Folk som blir kränkta när andra ogillar barn.

Märkligt hur du svarar åt "de flesta".

Det är intressant det där med att ogilla barn. Jag var livrädd för att bli pappa för jag gillar inte barn. Men mitt eget barn är undantaget, hon är helt underbar. Inte ett barn längre dock, men även om hon blev undantagen mitt ogillande för barn så gjorde det inte mycket för att bota min barnaversion. Litegrann kanske men jag tycker fortfarande ändå inte om barn rent generellt.

Jag vet inte. Jag är nog din raka motsats. Jag älskar barn och jobbar med (stora)barn. Barn är jobbiga och högljudda och allt möjligt och jag älskar givetvis inte alla deras beteenden. Däremot har jag nog ganska mycket fördomar mot människor som ogillar barn. Jag kan inte säga att det gör mig kränkt att man ogillar barn men jag tycker man känns lite ofärdig som människa när man blir så provocerad och störd av dem. De flesta som är såna är i mina ögon lite barn själva med stora behov av att vara i centrum. Å andra sidan är min bästa vän sån om ungar hon inte känner. Hon stör sig på att de låter, rör sig och tar plats. Hon gillar inte vuxna som gör det heller och jag upplever att hon har stort behov av lugn och ro överlag. Mer än de flesta. Hon pratar om sig själv som högkänslig så det är kanske bara så att beroende på hur man är så klarar man av det mer eller mindre.

Om man säger till andras barn så kan man ju som förälder känna sig kritiserad, att man inte kunde hantera situationen själv. Det kan jag förstå är känsligt. Samtidigt så vet man inte heller varför ett barn gör som det gör. Det kan ju finnas särskilda behov så det ska till rätt mycket om jag ska säga till någon annans barn (utanför jobbet då). Självklart behöver man prata med barn om att visa hänsyn.

Här kan jag svara och rucka lite på fördomarna. Jag har inget behov av att vara i centrum. Tvärtom är jag rätt introvert. Barnslig humor har jag dock, haha! Så jag vet inte om det kan användas till att definiera mig som en "ofärdig" person.

Jag vet inte. Jag är nog din raka motsats. Jag älskar barn och jobbar med (stora)barn. Barn är jobbiga och högljudda och allt möjligt och jag älskar givetvis inte alla deras beteenden. Däremot har jag nog ganska mycket fördomar mot människor som ogillar barn. Jag kan inte säga att det gör mig kränkt att man ogillar barn men jag tycker man känns lite ofärdig som människa när man blir så provocerad och störd av dem. De flesta som är såna är i mina ögon lite barn själva med stora behov av att vara i centrum. Å andra sidan är min bästa vän sån om ungar hon inte känner. Hon stör sig på att de låter, rör sig och tar plats. Hon gillar inte vuxna som gör det heller och jag upplever att hon har stort behov av lugn och ro överlag. Mer än de flesta. Hon pratar om sig själv som högkänslig så det är kanske bara så att beroende på hur man är så klarar man av det mer eller mindre.

Om man säger till andras barn så kan man ju som förälder känna sig kritiserad, att man inte kunde hantera situationen själv. Det kan jag förstå är känsligt. Samtidigt så vet man inte heller varför ett barn gör som det gör. Det kan ju finnas särskilda behov så det ska till rätt mycket om jag ska säga till någon annans barn (utanför jobbet då). Självklart behöver man prata med barn om att visa hänsyn.

Jag tror det beror mycket på att föräldrar vill ha bekräftelse att deras tro att barn är meningen med livet stämmer. Säger någon att dom inte gillar barn så ruckas allt dom tror på, typ.

Jag har tre barn som jag självklart älskar mer än livet själv, men jag är inte överförtjust i andras barn, och jag förväntar mig inte att alla ska gilla mina barn heller. Däremot försöker jag uppfostra dom till att uppföra sig bland folk så att folk inte ska få en anledning till att ogilla dom.

Jag vet inte. Jag är nog din raka motsats. Jag älskar barn och jobbar med (stora)barn. Barn är jobbiga och högljudda och allt möjligt och jag älskar givetvis inte alla deras beteenden. Däremot har jag nog ganska mycket fördomar mot människor som ogillar barn. Jag kan inte säga att det gör mig kränkt att man ogillar barn men jag tycker man känns lite ofärdig som människa när man blir så provocerad och störd av dem. De flesta som är såna är i mina ögon lite barn själva med stora behov av att vara i centrum. Å andra sidan är min bästa vän sån om ungar hon inte känner. Hon stör sig på att de låter, rör sig och tar plats. Hon gillar inte vuxna som gör det heller och jag upplever att hon har stort behov av lugn och ro överlag. Mer än de flesta. Hon pratar om sig själv som högkänslig så det är kanske bara så att beroende på hur man är så klarar man av det mer eller mindre.

Om man säger till andras barn så kan man ju som förälder känna sig kritiserad, att man inte kunde hantera situationen själv. Det kan jag förstå är känsligt. Samtidigt så vet man inte heller varför ett barn gör som det gör. Det kan ju finnas särskilda behov så det ska till rätt mycket om jag ska säga till någon annans barn (utanför jobbet då). Självklart behöver man prata med barn om att visa hänsyn.

Är även jag introvert och gillar inte att vara i centrum.

Ofärdig som människa.... Jag förstår inte varför det måste vara ett lifegoal att älska barn? 

Jag har en otrolig empati för djur och är vegan sedan många år tillbaka, så jag är heller inte psykopat. 

Föräldrar har ansvar för sina barn, tar de inte dessa ansvar så är det naturligt att de ska bli kritiserade. Man lär sina barn respekt från dag 1. 

exempel: Satt på ett restaurang där det pickade hönor runtom, en pojke får för sig att jaga dessa hönor så att en av den blir så rädd att den flyger in i bord och stolar. Han får en tillsägelse. Mamman blir vansinnig och jag blir vansinnig tillbaka. (Kanske mitt ogillande av barn grundar sig i ett människoförakt) 

Är även jag introvert och gillar inte att vara i centrum.

Ofärdig som människa.... Jag förstår inte varför det måste vara ett lifegoal att älska barn? 

Jag har en otrolig empati för djur och är vegan sedan många år tillbaka, så jag är heller inte psykopat. 

Föräldrar har ansvar för sina barn, tar de inte dessa ansvar så är det naturligt att de ska bli kritiserade. Man lär sina barn respekt från dag 1. 

exempel: Satt på ett restaurang där det pickade hönor runtom, en pojke får för sig att jaga dessa hönor så att en av den blir så rädd att den flyger in i bord och stolar. Han får en tillsägelse. Mamman blir vansinnig och jag blir vansinnig tillbaka. (Kanske mitt ogillande av barn grundar sig i ett människoförakt)