Välja bort karriär? (Långt)

Det är lite svårt att ge råd utan att veta vilken bransch eller utbildning du har (jag har full förståelse för att du inte uppger det).

Jag och min man jobbar fulltid för att ha råd med allt för att vara helt ärlig. Vi bor i ett hus med renoveringsbehov som kräver sitt (vi hade inte råd med annat för att vara ärlig för priserna är hög där vi bor).

Jag är civilingenjör och jobbar statligt. Det är en blandning av projektledelse och projektmedarbetare i olika projekt. Större och mindre uppdrag så att säga. Samt endel egna ansvarsområden som är kontinuerliga. Efter arbetstiden är slut är det ingen som förväntar arbete av mig (även om jag gör det självmant vid behov). Det är väldigt skönt. Just nu är jag ganska mättad men det handlar egentligen inte om arbetet i sig (eller kanske lite men förvärvsarbete är sällan lika utvecklande som utbildning...) utan om att jag varit där en stund och gärna hade vidareutvecklat mig och saknar mentala utmaningar.

Beroende på din kompetens och erfarenhet kanske det finns något inom din bransch som innebär projektledning av mindre projekt eller chef inom statlig verksamhet (min chef jobbar sällan efter kontorstid ;)).

Kan inte din man jobba deltid eller vara hemmaman?

Jag är tveksam till att en är hemmafru, av de skäl du skriver om. Inte nödvändigtvis att man behöver komma tillbaka till en karriär, men till försörjning och ett sammanhang. 

OM din man skulle bli sjuk eller OM ni skulle skilja er, då måste du kunna få tag på ett jobb och det är inte så lätt om man varit borta en 6-8 år...

Finns det någon möjlighet att jobba 50% på ditt nuvarande jobb, om du tar andra arbetsuppgifter? Tillfälligt byter tjänst men är kvar på samma ställe? I så fall kan du ju testa ett halvår och se. 

Finns det något du skulle vilja plugga? Kanske något som kan gynna din karriär rent av? I så fall kanske du kan läsa på deltid på distans något år?

Jag går i liknande tankar. Hade en spännande men båda fysiskt och psykiskt krävande internationell karriär innan jag fick barn. Vi flyttade hem till Sverige när det var dags att skaffa barn med tanken att ge oss ut igen när barnet blev ett par år. Det gjorde ett jag tog en tjänst på huvudkontor som är bra, bra kolleger, lön, vilkor, uppgifter, men båda mindre intressant och mindre krävande än utlandsjobben. Ena stunden längtar jag vansinnigt tillbaka till det internationella livet, andra sekunden vill jag bara ha bekvämligheten hemma. I synnerhet nu under Covid när jag har jobbat hemma har jag haft en så bra balans mellan jobb och familjeliv. Visst, en hel del kvällsarbete, men utan pendling och kontorstid har jag kunnat lämna och hämta på fsk nästan varje dag och haft tid att vara med barnet de flersta eftermiddagarna. Jag har också kunnat ta extra ledigt tex en dag i veckan när han var mindre, och ca två-tre månaders ledighet under sommaren. Nu är sonen fyra och jag funderar på att gå ner i arbetstid ett par år. Vi vill inte ha mer än ett barn och vill kunna ägna oss åt honom. Det känns som att han växer upp så snabbt nu. Att vara hemmamamma på heltid är inget för mig - jag älskar mitt jobb och behöver den intellektuella stimulansen och mitt samnanhang och egna liv, dessutom är det bättre för balansen i vår familj att båda föräldrarna jobbar deltid och vi kan dela på ansvaret, hjälpas åt med inkomsten och båda ha friheten om vi tex vill hyra ett hus på landet över sommaren eller tillbringa lite längre tid hos släkten utomlands. Men däremot att stanna hemma i Sverige och jobba 50% känns däremot väldigt lockande.

100% säker på att ts är chef inom statligt/kommun/landsting

Jag och min man har tagit gemensamt beslut om att ingen gör "karriär" utan att vi satsar på bra anställningsvillkor. Vi har både yrken där man kan arbeta på profilerade företag med provisionsbaserade löner alternativt satsa på välbetalt chefsspår men har valt att . 

Jag tror den sociala skammen är på väg bort i takt med att fler välbärgade par väljer att kvinnan är hemma. Då blir det lite status att vara hemma.

Nu verkar du sitta på en rejäl förmögenhet så allt kring ekonomi blir lite krystat. Men om ett hushåll förlorar halva inkomsten så påverkar det rätt ofta. Låt oss säga att du har ca 30 000 kr/mån netto. Det blir över 300 000 mindre per år. Det innebär andra semestrar, andra möjligheter till bostad, påverkar möjligheterna för barnen att ha dyra fritidsaktiviteter mm. En långsikt faktor blir pensionen, jobbar man inte blir det framtida pensionen låg

Att jobba som chef med personal, budget och resultatansvar på deltid är oftast svårt men det inser du nog själv. Vill du under några år jobba deltid ta en diskussion med din chef. Är det en vettig arbetsgivare som tror på dig brukar det gå att ordna andra jobb som är mer anpassat till deltidsjobb. Vet många som gjort så, under några år gå ner på deltid och jobba med sånt där det funkar. Ger att man kan behålla jobbet, behålla sin yrkeskompetens, behålla nätverk och ha en annan roll än att bara vara förälder.

Jag blir lite irriterad på din man här... han har 4 barn men vill inte ändra ett dyft för att få det att gå runt och istället funderar DU på att sluta jobba helt och gå miste om din karriär? Du vill inte känna stressen, att matsäckar glöms osv men tar ni båda verkligen ansvar för det? Eller är det du som håller koll på allt sånt medans mannen går till jobbet och bara jobbar?

Jag hade inte gett upp min karriär i din sits, eventuellt hade jag sett över om vissa uppgifter går att delegera, arbeta en del hemifrån, anlitat städhjälp oftare, nanny i viss mån osv. Karriären måste inte gå i raketfart just nu men ändå finnas där typ hade jag resonerat. Samt om du känner att du är den som redan tar mer av allt sånt ansvar att du lägger mer ansvar på din man i fortsättningen. 

Jag skulle aldrig ens tänka tanken om jag inte hade allt med det ekonomiska helt säkrat, även vid en skilsmässa eller sjukdom.

Jag tror också att jobba deltid är bättre än att inte jobba alls men jag har svårt att se hur det ska gå till bara. :)

Ni verkar ju vara väldigt medvetna och har gjort bra val hela vägen! Det kanske går även för mig om jag börjar jobba lite mer målmedvetet med det. :)

Jag fattar verkligen inte - varför väljer man att skaffa barn - och flera till och med - när man vill leva så att man inte har tillräckligt med tid för dem? Och än värre - hur kan man tro att det är kompatibelt med att vara "framgångsrik"?

Mitt tips - skärp er. Fokusera på det som är viktigt.

Är man förälder mäts ens "framgång" (otroligt fånigt ord, men i brist på annat) i hur bra man sköter föräldraskapet. Resten är bara fluff.