Bipolära och Borderline människor...

Problemet med personlighetsstörningar är att de orsakar just störda relationer. Det går per definition inte att ha en normala relationer med de diagnoserna.

Jag har diagnoserna adhd, bipolär och borderline. Har kämpat över 10 år på att få behandling men det är ju stört omöjligt. Man står i kö än här än där år efter år och så blir det ändringar man remitteras till en annan klinik eller råkar flytta och få ny vårdklinik och så får man börja om. Eller så får man fel behandling för att det är för lång väntetid till den rätta och åker samtidigt ur kön på den rätta. Eller så får man en terapeut som blir sjukskriven/går på föräldraledighet/byter jobb och så står man längst bak i kön igen. Helt hopplöst.

Folk tror att det bara är att knata in på psykiatrin och be om behandling. Helt verklighetsfrånvänt.

När jag hade borderline hade jag enorma humörsvängningar, impulsiv i det mesta på gott och ont, använde mig av masker så ingen utom jag själv har förstått att jag haft det jobbigt och mått dåligt.

Självförakt och tyckt att jag är värdelös. Tomhetskänslor och svart-vitt tänkande. Detta är heller inte någon som vet då jag har lyckats med det mesta i livet. Är intelligent med bra betyg från skola och högskola och alltid fått de jobb jag har sökt.

Jag har genom terapin lärt mig att försöka tänka lite på mig själv och inte alltid enbart på alla andra. Att även jag förtjänar att må bra.

Värst av allt (som jag fortfarande har väldigt svårt för) är separationer. Jag har blivit dumpad, förlorat vänner av olika anledningar (oftast flytt), och en del dödsfall. Sånt drabbar mig 100ggr värre än för andra människor!

Nu har jag inte diagnosen längre, men känsligheten och svårigheten för separationer bär jag med mig resten av mitt liv! Har en sambo och barn sedan 9 år och blev frisk för ca 5 år sedan.

Och hur påverkade dina problem dina nära och kära?

Det påverkade mest mig själv! Så är det nog för de flesta med borderline. Men det gäller att ha självinsikt, förstå att något är fel och söka hjälp för det!

Det jag tror många inte tänker på är att "ni" som lever med de här problemen alltid får kämpa allt ni har för att få en sak att fungera och att det då ofta blir så att någon annan del får lida, relation vs jobb. Relation vs barn.

När man gör sitt allra bästa och det aldrig räcker till så leder det alltid till en massa lidande, om det så är djup depression, utbrändhet, långtgående ångestsjukdomar, kognitionsnedsättning eller en svår psykiatrisk diagnos som är den utlösande faktorn. (Säger inte att de alla är likvärdiga, vissa kan ju dessutom gå över)

En person som aldrig upplevt ett riktigt riktigt djupt vatten kan inte sätta sig in i det, även om vissa förstås har mycket bättre förståelse än andra. En del får också bara förståelse för just sin egen typ av problem.

Jag tänker att den ende som inte kan bli av med problemet (barn borträknat) utan tvingas leva med det hela livet, är den som har diagnosen. Men det är såklart helt ok att lämna någon som hela tiden skadar en. Alla har vi olika tolerans, olika lätt att säga nej, olika mycket lust/kraft att försöka få någon på rätt spår. Känner man som partner att man är klar med att hjälpa andra, att det tar all kraft, att man blir bitter, ska man lyssna på den känslan.

Håller med. Lägg till det en massa prestige-bullshit där olika läkare och kliniker favoriserar olika diagnoser.
Har t ex träffat läkare som varit menat att bipolär sjukdom är underdiagnosticerat och att borderline är en "åttiotalsdiagnos" som man inte ska ge längre. Och jag har träffat läkare som menar att diagnosen bipolär sjukdom delas ut för lättvindigt.
För att inte tala om när man sätter någon "på vänt" flera år för att man väntar på adhd-utredning. Ett otroligt slöseri med tid och mänskligt lidande.

Exakt. Jag har exempelvis diagnoserna adhd, bipolär och borderline. De tre olika diagnoserna har ställts av tre olika läkare som alla haft helt olika uppfattning om vad jag lider av.

Om du tror att det inte påverkade dina nära och kära så saknar du nog förfarande sjukdomsinsikt. Eller så är du feldiagnostiserad.

Det skrev jag inte! Jag skrev att det MEST påverkade mig själv!

Har enorm självinsikt och var inte feldiagnostiserad!

Jag är precis en sådan person du skriver om. Jag har ingen diagnos men har träffat många psykologer. Har dock aldrig kunnat öppna mig helt och berätta om hur jag är. Jag tänker alltid att jag ska det och jag berättar om något hemskt beteende jag har eller något jag har gjort och så försöker de hjälpa mig men tycker samtidigt synd om mig och försöker få mig att tro att jag inte är en hemsk person och det känns så bra att jag inte klarar att berätta att vad de vet är bara 5% av det hela. Skulle jag berätta om allt hemskt jag gjort mot min partner skulle det ta väldigt lång tid. Jag har försökt ändra mig och efter att jag gjort något tex varit otrogen så förstår jag inte hur jag kunnat göra så och jag avskyr mig själv och tänker aldrig mer... men det händer igen.

Nu är jag inne i en sådan självhatsperiod och förstår inte alls hur jag kunnat göra så. Jag vill ändra mig men hjälper terapi? Jag vet inte vad som är fel på mig. Det känns som att även om jag aldrig gör något dumt mer så räcker inte ett liv för att sona det hemska jag har gjort. Och eftersom jag inte förstår hur jag kunnat göra så, hur kan jag veta att jag inte kommer göra om det? Är jag en psykopat eller något? :(

Samtidigt har jag fruktansvärd ångest när jag tänker på vad jag gjort min partner. Huvudet vill förtränga och stänga av men jag vill inte fly längre. Ändå stänger den av ibland, jag går till jobbet. Sitter på toaletten och gråter med hemska samvetskval. Hur kunde jag bli detta? Ett sånt monster som jag är.

Min partner har fått nog nu och säger att jag har en månad på mig att ändra mig för att han inte ska lämna mig och jag vill ändra mig men vet inte hur. Jag kommer ju inte vara otrogen nu. Det kan gå år emellan. Men han litar förstås inte på mig och hur ska han kunna göra det när jag inte ens kan göra det själv. Det är ju egentligen bäst för honom att gå men samtidigt vill jag inte tvinga honom till det, det är också respektlöst att han inte får göra valet själv. Han sa en månad så jag är skyldig honom och mig själv att iaf försöka göra det bättre men vet inte hur. Det räcker inte med det vanliga - lova att inte göra om det, bryta kontakten med alla inblandade, fri tillgång till mobil etc, bara stanna hemma och aldrig gå ut... för det har jag gjort innan, allt det och är så bra på att manipulera så kan vara otrogen ändå :( Så han kan aldrig veta att jag inte är det.

Personen som svarade dig har själv borderline och vill försköna sin diagnos. Det är vanligt att man vill göra det.

Jag är själv bipolär och hade borderline som yngre men inte längre, kan hålla med om att en liten del av det du skriver om (brist på impulskontroll, etc) är en direkt följd av t.ex en mani och då har man inte samma förmåga att kontrollera sig som när man är frisk. Dock har man ett ansvar för att hålla sig så frisk som möjligt och att inte "skylla" svinigt beteende på någon diagnos.

Du måste väl själv inse att oavsett hur mycket du äcklas av dessa tjejers beteende så är det ingenting jämfört med hur dåligt de själva mår över sitt beteende? Den fasad av känslokyla som du nämner är just det, en fasad, för att öht orka leva med sig själv.

Jag blir lite fascinerad över din dragning till personer med psykisk ohälsa. Det får mig att dra parallell till den som gång på gång söker sig till en partner som missbrukar eller misshandlar. 

Det behöver inte vara ett så stort mysterium. Jag gör samma sak. Har visserligen en mycket normal och stabil partner men alla mina närmsta vänner och släktingar har olika problematik eller är ärrade av sina uppväxter. Jag upplever det som att dessa människor känner starkare, och lättare. De har en äkthet och ett djup i sina tankegångar och känslor som nästan alla andra saknar. Självklart kan det välla över på olika sätt men det är ett billigt pris för mig att betala för att få ha vänner med lite emotionellt, och ofta ideologiskt/politiskt, klös i.

Hoppar in i tråden.

Har en mamma med (odiagnoserad) borderline. Känner igen en hel del av det du skriver hos henne, förutom t.ex. lögner. Men mycket likgiltighet, självcentrerat och extrema förolämpningar då och då. Så har hon varit från och till hela min uppväxt, idag är jag 22 år. Hon har ätit sertralin sedan jag var bebis. Det värsta är ändå att hon har noll sjukdomsinsikt, det är väldigt för känsligt för henne att vara "sämre" än sina barn vilket gör att hon skulle gå i taket om jag nämnde något om att hon kan ha borderline. Det är jobbigt för henne att jag är psykiskt frisk (har dock behövt gå hos psykolog pga spåren min uppväxt satt i mig) och stark, medan hon varit arbetslös sedan jag var 6 år..

Ja.. Vad gör man? Tar hemskt gärna emot tips från er med borderline/erfarenheter av borderline på hur jag kan hantera detta och fortfarande kunna ha kontakt med min mamma. Att bryta upp är inte möjligt då jag är väldigt nära resten av familjen.

Jag håller VERKLIGEN med dig. Jag har ingen borderline diagnos men jag har en otrygg ambivalent anknytning i botten och det påminner VÄLDIGT mycket om bpd.

Jag var tillsammans med en kille i nio år. En underbar kille som älskade mig trots att jag va så svår. Han bemötte mig så himla fint! Kastade inte tändvätska på elden när det brann utan stod stabilt och kärleksfullt kvar tills jag lugnat mig. Jag fungerade i princip helt normalt med den här killen. Jag litade på honom. Han var alltid ärlig, och Gud som jag testade honom. Men jag förstod tillslut. Vi hade det verkligen bra.

Sedan var jag tillsammans med en kille som inte alls respekterade mig. Som ljög för mig och som själv va väldigt osäker och vilket KAOS det blev!!!! Herregud!!

Aldrig mer en instabil kille.

Som du skriver borderlina, man behöver en stabil och trygg kille som står fast vid ens sida och inte ljuger.

Men oj vad ledsen jag blir när jag läser detta! Jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt att folk ska sätta diagnoser på varandra hela tiden och skylla på saker. Vi människor är alla olika och unika människor! Tänk på att det finns Många olika kategorier inom en diagnos och man behöver inte uppfylla alla kriterier.
Jag är själv diagnostiserad med borderline och har haft många folk runt omkring mig med samma diagnos och vi är så olika! Den gemensamma nämnaren är oftast att vi har problem med separationer. Vissa har problem med ilska utåt mot andra människor och andra har det in mot sig själva. Borderline är en personlighetsstörning och inte ett psykiskt tillstånd kan också vara bra att veta. Det betyder att det oftast har varit ett trauma som påverkat personen att bete sig på ett visst sätt. Tex när jag var liten hotade min pappa med att ta livet utav sig när min mamma och han bråkade, han hämtade geväret och gick sedan ut i garaget. Jag var tydligen en känslig tjej som tog väldigt illa upp utav detta beteende och det har påverkat mig genom mitt liv genom att jag inte kan ta mig ur förhållanden trots att dem varit dåliga. För att jag tror att jag ska dö om man går isär. Inte jätte sunt men jag jobbar på det =)  Jag har alltså inga problem med aggressioner. Ingen i min familj eller vänner märker direkt märkbart av att jag har borderline mer än att jag är som dem säger är lite överkänslig. ( titta inte för mycket på dokumentärer om jordens undergång för då tror du den ska gå under imorgon ;) )  Jag vill inte försköna diagnosen för att jag själv har den, MEN vill ändå säga att tänk på att alla människor är så jävla olika!  Och även någon utan diagnos kan vara elak, egoistisk, känslokall mm.. 

Jag vill inte dra värsta boken här men tänk på att många går på medicin som kanske inte heller ger dem den rätta chansen. INGEN vet hur mycket vi påverkas utav mediciner. 

Jag vill tro att dem tjejerna inte varit rätt för dig oavsett deras diagnos och hoppas att du någon gång ska träffa en tjej som kompletterar dig =)

Jag har Borderline. Man kan visst ha normala relationen, man måste bara hitta den rätte. Jag och min man har tillsammans i 7 år snart, två barn och väntar vårt tredje.

Kommunikation är vårat redskap för att detta ska lyckas. Det värsta någon kan göra i min värld är att ljuga (vit som svart lögn).

Vi hade det tufft i början, då jag har svårt att släppa in någon i mitt liv samt att lita på människor. Men vi har pratat och varit ärliga mot varandra och vi är hur lyckliga som helst.

Jag är en bra mamma som för allt för min familj, jobbar och skadar mig inte (lovat min man att inte göra det samt för mina barns skull).

Så det går att leva tillsammans med en person som har borderline och att vara lycklig. Vi är det iaf :).

Jag jobbar med personer med denna typ av problematik och kan definitivt se hur en relation i många fall hade varit en utmaning. Dock är det du beskriver i ts väl ganska textbook utifrån diagnoserna så föga överraskande.

Finner det intressant att flertalet av dina ex har en bipolaritets eller emotionell instabil personlighetsstörning. Är det just växlingarna som du attraheras av initialt i en person eller träffar du av någon anledning (jobb etc) mestadels människor med någon form av psykiatrisk problematik?

De ska man ej umgås med de är för jobbiga. Kallar folk dumma saker, leker matgalen. Hotar folk mm att göra livet surt för dem mm