Ofrivilligt barnlös, gravid syster. Frånvarande partner.
Hej Hej!
Jag har alltid tänkt att meningen med livet är att få barn med den man älskar.
Jag var till min stora sorg singel mellan ca 31-41 års ålder.
Sedan 1,5 år är jag i ett förhållande. Han sade på första träffen att han ville, men hade svårt att få barn. Jag hade aldrig försökt, snarare skyddat mig mot graviditet fram tills dess. Jag trodde att jag skulle vara fertil.
Det kom senare fram att hans nedsättning berodde på att han haft testikelcancer. Han genomgick 3(misslyckade) IVF med en tidigare relation, ungefär när den upptäcktes.
Han säger att han i den relationen nästintill blev övertalad till att skaffa barn och verkar lite teaunstiderad av IVF, trots att han inte alls säger sig minnas eller verkar ha varit speciellt aktiv i den processen.
Han har från första början sagt att han vill ha barn med mig. Efter några månaders ofruktsamma försök kontaktade jag en IVF-klinik. Våra provsvar var så pass dåliga att läkaren direkt rekommenderade äggdonation. Jag fick panik! Bara ordet! Hu! ???? Jag vill ju ha MINA barn, med min partner! Stora tårar! Jag hade ju inte ens försökt!
Partnern sade då att "vi skall göra allt vi kan". Vi gjorde en behandling, som avbröts. Läkaren som avbröt var inte ordinarie. Efter avbrottet undrade ordinarie varför vi avbrutit????. Jag gick ensam på avslutningssamtal och vi bytte därefter klinik. Här någonstans visade det sig att den första kliniken räknar AMH-värde enligt annan skala och polletten att det verkligen skulle bli en kamp, blev än mer verklig. Nu ville inte partnern mer. Eller jo, han vill ha barn med mig. Men han "tror" inte på IVF och menar att läkarna vet vad de pratar om. Jag har en annan (närmare) relation till läkarkåren och vet att man aldrig kan veta 100%-igt.
Min partner slutade under processen jobba för att studera. Jag trodde att detta skulle göra att vi kunde ses mer men vi ses istället mindre. Jag har velat flytta ihop med honom, men han vill vänta tills han är klar med studierna. Vi är båda över 40! Vad väntar han på?! Eftersom vi inte bor ihop ses vi för lite, bara på helgerna och är det tentadags, så ses vi inte på runt 10 dagar. Han har bott ihop i två tidigare relationer, där jag tror att han blev bränd och gissar att han är rädd att 'misslyckas' även en tredje. MEN, jag är ju inte de! I hans senaste relation flyttade de ihop jättefort. Han verkar tro att den relationen tog slut pga det, fastän de bodde ihop i ca. 3 år.
Under sommaren berättade jag om det misslyckade IVF-försöket och de mörka utsikterna för min yngre syster. Hon kunde - precis som alltid bara prata om allt negativt som går hand i hand med barn. En kväll bad jag under tårar henne överväga att donera mig ägg, om inte ivf:n fungerar. Det är en stor fråga och jag förväntade mig inte något svar där och då. Men, jag har inte fått något svar alls.
Följden av att partnern ställde sig på sidolinjen till Ivf/barn, har lett till förtvivlan för min del. Hur kunde han lämna mig ensam i kampen om ett gemensamt barn? Han hade behövt stötta mig i allt det jobbiga. Istället fick jag göra det själv samt ensam betala för ytterligare två försök. Ett avbrutet, ett där jag fick Corona mitt i och ett där jag gick vidare till äggplock.
Precis i tid för sprutstart meddelade min syster i familjechatten att hon var gravid i 13 veckan. Klang och jubelsång! Gravid på första försöket, naturligt. Bam! Jag är VIDRIGT avundsjuk! Hon har aldrig ens velat! För MIG är det ALLT. Hennes partner har inte velat ha barn, men har tydligen ändrat sig och några veckor senare var graviditeten ett faktum.
Tyvärr var mina äggblåsor tomma. Sorgen lamslående. Läkarna menar att IVF inte förhöjer våra chanser mer än naturligt. Eftersom vi inte bor ihop och ses så sällan, så blir jag oerhört stressad, när månad på månad går, utan att vi ens har försökt. Jag har uttryckt detta till min partner. Men har han inte "lust" blir det inget. Ägglossning eller ej.
Vi försökte ordentligt en gång (ägglossning sammanföll med semester), för ca. ett år sedan och jag menar att jag då fick tidigt missfall, för allt kändes annorlunda, mensen var sen, men jag fick aldrig ett plus på stickan.
Relationen har tagit massiv stryk! Att ens överväga äggdonation känns svårt, när partnern inte kunde stötta, anstränga sig minsta lilla för min mikroskopiska chans. Han drar sig undan "när det blir jobbigt" och säger att han inte är 'bra' på att ringa, när vi inte har det bra. Jag har ringt till honom, utan svar. Han skriver då tillbaka "vi hörs imorgon", men hör inte av sig. "Vi hörs" innebär uppenbarligen att jag skall höra av mig IGEN...????
Vi har nu inte setts på en månad och bara hörts sporadiskt.
Relationen med syster är också katastrof. Jag kan inte hantera att det gick så in i helvitti lätt för henne, som aldrig velat. Sättet hon meddelade på, I gruppchat, med ultraljud och allt, när jag ringt och pratat med henne om allt i mitt liv. Glömde hon helt min kamp? Det jag pratat om, gråtit för? Att jag bönade om ägg? Jag har skrivit att det inte kändes bra att jag fick beskedet så. Hon har inte svarat. Hon fick Lyckan helt utan ansträngning. Jag som kämpat, får inga barn. Iallafall inte mina egna. Inte ens några med genetisk koppling donerade av henne, vilket hade varit näst bästa alternativ. Hon blir nämligen för gammal enligt gällande svenska regler, i och med graviditeten. Mina val nu: pest eller kolera.
Jag känner mig sviken av både partner och syster. Hur skall jag stå ut med att se henne med bebis? Hennes famn kommer för alltid vara full. Full av kärlek. Min tom. Hur skall jag kunna fira högtider ihop etc. Som det ser ut får jag antingen sitta och titta på hennes Lycka, eller vara ensam under jul, påsk osv i evinnerlighet.
Jag har tidigare innerligt älskat bebisar, gärna passat, gillat osv. Det är en av mina absolut bästa grenar. Men, jag kan nu inte se dem mer. Jag står inte ut. Jag försöker distansera mig och tänka att de inte har med mig att göra. Jag vänder på klacken, när kollegor visar nyfösingar etc. Tidigare hade jag varot först framme.
Som jag känner nu är jag så besviken på syster och vill inte ha med varken henne, hennes överfertile karl eller framtida unge att göra heller!
Med min "partner" vet jag inte heller vad jag skall göra. Jag väntade i 10 år på att hitta honom och nu känns förhållandet helt förstört. Hur skall det kunna bli bra mellan oss igen? Jag kan inte se det hända.
Hur hittar man ut?! Hur skapar man "en ny" mening med livet? Hur skall jag orka leva, utan det jag längtat efter och hoppats på att jag skulle få ta del av? Jag blir överraskad och nedslagen varje morgon - för att jag vaknar och jag inser att det inte är en mardröm. Det är mitt 'liv'.???? Hur kan hjärtat fortfarande slå, när det har gått sönder?