Börjar en ny sådan här tråd, det finns en men den får man inte skriva anonymt i.
Tanken med tråden är att kunna gnälla lite, få stöd och kanske till och med tips eller råd av andra som också lever med en partner med ADHD ...
Jag är själv ny på området och känner mig lite handfallen, vill inte bli förälder åt en vuxen men alternativet är att jag får ta konsekvenserna av t.ex sambons oförmåga att planera..
Det jobbigaste med personer med ADHD är bristen på impulskontroll, aggressiviteten och oförmåga att ta kritik!
Eller så kan vården hellre hjälpa anhöriga att ta ansvar för sig själv genom att lära de att sätta gränser eller lämna om det inte passar.
Vad menar du med att ta ansvar för sitt beteende? Det är ju ett fullständigt abstrakt begrepp som saknar relevans någon annanstans än i juridiken.
Alla människor tvingas genomlida konsekvenserna att sitt beteende oavsett om de vill eller inte. Om man syftar till det så är alla per automatik ansvariga för sina handlingar.
Det jag tror att du menar är om man inte kan förvänta sig att människor med adhd ska klara av att kontrollera och modulera sitt beteende i stunden. Nja alla människor har mer eller mindre svårt att i stunden reglera sitt beteende. Men detta är givetvis extra svårt för de med adhd på grund av deras hjärnaavvikelse. Givetvis kan man kompensera för det genom förebyggande extraarbete (planering, sköta om sitt mående etc) och nöta in vissa beteenden så att de blir automatiska. Men det förändrar inte faktum att det per definition är svårare för dem med adhd att reglera sig själv i stunden.
Om folk med adhd är lämpliga att ta hand om barn berr på en massa olika faktorer varav den den enda som betyder något är barnens mående.
Ja självklart, det också. Men det är den sämsta av ursäkter att anhöriga tydligen kan "läras saker" men inte personer med NPF.
Vi med NPF är inte inlärningsresistenta bara för att det främst är genom att kompensera för svårigheterna snarare än att förändras "i kärnan" som vi lär oss fungera bättre. Eget ansvar ligger hos båda i en relation. Det är inte så svart/vitt som att enda alternativet är "stick om det inte passar". Så handlingssvaga och hjälplösa är inte vi med diagnos.
Tyvärr måste jag det!
Men folk som kämpar med 'omöjliga' anhöriga måste ju inse att antingen kan eller vill den anhöriga inte förändras. Vilket kvittar ju kanske. Den anhöriga måste acceptera läget som det är och inse att man inte kan kräva något av andra och egentligen inte kan förändra på någon annans beteende än ens egna. Man kan ju inte kräva att andra ska 'ta ansvar för sina liv'. Man kan bara 'ta ansvar för sitt egna liv'. Den anhöriga är ju fri att skapa sitt eget liv och har också ett ansvar för sin egen lycka. Och lämna relationen om den orsakar mer negativt än positivt.
Det har väl inget påstått heller? Men trallen att man inte kan förvänta sig något i förändringsväg av oss tycker jag är en orimlig inställning av den del av "handikapplobbyn" som jämt kommer dragande med detta när anhöriga försiktigt höjer rösten.
@Himla.
Nej jag läser här och har genom åren sett alla återkommande uppmaningar om "take it or leave it" och hur det används som en ursäkt. Antingen av folk här eller att anhöriga skriver om hur de förväntas acceptera omänskligt mycket. Vad har det med konflikträdsla att göra? Är du konflikträdd?
Alltså jag har inte tänkt ursäkta min sambo en mängd saker på grund av sin diagnos och jag vill inte förstå alla med ADHD jag vill förstå den jag lever med specifikt, men jag får inte alla nycklar till det av honom.
Lite tråkigt när det blir tjafsigt i tråden.
Klart ingen ska stanna hos kräk som behandlar dom illa och skyller på sin diagnos. Jag upplever aldrig att sambon skyller på diagnos under ett gräl eller efter inte heller är han ett svin men vissa saker ter sig så ologiskt för mig i hans sätt att tänka. Han är väldigt skärpt och bra på att bena kring relationer som är utanför oss men när det kommer till hans egna så blir det kortslutning och logiken är borta... kanske behöver jag bara göra våra problem mer abstrakta och mindre känslomässiga skulle vi föra mycket mer lösningsorienterade gräl...
@Himla.
Nej jag läser här och har genom åren sett alla återkommande uppmaningar om "take it or leave it" och hur det används som en ursäkt. Antingen av folk här eller att anhöriga skriver om hur de förväntas acceptera omänskligt mycket. Vad har det med konflikträdsla att göra? Är du konflikträdd?
@Himla.
Nej jag läser här och har genom åren sett alla återkommande uppmaningar om "take it or leave it" och hur det används som en ursäkt. Antingen av folk här eller att anhöriga skriver om hur de förväntas acceptera omänskligt mycket. Vad har det med konflikträdsla att göra? Är du konflikträdd?
'Take it or leave it' handlar inte om någon ursäkt utan om hälsosam gränssättning. Passar det inte för någon att umgås med mig så är de fria att dumpa mig. Eller så dumpar jag dem. Jag är den jag är och förväntar mig acceptans. Förväntar mig inte att alla ska palla med mig men de som vill ha mig i sitt liv får försöka göra det utan större gnäll.
Det är precis som vilken annan relation som helst. Man ska inte försöka göra om människor.
Alltså jag har inte tänkt ursäkta min sambo en mängd saker på grund av sin diagnos och jag vill inte förstå alla med ADHD jag vill förstå den jag lever med specifikt, men jag får inte alla nycklar till det av honom.
Lite tråkigt när det blir tjafsigt i tråden.
Klart ingen ska stanna hos kräk som behandlar dom illa och skyller på sin diagnos. Jag upplever aldrig att sambon skyller på diagnos under ett gräl eller efter inte heller är han ett svin men vissa saker ter sig så ologiskt för mig i hans sätt att tänka. Han är väldigt skärpt och bra på att bena kring relationer som är utanför oss men när det kommer till hans egna så blir det kortslutning och logiken är borta... kanske behöver jag bara göra våra problem mer abstrakta och mindre känslomässiga skulle vi föra mycket mer lösningsorienterade gräl...
Tycker du inte om din partner, så får du väl lämna honom. Man ska väl inte vara tillsammans med någon som man inte tycker om. Eller hur?
Tycker du inte om din partner, så får du väl lämna honom. Man ska väl inte vara tillsammans med någon som man inte tycker om. Eller hur?
Min kille har adhd och jag känner igen mig i svårigheterna att planera och att han också kan bli överdrivet arg över onödiga saker. Ibland kan han slänga ur sig dumma saker som han sedan ångrar och som han inte menar, men det händer sällan att han säger saker som sårar mig numera. Det positiva med honom i konfliktsituationer är att han ofta snabbt inser när han har betett sig dumt och att han alltid säger förlåt och försöker ställa tillrätta. Där är jag mycket sämre, eftersom jag har svårt att släppa saker utan förstorar upp och ältar (jag har ingen diagnos men är ganska känslig och har ångestproblematik mm). En annan sak som är lite jobbig är att min kille är så oorganiserad, han har det oftast stökigt hemma, har väldigt svårt att komma igång med viktiga saker och han tappar ofta bort saker, och allt detta tänker jag till stor del beror på hans adhd. Men sen har han så många positiva sidor också som väger upp för det negativa, han är väldigt omtänksam, kärleksfull och har mycket energi vilket gör att vi ofta har väldigt roligt ihop. Har inga tips direkt då jag själv har svårigheter att hantera vissa av hans sidor, men detta är i alla fall mina erfarenheter.
Det jobbigaste med personer med ADHD är bristen på impulskontroll, aggressiviteten och oförmåga att ta kritik!