milonkunta

Äldre 6 Sep 15:42

31 svar

Min son är en mobbare

Hej!
Jag är en mamma på 33 år. Jag har ett barn som är 7 år och en som är ett halv år gammalt.
En dag ringde lärarna från skolan där min son går och sa att han hade slått och sparkat en annan pojke i klassen. Jag blev förvånad för det inget beteende jag känner igen från han. Han har alltid varit en glad pojke som är snäll och omtänksam mot alla.
Jag frågade om han var själv och slogs då jag fick ett nej. Hans kompis hade varit med.
När min son kom hem från skolan så frågade jag honom vad han hade gjort på rasten.
Då han svarat att han hade lekt och spelat kulor på rasten.

Då berättade jag för honom att lärarna hade ringt hem och sagt att han hade slått och sparkat en kille.
Då tittade han ner i marken och verkade skämmas.
Jag sa till honom att det inte är okej att hålla på så och att faktiskt gör den killen ledsen.
Vi pratade om det nästan hela kvällen och han hade ingen förklaring till varför han gjorde så men att han ångrade det han gjorde och hade tänkt be om ursäkt dagen efter.
Dagen efter så sa han att han hade bett om ursäkt sen pratade vi inte mer om det.
En vecka senare ringer lärarna igen och säger att han hade gjort samma sak igen. Han hade då slagit honom, sparkat och kallat honom så fula ord som jag inte ens visste att han kunde.
När han kom hem då blev jag faktiskt arg på honom och jag krävde en förklaring.
Då var det som att var helt annorlunda än vad han har varit innan. Han svarade mig snuttigt och var på ett väldigt dåligt humör. Jag har aldrig sett honom så förut. Jag blev chockad.
Jag skickade upp han på sitt rum för jag var så arg på honom att jag knappt kunde prata. Så när både jag och han hade lugnat ner sig så satte jag med honom och pratade med honom.
Jag sa ytterligare än gång att det han gör är oacceptabelt. Han sa återigen igen att han ångrade det.
Jag frågade honom varför han gjorde så. Då sa att var för att han var "annorlunda"
Då blev jag riktigt förbannad på honom. Jag sa till honom att bara för att man är annorlunda betyder det inte att man ska hålla på så och jag sa också till honom att det är bra att vara annorlunda för att det är tråkigt om alla ska vara likadana och att den killen är modig som vågar vara sig själv.
Han höll med och nickade.
Jag sa till han att jag ALDRIG mer vill höra att han gör sånt igen.
Han förstod mig och sen snackade vi inte mer om det.
Det gick bra igen. Jag fick inga samtal från skolan.
Tills en dag då mamman till den här killen ringer mig och berättar att det hänt igen och hennes son inte vill gå till skolan någon mera och att det kanske ska behöva byta skola för att hennes son inte mår bra. Jag sa till henne att jag skulle prata med min son och att jag hoppas att det inte upprepas igen.

jag vet inte vad jag ska göra. Jag tänker ofta att det inte är dom mobbade som ska byta utan mobbarna.
Jag blir bara så trött på honom. (min son då)
När man har pratat med honom om det men det hjälper inte ett dugg.

Vad hade ni gjort ifall er son/dotter hade bettet sig så?
Hade ni bytt skola på ert barn ifall ni hade varit i samma situation?
Eller hade ni gjort något annat, isåfall vad?

Fru Ve

Äldre 13 Sep 09:24

#21

Tycker det är väldigt bra att du som förälder tar detta på allvar. Min son mobbades i åk 1 och skolan fick stopp på det genom att de barn som mobbade fick sitta i samtal med skolkuratorn varje vecka en hel termin och de hade också extra rastvakter. Men jag saknade kontakt från föräldrarna till barnen. En ursäkt därifrån hade varit värd mycket. Barnen slog och sparkade min son samt sprutade kallvatten på honom efter gympan, gömde hans kläder etc. Så det var inga småsaker det handlade om. Ingen av de andra föräldrarna ringde eller sa något öht, inte ens då vi träffades utanför skolan.

amia01

Äldre 13 Sep 17:11

#22

Kasperina skrev 2017-09-08 08:10:59 följande:

Du har fått höra att detta hänt tre gånger och gjort exakt samma sak alla tre gångerna. Det funkar inte.

Jag känner inte dig så jag kan bara dela mina tankar generellt.

Barn som mobbar gör det antingen för att de blir illa behandlade hemma (kan även vara en familjemedlem som blir illa behandlad, men barnet känner sig nertryckt hemma av någon anledning), eller för att imponera på kompisar/få vara med.

Om mitt barn hade mobbat någon skulle jag möjligen låta första gången passera med ett samtal, men händer det igen skulle jag kräva en exakt beskrivning av händelseförloppet. Fråga skolpersonal vilka som var närvarande vid tillfället, ställa samma fråga till barnet och jämföra svar. Fråga barnet vad de andra som var med sa och gjorde. Fråga vad h*n har för relation till övriga inblandade. Gå till botten med VARFÖR det hände. "Vet inte" duger inte. Ditt barn har gjort det tre gånger och vet EXAKT varför det har hänt.
Pratar han inte med dig så kallar du in andra vuxna som får försöka prata med honom. Beteendet är inte acceptabelt, alltså släpper du det inte förrän han har berättat exakt vad han tänkte när det hände.

Håller med, men vill tillägga ett par saker som jag tycker är viktiga:
- "illa behandlade hemma" behöver inte innebära att de blir bokstavligen talat illa behandlade, det kan också handla om att barnen tar efter föräldrars beteende eller att de pressas så hårt att prestera att de inte ser någon annan utväg än att försöka trycka ner andra för att kunna visa sina föräldrar att de är bättre.
- Kompistrycket - hur ser klimatet ut i gruppen, och vilken roll har de olika barnen?

Håller med om att lösningen ligger i att förstå varför barnen gör som de gör, men att man måste gå vidare därifrån och tillsammans med barnen försöka hitta lösningar på det som orsakar problemen. Ibland räcker föräldrarnas roll till detta, men väldigt ofta är föräldrarna en del av orsaken, och då kan det vara svårt att lösa problemet utan hjälp av utomstående. Skolan har en viktig roll här, men också föräldrarna, som måste ta till sig skolans hjälp och synpunkter på allvar. Tyvärr är det väldigt många som blundar för sin egen roll här, och lägger allt ansvar på skolan när det gäller åtgärder.

Tycker att man som förälder ska ha en bra kommunikation med det andra barnets förälder, och om det behövs även med de andra barnens föräldrar om problemet är sociala klimatet i kompisgruppen. Att däremot tvinga barnen till ursäkter, utan att jobba med orsakerna, tror jag tyvärr bara gör problemet värre.

Clever12345

Äldre 13 Sep 17:19

#23

milonkunta skrev 2017-09-06 15:42:31 följande:

Hej!

Jag är en mamma på 33 år. Jag har ett barn som är 7 år och en som är ett halv år gammalt.

En dag ringde lärarna från skolan där min son går och sa att han hade slått och sparkat en annan pojke i klassen. Jag blev förvånad för det inget beteende jag känner igen från han. Han har alltid varit en glad pojke som är snäll och omtänksam mot alla.

Jag frågade om han var själv och slogs då jag fick ett nej. Hans kompis hade varit med.

När min son kom hem från skolan så frågade jag honom vad han hade gjort på rasten.

Då han svarat att han hade lekt och spelat kulor på rasten.

Då berättade jag för honom att lärarna hade ringt hem och sagt att han hade slått och sparkat en kille.

Då tittade han ner i marken och verkade skämmas.

Jag sa till honom att det inte är okej att hålla på så och att faktiskt gör den killen ledsen.

Vi pratade om det nästan hela kvällen och han hade ingen förklaring till varför han gjorde så men att han ångrade det han gjorde och hade tänkt be om ursäkt dagen efter.

Dagen efter så sa han att han hade bett om ursäkt sen pratade vi inte mer om det.

En vecka senare ringer lärarna igen och säger att han hade gjort samma sak igen. Han hade då slagit honom, sparkat och kallat honom så fula ord som jag inte ens visste att han kunde.

När han kom hem då blev jag faktiskt arg på honom och jag krävde en förklaring.

Då var det som att var helt annorlunda än vad han har varit innan. Han svarade mig snuttigt och var på ett väldigt dåligt humör. Jag har aldrig sett honom så förut. Jag blev chockad.

Jag skickade upp han på sitt rum för jag var så arg på honom att jag knappt kunde prata. Så när både jag och han hade lugnat ner sig så satte jag med honom och pratade med honom.

Jag sa ytterligare än gång att det han gör är oacceptabelt. Han sa återigen igen att han ångrade det.

Jag frågade honom varför han gjorde så. Då sa att var för att han var "annorlunda"

Då blev jag riktigt förbannad på honom. Jag sa till honom att bara för att man är annorlunda betyder det inte att man ska hålla på så och jag sa också till honom att det är bra att vara annorlunda för att det är tråkigt om alla ska vara likadana och att den killen är modig som vågar vara sig själv.

Han höll med och nickade.

Jag sa till han att jag ALDRIG mer vill höra att han gör sånt igen.

Han förstod mig och sen snackade vi inte mer om det.

Det gick bra igen. Jag fick inga samtal från skolan.

Tills en dag då mamman till den här killen ringer mig och berättar att det hänt igen och hennes son inte vill gå till skolan någon mera och att det kanske ska behöva byta skola för att hennes son inte mår bra. Jag sa till henne att jag skulle prata med min son och att jag hoppas att det inte upprepas igen.

jag vet inte vad jag ska göra. Jag tänker ofta att det inte är dom mobbade som ska byta utan mobbarna.

Jag blir bara så trött på honom. (min son då)

När man har pratat med honom om det men det hjälper inte ett dugg.

Vad hade ni gjort ifall er son/dotter hade bettet sig så?

Hade ni bytt skola på ert barn ifall ni hade varit i samma situation?

Eller hade ni gjort något annat, isåfall vad?

Tycker du att din son ska byta skola!?

Jisses, du är hans mamma och ska se till hans intressen. Förklara att det är fel att slåss. Att det är bra att vara annorlunda är en lögn. Så finns ingen anledning att dra den valsen för honom.

Clever12345

Äldre 13 Sep 17:24

#24

Clever12345 skrev 2017-09-13 17:19:14 följande:

Tycker du att din son ska byta skola!?

Jisses, du är hans mamma och ska se till hans intressen. Förklara att det är fel att slåss. Att det är bra att vara annorlunda är en lögn. Så finns ingen anledning att dra den valsen för honom.

Glömde säga att jag tycker att du ska säga till din son att ni älskar honom. Hitta på något kul också så att ni stärker relationen.

riboflavin

Äldre 13 Sep 17:27

#25

Ja, hade inget annat funkat, efter samtal med skolan, hans vänner, den andres familj, externa stödsamtal m.m. så hade jag faktiskt satt hårt mot hårt och bytt skola.

Mitt barn ska inte få chansen att utsätta andra för sånt.

Vid god typografi ska horungar inte förekomma.

Clever12345

Äldre 13 Sep 17:31

#26

riboflavin skrev 2017-09-13 17:27:58 följande:

Ja, hade inget annat funkat, efter samtal med skolan, hans vänner, den andres familj, externa stödsamtal m.m. så hade jag faktiskt satt hårt mot hårt och bytt skola.

Mitt barn ska inte få chansen att utsätta andra för sånt.

Jag tycker att det är fruktansvärt synd om barn som har din typ av föräldrar.

riboflavin

Äldre 13 Sep 19:45

#27

Clever12345 skrev 2017-09-13 17:31:37 följande:

Jag tycker att det är fruktansvärt synd om barn som har din typ av föräldrar.

Så din lösning är?

Att tillåta mobbing och ställa sig bakom hans beteende? Det är ju det man gör när man slutar försöka bekämpa det tyvärr, till slut måste man sära på förövare och offer, och det är inte offret som ska behöva utsättas för den förändringen. Hur gärna man än som förälder vill sitt barns bästa så måste man kanske till slut acceptera att man får bryta genom att rent fysiskt separera.

Vid god typografi ska horungar inte förekomma.

Clever12345

Äldre 13 Sep 19:53

#28

riboflavin skrev 2017-09-13 19:45:45 följande:

Så din lösning är?

Att tillåta mobbing och ställa sig bakom hans beteende? Det är ju det man gör när man slutar försöka bekämpa det tyvärr, till slut måste man sära på förövare och offer, och det är inte offret som ska behöva utsättas för den förändringen. Hur gärna man än som förälder vill sitt barns bästa så måste man kanske till slut acceptera att man får bryta genom att rent fysiskt separera.

Mobbning sker mot den som har riktigt låg social status i klassen. Mobbningen stöds tyst och eller aktivt av den stora majoriteten. Den bästa lösningen för alla inblandade är att flytta på mobboffret.

Om föräldrarna stödjer en lösning som främst drabbar deras barn så är det ett oerhört svek. Mobboffret kan byta skola men mobbaren kan inte byta föräldrar.

amia01

Äldre 13 Sep 23:30

#29

Clever12345 skrev 2017-09-13 19:53:15 följande:

Mobbning sker mot den som har riktigt låg social status i klassen. Mobbningen stöds tyst och eller aktivt av den stora majoriteten. Den bästa lösningen för alla inblandade är att flytta på mobboffret.

Om föräldrarna stödjer en lösning som främst drabbar deras barn så är det ett oerhört svek. Mobboffret kan byta skola men mobbaren kan inte byta föräldrar.

Så du menar att mobbaren inte är drabbad? Att det inte är föräldrarnas skyldighet att hjälpa mobbaren att sluta? Att hjälpa sitt barn är inget svek, utan en plikt som förälder.
Genom att flytta mobboffret, uppstår enbart nya mobboffer, så länge mobbaren finns kvar. När den med lägst status försvinner, är det bara någon annan som tar platsen i botten. Hjälper varken mobbare eller mobboffer

Serenade

Äldre 16 Sep 22:41

#30

Vår son är likadan just nu tyvärr. han har alltid varit glad, lugn och god men sedan han började 1 klass förändrades mycket till det sämre. Började med nya ord som "fucking hora" , kuk och fitta osv som han lärt sig av de äldre. Noll respekt mot de vuxna rastvakterna eller oss. Han säger såna saker rakt ut utan att säga förlåt. Även läxor har han börjat vägra att göra.

Började med att han och en till stökade och tydligen hade blottat sig för de andra barnen och även piskat äldre barn på rumpan. Vi pratade igenom det när vi fick höra detta av skolpersonal och trodde att det skulle vara över. Tyvärr efter några dagar igen fick vi höra att nästan samma sak har hänt igen osv. Den han har börjat umgås med den grabben verkar ha DAMP så nu ska de försöka sära på dom i skolan och vi hoppas att det kommer att bli bättre.

Undrar även om detta kan bero på att jag pappan lider av psykisk ohälsa och var frånvarande nästan två månader i somras? Övriga somrar har vi alltid vandrat, rest och bott i tält mm denna blev det ingenting. Hoppas att det kommer bli bättre nu med allt annars får vi fundera på att sätta han i en annan skola för hans eget bästa givetvis. Finns en bra i närheten men vet ej kö osv.

Bup som nån tidigare skribent skrev om är jag livrädd för eftersom de antagligen bara letar diagnoser och någon ADHD medicin ska han då rakt inte ha.

evakevak

Äldre 25 Sep 21:02

#31

Redan i rubriken har stämplat din son som en "mobbare". Du skäller och blir arg på honom och det är uppenbart att han också har stämplat sig själv, numera. Tänk istället på honom som en liten, osäker kille som har gjort dumma saker vid ett par tillfällen. Han ångrade sig uppenbarligen i början men eftersom du (säkert i all välmening men ändå) blir väldigt arg och skäller ut honom, så stänger han av.

Barn är inte antingen jättesnälla och omtänksamma eller onda mobbare. De experimenterar och sjuåriga pojkars empati kan det ju vara lite si och så med.

Vår son (7 år) reagerade exakt som din. Han var supertaskig mot världens snällaste kille. Från att aldrig ha slagit någon blev han i ett slag en "elak mobbare". Men då pratade vi med killens föräldrar och bjöd hem den utsatte killen till oss. Sen har vi några gånger fått ha krismöten med rektor, lärare o s v. För ett sånt beteende ändrar man inte med ett enda samtal, det tar tid!

Det som faktiskt aldrig har funkat långsiktigt är att skälla ut vår son. Man får utgå från att så små barn i stundens hetta har svårt att styra sitt beteende och att man kanske får prata med dem om och om igen, tills det sitter. Och ställa frågor, inte bara skälla och predika.

Vi märkte att han fick utbrott och blev okänsligare när han fick spela ipadspel med våldsamma inslag och kolla på filmer som har våldsamma inslag.

Min son är en mobbare

INNEHÅLL