Blandade känslor ang. styvbarn

Jag är inte av uppfattningen om att man måste älska alla i sin familj eller så. Många håller kvar i familjerelationer enbart för att de är familj trots att de skadar dem. Det är sorgligt.

Jag älskar min sambo, men honom har jag också aktivt valt att leva med, vi är lika varandra och delar värderingar med mera. Hans barn har jag inte valt. Jag har inte valt barnets existens, jag har inte varit med barnets första år eller uppfostrat barnet. Jag har ingen inblandning i de 15% av hennes liv som barnet inte är hemma hos mig och min sambo. Min sambo får finna sig i att hans liv med hans barn och mamman ser ut som det gör. Han har valt att skaffa barn med henne. Han får ta konsekvenserna med bråk och gnäll och uppoffringar. Jag gör det inte. Jag har valt att leva med min sambo trots att han har ett barn. Det är verkligen ett trots, alltså. Jag tycker att det är värt att vara med honom trots hans barn. Barnet är inte ett bonus i min vardag (det mesta som är negativt i min vardag är pga hans barn) och denna ståndpunkt har inte ändrats hos mig på flera år.

Jag är nöjd med livet trots att jag såklart inte räknade med att jag skulle leva med en man med barn. Mina syskon har inte barn, men jag har vänner som har det. Dem har jag en helt annan kärlekskänsla för. Jag tycker om att vara med dem. Det är mina vänner som jag har valt som i sin tur har träffat någon som de älskar och detta har genererat i barn. Det är fantastiskt. Jag förstår att andra människor kan älska min sambos barn, typ barnets mamma och pappa och deras släktingar just för att barnet är en avkomma av deras son, dotter, syskon eller något.

Förväntar man sig (och tror) som förälder att alla som kommer i barnets närhet ska älska barnet? Om jag hade barn med någon jag inte lever med - varför skulle jag förvänta mig att mitt ex nya partner skulle börja älska mitt barn? Det låter mycket märkligt i mina öron. 

Jag förstår inte hur jag kan förväntas älska eller ens tycka om ett barn som min sambo har med någon annan? Hade vi haft barn tillsammans hade jag älskat dem villkorslöst. Men hans barn som inte har något med mig att göra? Det är för mig helt omöjligt. Jag anser att jag oavsett det kan leva med min man. För att jag älskar HONOM.

Bor man ihop med nån som har småbarn,då kan man räkna med med att egentid med partner är minimalt och fokus är hos det lilla barnet.Då är det svårt att vara passiv som styvmamma.Man får nog hjälpa till automatiskt.Inte fel,normalt.

Då har jag varit dålig på att formulera mig. Jag menar absolut inte att alla måste tycka som jag eller att man är konstig för att man älskar sitt styvbarn. Det jag säger är att jag, utifrån min erfarenhet, har svårt att förstå hur man kan älska sitt styvbarn då jag ej själv kan identifiera mig med de känslorna. Mer rätt är väl att jag inte förstår hur jag någonsin ska kunna älska mitt styvbarn. Men jag förstår att andra faktiskt tycker om sina styvbarn och ser dem som en i familjen. Jag har inte rätten att ifrågasätta dina känslor, och det var inte meningen att framstå som att jag gjorde det heller. Jag respekterar självklart att du och andra tycker om sina styvbarn. Visst har kärleken växt fram till min sambo. Mina vänners barn har jag älskat från sekunden som de blev till. Hade mina syskon fått barn hade jag känt samma direkta kärlek till deras barn, liksom om jag hade egna. Allt annat känns otänkbart. Lika otänkbart som det är för mig ATT älska min sambos barn. Barnet är visserligen en del av min sambo. Men barnet är också en del av en annan kvinna och ett tidigare liv som jag inte vill ha att göra med. Det är inte en del av mitt liv och inget jag valt och således vill jag ha så lite att göra med det som det bara är möjligt. Är inte intresserad av hans tidigare liv liksom hans tidigare  barn. Jag är intresserad av vår nutid och framtid. Livet är för kort för något annat. Jag väljer var jag riktar fokus, och det är för min del är absolut inte på hans barn. Men jag tycker det är fantastiskt att folk är så pass storsinta att de faktiskt älskar sin partners barn sedan tidigare. Det är väl fin, på något sätt.

Då har jag varit dålig på att formulera mig. Jag menar absolut inte att alla måste tycka som jag eller att man är konstig för att man älskar sitt styvbarn. Det jag säger är att jag, utifrån min erfarenhet, har svårt att förstå hur man kan älska sitt styvbarn då jag ej själv kan identifiera mig med de känslorna. Mer rätt är väl att jag inte förstår hur jag någonsin ska kunna älska mitt styvbarn. Men jag förstår att andra faktiskt tycker om sina styvbarn och ser dem som en i familjen. Jag har inte rätten att ifrågasätta dina känslor, och det var inte meningen att framstå som att jag gjorde det heller. Jag respekterar självklart att du och andra tycker om sina styvbarn. Visst har kärleken växt fram till min sambo. Mina vänners barn har jag älskat från sekunden som de blev till. Hade mina syskon fått barn hade jag känt samma direkta kärlek till deras barn, liksom om jag hade egna. Allt annat känns otänkbart. Lika otänkbart som det är för mig ATT älska min sambos barn. Barnet är visserligen en del av min sambo. Men barnet är också en del av en annan kvinna och ett tidigare liv som jag inte vill ha att göra med. Det är inte en del av mitt liv och inget jag valt och således vill jag ha så lite att göra med det som det bara är möjligt. Är inte intresserad av hans tidigare liv liksom hans tidigare  barn. Jag är intresserad av vår nutid och framtid. Livet är för kort för något annat. Jag väljer var jag riktar fokus, och det är för min del är absolut inte på hans barn. Men jag tycker det är fantastiskt att folk är så pass storsinta att de faktiskt älskar sin partners barn sedan tidigare. Det är väl fin, på något sätt.

Däremot finns fina styvföräldrar som sköter jättefint med andras barn och det är sällan nån tackar dom för detta.För man är ju ändå "utomstående som styvföräldrar är.Har inga rättigheter men gör så fint,viktigt roll i barnets liv.

Däremot finns fina styvföräldrar som sköter jättefint med andras barn och det är sällan nån tackar dom för detta.För man är ju ändå "utomstående som styvföräldrar är.Har inga rättigheter men gör så fint,viktigt roll i barnets liv.

Ok :)

Då missförstod jag. Det lät nämligen som om du 8frågasatte hur NÅGON kunde älska ett bonusbarn..

Men när jag läser ditt senaste inlägg tror jag att jag förstår dig lite mer. Du kan inte älska barnet för att det är en del av en annan kvinna som din man älskar tidigare? Det är ngt JAG från min sida har mycket svårt att relatera till :)

Jag ogillar verkligen min bonus mamma. Men när jag lärde känna min bonus var hon en liten egen personlighet ;)

Mamman ger jag som sagt inte mkt för men alla har ju haft ett liv innan och min mans ex var en del av hans. Även jag har mindre roliga ex men jag försöker tänka att hade jag inte gått genom dem hade jag förmodligen inte träffat min man. Omständigheter som leder till nutid ;)

Kort sagt. Jag ser inte bonus som en del av sin mamma eller sin pappa. Min relation till henne - och min kärlek till henne - är helt oberoende hennes föräldrar.

Kanske skulle det hjälpa er vardag om du slutar se barnet som en förlängning av mamman - som en påminnelse av henne - utan en fristående person?

Ja,om det är en bra pappa.Om inte så fallet,så vill han nog att nya kvinnan tar ansvar.Som typ gratis barnflicka.Om man inte vill det,får man markera till mannen direkt.Så det inte blir ännu mera tjafs.