• Sat 28 Nov 2020 13:28
    4142 visningar
    22 svar
    22
    4142

    Nybliven mamma och vill flytta hem :(

    Bosatt i Stockholm sen 5 år och varit med min sambo i strax över 3 av dem. Vi blev föräldrar till en dotter som idag är 4 månader. Jag kommer från Dalarna och har min familj där. I Stockholm känner jag knappt någon och nu under pandemin har det naturligtvis varit extra ensamt. Min sambo jobbar 4 dagar i veckan och är pappaledig måndagar.

    Nu har jag börjat få en extrem längtan hem till min familj. Framför allt för att min dotter skulle ha fler ra och kära omkring sig än här där min sambo inte har släkt alls. Hans föräldrar bor ca 25 min från oss men det är inte ofta vi ses. Min familj och i synnerhet min mamma är otroligt glad i sina barnbarn och det är en sorg för mig att vi knappt ses längre. Har nånstans insett att det skulle vara bättre för vår dotter att bo där än här, särskilt då vi kanske inte skaffarv syskon.

    Det enda min sambo har här är jobbet 4 dagar i veckan. Vi umgås aldrig med några. Han är väldigt nöjd med att bara vara hemma på helgerna och och lägger sin tid på tvspel. Tror inte han riktigt förstår hur det är för mig att vara ensam så som lag är och ta hand om dottern om dagarna.

    Först var han ganska positiv till att flytta. Igår verkar han ha ändrat sig helt. Hade snackat med en kompis om det och kompisen hade avrått honom att flytta. Varför vägrade han säga.

    Jag mår skit. Sover inte. Gråter. Pratar med mamma. Inser att jag nu startat något som blir svårt att ta tillbaka. Vill inget hellre än flytta och ge vår dotter närhet till mina syskon och deras barn samt min mamma och pappa.

    Vad gör jag?

  • Svar på tråden Nybliven mamma och vill flytta hem :(
  • Sun 29 Nov 2020 21:07
    #11

    Du har ett val. Antingen bo kvar där du är och vara nöjd med att du sätter din dotter och sambo först medan du själv fortsätter lida, eller prata med honom om hur viktigt det här är för dig. Hans sociala livlinor kan verka viktiga nu, men väger de verkligen tyngre än ditt välmående....? Han kommer garanterat att hitta nya arbetskamrater om ni flyttar närmare dina hemtrakter.

  • Swarls
    Wed 2 Dec 2020 22:50
    #12
    Mortiscia80 skrev 2020-11-28 14:06:13 följande:
    Nej det måste man inte. Vårdnaden går inte över automatiskt till pappan, först måste han ansöka om det hos tingsrätten och det ska fruktansvärt mycket till innan de skulle ge honom enskild vårdnad. Det handlar inte om inkomst utan om lämplighet! Inte ens de som är konstaterat kriminella eller missbrukare förlorar vårdnaden hur som helst, sluta sitt här och skräm upp ts i onödan!

    Vill du fortsätta bråka kan du hålla dina åsikter för dig själv, har du något konstruktivt råd till ts kan du ju delge det, eller annars vara tyst.

     


    Jag har inte försökt skrämma TS över huvud taget, jag säger att de i tråden som säger att hon ska ta med sig ungen och flytta är dumma i huvet. Det finns ingen garanti för att hon får ta med sig barnet, det kan precis lika väl bli pappan som får vårdnaden. 


     


    Det är du som antingen inte kan läsa, eller så letar du efter möjligheter att bli sekundärkränkt. 

  • Thu 3 Dec 2020 10:19
    #13
    +1

    Jag tror såhär. Du har varit nybliven mamma i 4 månader och det är en av de tuffaste tiderna i livet oavsett var man bor. Ge det hela lite tid, ge din sambo tid. Vänta tills du börjar jobba igen och han är pappaledig och se hur ni känner då. Under tiden får du helt enkelt bearbeta honom då och då och berätta alla fördelarna för er att bo i Dalarna. Du vill ju ha med honom på det här tåget, eller hur? Det enda sättet är att visa och berätta hur bra det kan bli och inte få panik och prata om övernattningslägenheter osv. Det är inget bra sätt att vara familj. Familj ska man ju helst vara tillsammans. Det är inte bråttom, ditt barn vet inte ens vilka mormor och morfar är ännu. Ta det lugnt och inse att det här är en enorm livsförändring ni har gått igenom just nu. Det sista ni behöver är press och stress. 

  • Sun 13 Dec 2020 00:19
    #14

    Hej!

    Är i liknande sits som dig så förstår dig till 100%. Har en 5 månader gammal son och bor 80 mil från min familj (mamma, pappa, systrar och bästa vän). Flyttade efter studier ner till min (nu) sambo till hans hemstad för ca 3 år sedan. Saknar så att vara nära min familj, nu mer än någonsin.

    Vi pratar ofta om att flytta upp till min hemstad och har planer på det, men det går segt med stora beslut och grejer att ta tag i med att sälja hus som vi behöver renovera lite först, hitta nya jobb osv och behöver verkligen min familj nu mer än någonsin. Hans mamma och pappa har jag inte den möjligheten att bara åka till om jag behöver hjälp eller några speciellt nära vänner som jag skulle kunna söka sällskap/hjälp ifrån när det behövs, särskilt med tanke på rådande situation. Blir så ledsen när jag tänker på all hjälp och stöd jag hade kunnat fått uppe med mina nära om vi hade bott där då sambon jobbar mycket och han egentligen är den enda jag har här.

    Trådstarten är ju några veckor gammal men tänkte ändå att jag ville skriva då jag såg den och änkte att det skulle kunnat vart jag som startat den, haha. Om du vill får du gärna skicka privat meddelande, om du skulle vilja prata lite. När vi ändå är i liknande sitsar :) Kram på dig!

  • Mon 14 Dec 2020 21:01
    #15

    Tack för kloka ord. Och jag kämpar på här. Låter säkert skitlöjligt. Men jag mår verkligen piss. Sambon och jag tjafsar allt mer. Glider ifrån varandra och jag har noll ork kvar att hantera alla känslomässiga jobbiga bitar. Dålig sömn. Ingen tid ihop eftersom vi har en underbar dotter men som sover 20 minuter åt gången ;) så livet kretsar naturligt kring henne nu. Mitt stora solsken i livet.

    Jag tror jag känner såhär oxå för att jag själv är sladdis och mina föräldrar är äldre. Jag är enda dottern. Och tanken på att de åldras samtidigt som jag våndas över att inte vara nära dem är direkt tortyr. Är så jävla ensam här. Det går liksom inte att förklara på ett bra sätt.

    Och jag kämpar verkligen med tanken på att acceptera att jag förmodligen blir kvar här om vi som familj ska fortsätta tillsammans, trots att jag mår så dåligt. Min dotter kommer såklart först i alla lägen

    Jag älskar min sambo men just nu orkar jag inte med honom och livet som det ser ut här. Han verkar heller inte förstå mig alls. Det känns skittungt.

    quote=80802460][quote-nick]Mrs Moneybags skrev 2020-12-03 10:19:06 följande:[/quote-nick]Jag tror såhär. Du har varit nybliven mamma i 4 månader och det är en av de tuffaste tiderna i livet oavsett var man bor. Ge det hela lite tid, ge din sambo tid. Vänta tills du börjar jobba igen och han är pappaledig och se hur ni känner då. Under tiden får du helt enkelt bearbeta honom då och då och berätta alla fördelarna för er att bo i Dalarna. Du vill ju ha med honom på det här tåget, eller hur? Det enda sättet är att visa och berätta hur bra det kan bli och inte få panik och prata om övernattningslägenheter osv. Det är inget bra sätt att vara familj. Familj ska man ju helst vara tillsammans. Det är inte bråttom, ditt barn vet inte ens vilka mormor och morfar är ännu. Ta det lugnt och inse att det här är en enorm livsförändring ni har gått igenom just nu. Det sista ni behöver är press och stress. [/quote]

  • Mon 14 Dec 2020 21:06
    #16

    Han känner en enorm trygghet här är hans stora argument. Det och ett par jobbarkompisar som han pratar med i telefon ibland. Jag har märkt att han nog är ganska osäker på sig själv och trygg i rollen han har på sin arbetsplats. Där blir han bekräftad. Naturligtvis kommer han, precis som jag gjorde när jag flyttade solo till Stockholm, att träffa nya vänner genom jobbet om vi skulle flytta. Men osäkerheten lyser igenom.

    Nu är det risig stämning här hemma men jag försöker verkligen att hålla ihop. Bölar som en unge när ingen ser. Nästan så jag skäms för fan. Men jag mår piss.


    Mortiscia80 skrev 2020-11-29 21:07:22 följande:

    Du har ett val. Antingen bo kvar där du är och vara nöjd med att du sätter din dotter och sambo först medan du själv fortsätter lida, eller prata med honom om hur viktigt det här är för dig. Hans sociala livlinor kan verka viktiga nu, men väger de verkligen tyngre än ditt välmående....? Han kommer garanterat att hitta nya arbetskamrater om ni flyttar närmare dina hemtrakter.


  • Mon 14 Dec 2020 21:12
    #17
    +1

    Skulle han kunna tänka sig att testa att bo i Dalarna i alla fall ett år? Nu när ni testat att bo i Stockholm?

    Tycker dina känslor är helt normala, ni har blivit föräldrar och du tar just nu störst ansvar för barnet men har inte stöttning i närheten utan blir själv. Detta är ju ett ganska onaturligt tillstånd (vanligt idag dock!) att vara så långt ifrån sin familj.

  • Mon 14 Dec 2020 21:12
    #18

    Jag sa redan som gravid hur jag kände till min sambo. Att jag var orolig över hur jag skulle känna som ensam mammaledig här eftersom ingen av oss har familjen här. Och att jag känner en sorg över att min dotter inte ska få ha nära till min familj. Jag har en helt underbar mamma och bror som bor där med familjer. Jag sakmar mina syskonbarn ibland så mkt att hjärtat blöder. Och jag vill inget hellre än ge min dotter en lika mysig uppväxt som jag hade med mormor och morfar och kusiner. Min barndom var helt underbar på det viset. Självklart vill jag tillbaka hem av egoistiska skäl oxå. Men om folk tycker att det är så jävla ego att sakna sin mamma och familj när man själv får barn och inte har NÅN i tillvaron, ja, då får de tycka så.

    quote=80793881][quote-nick]Tow2Mater skrev 2020-11-28 14:56:32 följande:[/quote-nick]Börja med att jobba halva tiden var!

    Sen var ärlig; det är för din egen skull du vill flytta nu, inte för barnets. Du förstår nog att för barnet är det allra bästa att ha både sin mamma OCH sin pappa i sitt dagliga liv, om valet står mellan dina föräldrar/syskons familjer och barnets pappa.[/quote]

  • Mon 14 Dec 2020 21:17
    #19

    Tack för ditt svar :)

    Nä, det är skralt med vänner här. En av dem flyttar svart härifrån och en annan träffade en kille för ett år sen och de är borta el upptagna nästan jämt. Dessutom jobbar ju alla utom jag på dagarna. Jag har själv jobbat väldigt mkt innan dottern. Mer än heltid och liksom inte haft energin el tiden alla veckor att träffa vänner. Trivs bra med att "bara" bara hemma. Men nu när jag inte träffat min familj på snart ett år (!) och fått barn inser jag verkligen vad som faktiskt är viktigt för mig i det här livet. Det är inte att spendera helgerna här ensam.

    Jag hoppas att det löser sig även för dig och att du mår bra i detta trots allt <3

    quote=80793882][quote-nick]furelise skrev 2020-11-28 14:57:20 följande:[/quote-nick]Gud vad tråkigt att folk börjar rekommendera att ni flyttar isär. Herregud, skärp er!

    Jag sitter i samma sits, bara att min dotter är bara 3,5 månader och min familj bor utomlands. Jag flyttade till Stockholm 2 år sedan och har många vänner, några ganska tighta. Det spelar dock ingen roll nu, jag isolerade mig direkt pga graviditet, nu fortsätter vi. Lillan har knappt nån immunförsvar än, trots att det gick bra för de flesta bebisar som smittades vill vi inte riskera. I sommaren umgicks vi med vänner utomhus, nu när de är klara med jobbet det är mörk redan. Så ja, snart ett år sitter jag hemma, ingen mammagrupp, mammaträning inställt, håller på att bli galen. Min mans familj skiter i oss, förutom hans mamma brydde sig ingen att ens ringa och fråga om dottern. Min familj är så kärleksfull och de längtar så mycket efter henne. Det går dock inte, de bor utomlands, vi kan inte ens besöka dem pga landets karantänregler.

    MEN: den här jäxxxla pandemin kommer att ta slut och vi kommer att ha ett socialliv igen. Jag fattar att du är deppig nu, det är jag med, men det kommer att ta slut. Frågan är varför har du inte vänner efter 5 år? Har du inte hittat din plats här efter 5 år då kanske det är verkligen dags att flytta. Alternativt försöka mer aktivt efter mammaledigheten/pandemin.

    Om du är helt 100% att du vill flytta: ha tålamod till sambon. Jag antar att han bodde här hela sitt liv, har sin familj här, det kanske kommer att ta tid för att vänja sig med tanken. Det beror på jobbsituationen också. Min man bodde här hela sitt liv och det var helt uteslutet för honom att ens flytta till Sundbyberg från Bromma. :) Jag ville inte flytta till Stockholm alls, jag gillar staden men inte värt priserna. Jag kompromissade och flyttade hit. Trots att jag tyckte det är helt sjukt att vi hyrde en lägenhet med mycket lägre standard för mer är dubbel så mycket pengar/månad än min bostadsrätt. I mars flyttar vi tillbaka till mina hemmatrakterna (liten stad med pendlingsavstånd). Det tog tid för honom att inse hur högre livskvalite kommer vi få om vi lämnar staden. Hitta det som kan locka din sambo till Dalarna (gratis barnvakt, kanske bra jobbmöjligheter, kanske han vill bo i hus osv), res dit ofta med honom, kommunicera tydligt din önskan och ha tålamod. Kanske provflytta under tiden han är pappaledig? Då kan han behålla sitt jobb tills ni tar ett beslut.

    OBS: pga pandemin rekordmånga mammor hamnade i depression. Vi pratade med min barnmorska om det förra veckan... Se till att ta hand om dig själv och larma i tid om du behöver det. Bra att du gör det redan och även hittade en lösning, att flytta närmre familjen! Du har möjligheten att resa till dina päron för en vecka, tillbaka till Sthlm 2-3 veckor, tillbaka till Dalarna en vecka igen... 

    Förlåt för rörlig inlägg. Lycka till![/quote]

  • Tue 15 Dec 2020 17:53
    #20

    Diskuterade ni inte detta innan ni fick barn? Jag är från Stockholm och hade inte för nått i världen flyttat ifrån denna stad för att bo någon annanstans i Sverige, det hade liksom varit självklart sen dag ett i ett förhållande. 

    Din kille lär ju bli lika ensam i Dalarna som du är i Stockholm? Nu vet jag inte heller vad han arbetar med men kan det inte vara svårt att få jobb där också? 

    Vad sägs om att försöka satsa på att köpa ett landställe i dalarna där ni kan spendera många helger och semestrar under året och då vara nära din familj? Det hade i alla fall som inbiten Stockholmare varit betydligt mer positivt inställd till. 

  • Tue 15 Dec 2020 18:19
    #21
    Mortiscia80 skrev 2020-11-28 14:06:13 följande:
    Nej det måste man inte. Vårdnaden går inte över automatiskt till pappan, först måste han ansöka om det hos tingsrätten och det ska fruktansvärt mycket till innan de skulle ge honom enskild vårdnad. Det handlar inte om inkomst utan om lämplighet! Inte ens de som är konstaterat kriminella eller missbrukare förlorar vårdnaden hur som helst, sluta sitt här och skräm upp ts i onödan!

    Vill du fortsätta bråka kan du hålla dina åsikter för dig själv, har du något konstruktivt råd till ts kan du ju delge det, eller annars vara tyst.
    Pappan kommer att stor chans att få vårdnaden om hon väljer att flytta. Hur skall barnet bo, varannan vecka inStockholm och varannan i Dalarna?
  • Sun 27 Mar 2022 14:15
    #22

    Hej!

    Nu har det gått väldigt lång tid sedan du startade sena här tråden, och jag är själv i samma sits (fast i mitt fall är jag fast i Dalarna och min familj är i Norrland, 80 mil bort).

    Jag kände precis som du, varav det tilslut blev aktuellt att flytta till norrland då pappan familj inte var särskilt delaktig eller intresserad av vårt barn. Jag var otroligt ensam, ingen avlastnh, inget stöd. Och i Norrland fanns precis det som du har i Dalarna.

    Men pappan avblåste flytten och lämnade mig istället. Nu är jag fast här för all framtid och det är en obeskrivlig smärta och kamp. Så jag känner med dig och kan bara hoppas att allt löst sig oavsett där eller här?

    Berätta gärna!
    Kram

Svar på tråden Nybliven mamma och vill flytta hem :(