Anonym (Fri g) skrev 2018-12-05 14:29:05 följande:
Bättre att vara ärlig som du än att måsta låtsas och ta hand om ett barn man inte vill ta hand om, det är inte bra för barnet eller den vuxne. Och känner man som du och är öppen med det minskar också risken drastiskt att det blir så. Några har kininet hälsan att hjälpa till så mycket heller. Det viktigaste är nog att kunna vara tydlig utan att låta elak eller missunnsam, klarar man det så står man på en väldigt säker position. Om man låter elak och mästrande kan det ju orsaka motsatsen, att det blir en sorts konflikt som en tonåring tar som en ren utmaning.
Själv hoppas jag på barnbarn, när de än kommer. Jag var inte alls mogen för barn i den åldern och är glad att jag väntade till 30 men så kanske det inte blir för mina barn. Kanske är det med en lite äldre partner? Dessutom, om någon av dem får barn vid 18-20 så är den tiden som jag möjligen skulle behöva ha ett delat ansvar väldigt kort. Det skulle bli under barnets allra första tid där de ju också är billigast i drift. Bära på nätterna skulle jag inte hjälpa till med i någon större utsträckning däremot, DET är jag klar med ;)
Jag är 55 och har ett fysiskt heltidsarbete, skulle helt enkelt inte orka. Har även, visserligen lätt, artros i en hand. Så att bära småttingar är ett avslutat kapitel.
Min son var 30+ när mitt barnbarn föddes, hans fru i samma ålder. Och de tar väl hand om sitt barn. Visst ber de mig ibland om barnvakt, och jag ställer oftast upp. Detta barn är stor nog så man slipper kånka runt på det som tur är. När det ännubskulle bäras förstod de att jag inte orkar och bad bara om småstunder.
Men det är ju inte på något sätt jämförbart med en hemmaboende jänta i tonåren som skaffar en bebis.
Mitt andra barn är också en son, han är en bra bit yngre men förbi tonåren och definitivt inte mogen att bli far. Så jag hoppas verkligen att det dröjer.