon behöver inte umgås med barnet på tumanhand. Ha egna intressen och värna dem. 

I början när jag träffade min sambo så gick jag all in. Engagerade mig massa och sånt. Barnet är nu 6 år och var 3 när vi träffades. Jag har inte gjort någonting ensam med henne en enda gång. Någon gång har vi åkt en bit i bilen tillsammans, någon gång har min sambo varit borta och jag har varit själv med henne hemma (dock högst motvilligt). Jag skulle aldrig, som det ser ut nu, få för mig att bara göra något hon och jag, men ser gärna att min sambo och hon gör saker själva (vilket leder till egentid hemma). Jag fick det mycket bättre när jag slutade engagera mig så mycket och prioriterade mig själv: att sticka och träna när jag ville, hängde med vänner när jag ville och inte planerade mitt liv efter sambon och barnet. Jag och sambon umgås mest när barnet är hos sin mamma. Funkar skitbra för mig. Ts, du behöver inte bry dig så mycket om barnet helt enkelt. Om du känner som du gör alltså. Lev ditt liv på samma sätt som tidigare och se din och sambons egentid som ett plus!

Men driver du? Poängen som uppkommer här ovan är att dubbelmoralen är skrattretande. Mamman ska få lämna en trist relation trots att hon valt att skaffa barn med mannen. Mannen har inte varit våldsam, antagligen skulle han då inte ha barnen (exempelvis) halva tiden. Hon har valt något annat, exempelvis en ny relation istället för att hålla ihop sin familj. Hon vet att om hon väljer att separera så kommer hon inte att vara med sina barn hela tiden, men hon väljer ändå att lämna relationen. Hur kan samma människa kritisera barnets andra förälder och eventuell partner till denna för att de vill ha lite tid på tumanhand? Hur kan man kritisera en helt utomstående människa för att inte hoppa av glädje av att vara med ett barn som någon annan har skapat? Hur kan man ställa orimliga krav på andra människor, och dessutom troligen klaga om det skulle fungera? Hur ofta tror vi egentligen att en bonusförälder kan göra rätt? Om personen inte engagerar sig tillräckligt så får personen skit för det, om personen engagerar sig för mycket så får personen skit för det. Inget är rätt, liksom. Men att kritisera andra för att välja bort sitt barn när man själv gör samma sak är patetiskt. Troligen genomsyrat av extrema mängder skuldkänslor och rädsla.

Precis. Jag skulle aldrig få för mig att kräva att andra ska älska och prioritera mina barn. Jag skulle inte heller kräva av mina barn att älska min partner. Helt befängt att man skulle kräva kärlek av någon, det är ju helt emot kärlekens natur.
Jag kräver ömsesidig respekt, och hoppas på ömsesidigt gillande.