Var barn så här förr?

Tvärt om tänker jag. Vad gör man som mammaledig nu för tiden som man slapp förr? Diskar med maskin, kör bil till BVC och handlar matkasse över nätet? Roar de större barnen med TV och Ipad? Tvättar i maskin och vispar grädde med elvisp? Köper färdigt bröd, färdiga köttbullar och engångsblöjor... Vi har det så bekvämt nu så vi förstår inte själva hur bra vi har det. Tror vår farmorsgeneration skulle antingen förfasas eller skratta åt påståenden som att det är jobbigare nu för tiden...

Tror snarare att våra krav på hur livet ska se ut har förändrats. Många verkar tro att det är något fel om livet inte är lätt och easy peasy varje sekund. Bara en sådan sak som att du tror att det "naturliga" för en mamma och en bebis är att bara ligga och mysa och amma och bli servad med allt... Inte många som har det så i världen, varken människor eller djur. Självklart hjälpte mammor också till efter förmåga förr, kanske inte sprang och fällde djur men satt eldvakt, samlade rötter, flätade korgar, lagade mat osv osv. Bebisen fick nog vackert skrika ibland, precis som mamman fick föda utan smärtstillande och pappan läka ut benbrott från jakten bäst han ville utan varken gips eller Alvedon. Krångliga bebisar fanns säkert, men de pysslades nog inte om på samma vis som nu. De skrek på ryggen helt enkelt. Livet var hårdare, för ALLA. Knappast var det någon som sjöng bebisvisor en timme om dagen, gick på babysim eller lekte/busade/stimulerade med leksaker sju gånger i timmen. Ibland förstås, men knappast så ofta att man kunde strunta i sysslorna för överlevnad.

En spädbarnsmamma är ingen prinsessa som ska slippa allt jobb och allt obekvämt förutom bebisjobb, varken i vår moderna kultur eller i någon annan tid eller del av världen. Livet ÄR jobbigt ibland och det ÄR bara att förvänta sig att spädbarnstiden kan vara tuff, det är inte "orättvist" eller "fel" att vara trött eller behöva lyssna på skrik. Jobbigt förstås, men förväntat. Naturligtvis ska man kunna fixa sin egen tvätt och lunch som mammaledig, man är ju inte hjälplös för att man fått barn... Men man måste sänka kraven (alldeles själv) och  kanske slänga in falukorven hel i ugnen (alldeles själv) istället för att skära den i skivor och steka och hacka tusen ekologiska, närproducerade grönsaker till. Alldeles själv strunta i dator och smartphone om man tycker att det är viktigt med en undanplockad hall och plocka med bebisen på armen, eller alldeles själv fatta beslutet att det kan få vara stökigt och lägga tiden på FL.

Får man fråga vad du jobbar med?

Jag kan säga att jag ALDRIG varit så slut som efter en dag med barnen. På mitt jobb gick folk in i väggen pga stress, en kollega fick en psykos och förbjöds av läkare att gå tillbaka till samma jobb (inom marknadsföring). Jag tyckte att det var toppen att det rörde på sig! Men min äldsta flicka kan verkligen köra slut på mig fullständigt. Nu har jag visserligen två barn med bara 15 månader emellan men jag kan absolut inte fatta varför det heter mammaLEDIG. Har aldrig känt mig så lite "ledig"!

Jag jobbar inom vården, bl.a. patientkontakt, stort ansvar, gå runt mycket, lite kontorsarbete, ringa samtal... Mitt jobb känns mycket mer krävande än att vara hemma med barnen. Jag har nog normalt krävande barn, det är en hel del trots och gnäll. Men hemma kan jag spendera en hel del tid sittande i soffan om jag vill...

Några tankar:

Förr i tiden handlade livet mycket om att arbeta hårt och lyda, både för barn och vuxna. Det var normen, och det som eftersträvades. Man skulle lyda konventionerna, arbetsgivare/hövding/whatever och Gud. Att inte behöva förverkliga sig själv, visa upp en egen positiv identitet osv gjorde valen få och alla visste vad de skulle göra. För många är det skönt och enkelt att ha det så. (typ många med NPF)

När jag fick mitt första barn var jag osäker och kände mig alltid orolig över vad jag borde göra. Med andra barnet var det enkelt, och det var lugnt och skönt att vara föräldraledig trots att jag hade en tvååring samtidigt. Och faktiskt tror jag att fokuset på tvååringen gjorde att bebisen var lugnare. Många mammor idag är så överambitiösa och oroliga med sina bebisar. Om de bara får "hänga med" tror jag i många fall att det funkar bättre för både mamma och bebis. 

Wohoo, sitta i soffan... När det bara är jag och min 9-månader så är det ju lugnt, men när tvååringen träder in är jag inte stilla en sekund. Håller hon inte på med något potentiellt farligt så pucklar hon på lillasyster med någon hård leksak (!) eller vill omedelbart gå på toaletten, dricka vatten eller bli buren/läst för/gå ut och gunga osv osv osv. Idag var jag så slut att benen skakade när mannen kom innanför dörren.

Tvärt om tänker jag. Vad gör man som mammaledig nu för tiden som man slapp förr? Diskar med maskin, kör bil till BVC och handlar matkasse över nätet? Roar de större barnen med TV och Ipad? Tvättar i maskin och vispar grädde med elvisp? Köper färdigt bröd, färdiga köttbullar och engångsblöjor... Vi har det så bekvämt nu så vi förstår inte själva hur bra vi har det. Tror vår farmorsgeneration skulle antingen förfasas eller skratta åt påståenden som att det är jobbigare nu för tiden...

Tror snarare att våra krav på hur livet ska se ut har förändrats. Många verkar tro att det är något fel om livet inte är lätt och easy peasy varje sekund. Bara en sådan sak som att du tror att det "naturliga" för en mamma och en bebis är att bara ligga och mysa och amma och bli servad med allt... Inte många som har det så i världen, varken människor eller djur. Självklart hjälpte mammor också till efter förmåga förr, kanske inte sprang och fällde djur men satt eldvakt, samlade rötter, flätade korgar, lagade mat osv osv. Bebisen fick nog vackert skrika ibland, precis som mamman fick föda utan smärtstillande och pappan läka ut benbrott från jakten bäst han ville utan varken gips eller Alvedon. Krångliga bebisar fanns säkert, men de pysslades nog inte om på samma vis som nu. De skrek på ryggen helt enkelt. Livet var hårdare, för ALLA. Knappast var det någon som sjöng bebisvisor en timme om dagen, gick på babysim eller lekte/busade/stimulerade med leksaker sju gånger i timmen. Ibland förstås, men knappast så ofta att man kunde strunta i sysslorna för överlevnad.

En spädbarnsmamma är ingen prinsessa som ska slippa allt jobb och allt obekvämt förutom bebisjobb, varken i vår moderna kultur eller i någon annan tid eller del av världen. Livet ÄR jobbigt ibland och det ÄR bara att förvänta sig att spädbarnstiden kan vara tuff, det är inte "orättvist" eller "fel" att vara trött eller behöva lyssna på skrik. Jobbigt förstås, men förväntat. Naturligtvis ska man kunna fixa sin egen tvätt och lunch som mammaledig, man är ju inte hjälplös för att man fått barn... Men man måste sänka kraven (alldeles själv) och  kanske slänga in falukorven hel i ugnen (alldeles själv) istället för att skära den i skivor och steka och hacka tusen ekologiska, närproducerade grönsaker till. Alldeles själv strunta i dator och smartphone om man tycker att det är viktigt med en undanplockad hall och plocka med bebisen på armen, eller alldeles själv fatta beslutet att det kan få vara stökigt och lägga tiden på FL.

En sak att vara den typen av mamma som tar sig tid att sitta på soffan trots att man kunnat göra något annat, i hushållsväg eller med barnen. Finns alltid något att göra, och det är inte bara det man gör som gör att många upplever föräldraledigheten som utmattande (om än omtyckt) i jämförelse med jobb. Det handlar om att finnas där för någon med stora behov dygnet runt, att inte uträtta sysslor på samma sätt som när man är ensam utan kanske med 5 avbrott på 5 min för någon som behöver dig, att inte tex ha en lugn lunchrast med vuxna kollegor att prata med utan försöka äta mellan det att DJ matar ett barn och övervakar ett annat som kanske precis lärt sig. Sovrutiner som är känsliga, stressade toabesök, vardagligt sett minimal kontakt med andra vuxna och även om man ses och leker så blir det sällan kvalitet i samtal på samma vis. Ofta är man kanske ensam föräldraledig och måste ta alla beslut oavsett hur stora, ensam och det måste ibland ske snabbt. Sen ska ju barnen inte bara överleva utan UPPFOSTRAS, utvecklas, stimuleras och få alla sina behov uppfyllda. Bara att ständigt kämpa med att försöka veta OM man lyckas eller ej, kan ju vara tungt.

Kortfattat tror jag föräldraledighet blir så slapp som man gör den för sig själv. Hade också kunnat slappa genom mammaledigheten om jag inte brytt mig om barn och hem.

Det där var inget svar alls på min fråga.

Vad anser du att vi "förväntas" hinna med, som inte kvinnorna förr förväntades hinna med?

Eller om du nu hellre vill: vad anser du att vi "förväntas" hinna med, som inte kvinnorna i Afrika förväntas hinna med?

Jag håller med om att tvåan får "hänga med" och att man inte är lika ängslig (alls...) men min tvååring... det finns barn och barn, kan vi ju säga. Min dotter är rätt härlig och framåt och glad, orädd, social, empatisk osv när det finns många människor hon kan interagera med. Alltså måste jag interagera med henne 100% av tiden när vi är ensamma. Det är ganska ansträngande.

Hur får man barn att sysselsätta sig själva? Gillar verkligen alla mammor att leka med sina småbarn? Eller gör de det ändå? Jag skulle älska mammaledighet med 2 barn om jag kunde få några minuter att sitta ner med en kopp kaffe (och kanske tom något att ÄTA, halleluja!) och bara titta på barnen, utan att vara tvungen att delta aktivt...

Självförverkligande kanske är en sån sak? Man ska precis som du säger göra allt kvinnor "alltid" gjort och mer för idag "ska" föräldraskapet ta upp så obegripligt mycket av ens tid. Samtidigt ska man hinna med ett eget liv med intressen, vänner, träning etc.

Jag kan förstå att det skapar stress och dåligt mående om man upplever att samhället förväntar sig att man ska lägga 110% på sitt barn men även massa tid på sig själv.