Ofrivilligt barnlös, gravid syster. Frånvarande partner.

Som du tidigare fått höra i denna tråd är din systers situation och din fullkomligt frånkopplade varandra. Det här är en sanning som är svår att ta till dig i din situation, när man är nere på den absoluta botten. Jag önskar er båda att du orkar ta avstamp i botten snart, reser dig mot ytan igen och når insikt om att din syster i denna situation omöjligtvis kan göra rätt enligt dig, vilket sätter henne i en omöjlig sits just nu. Att hon inte är orsaken till att du inte har fått biologiska barn och det därför inte är hennes ansvar. Att din bild av henne är totalt svärtad och att hon vet det, och att det är därför hon håller sig undan. Du kan inte se dessa saker nu, för det går inte där nerifrån botten, men jag hoppas för er skull att du inte förlorar dig själv i bitterheten för alltid utan kan resa dig och återbygga relationen med henne.

Vad gäller barnet du vill ha så tror jag att du behöver se sanningen i vitögat. Så här enkelt är det, när vi går ner på en pragmatisk nivå:

1. Du får ett barn på det sätt som går.

2. Du lever barnlös resten av livet.

Din chans till biologiska barn är väldigt liten, speciellt med den man du valt nu. Din syster vill inte ge dig ägg och det måste vara okej.

Då är alternativet antingen att välja bort barn eller att välja ett ickebiologiskt barn, via äggdonation från främling eller adoption. Det är alternativen du i realiteten har. Att välja att få ett barn eller att välja att inte få ett barn. I mina öron låter det galet att välja bort barn av utseendemässiga skäl, om du ser barn som livets mening. Men om det är det val du vill göra så är det såklart okej.

Livet är förjävla orättvist. Så är det. Men i ditt fall går det att hitta en lösning, och det tycker jag du ska försöka ta tillvara på. Det är så vi får göra när livet ger oss skräp. Vi får vara flexibla och hitta lösningar på våra problem, ta ansvar för vår egen lycka och göra allt vi kan för att vara konstruktiva och hitta en väg som funkar.

Men som sagt. Det är svårt för dig att se det nu, det är det från den mörka botten. Bra att du har en samtalskontakt och att du bett om mer vägledning. Att bli kvar i bitterhet resten av livet är ett säkert sätt att bli väldigt ensam och du förtjänar bättre än så - men att bryta bitterheten är ett val. Ett ansvar du själv måste ta.

Jag önskar dig all, all lycka till och hoppas innerligt att du står där om ett par år med din alldeles egen Lycka i famnen - oavsett om den Lyckan är ljus eller mörk, svarthårig eller rödhårig, en bebis eller en treåring... för oavsett kommer hen titta på dig och se sin mamma. Det är bara att du ska våga acceptera att du kommer se hen som ditt barn.

Det där fick mig att le och minnas en händelse i tonåren, när jag var hemma hos en klasskompis för första gången och träffade hennes föräldrar. När vi blev ensamma utbrast jag ?GUD vad lik du är din pappa!? Hon skrattade och sa att det var konstigt, för han var inte hennes biologiska pappa utan hade träffat mamman när hon (kompisen) var bebis. Hon hade aldrig träffat sin biologiska pappa.

När vi åt middag blev det väldigt tydligt varför jag fick en så stark känsla av släktskap: de hade på pricken samma finurliga glimt i ögat. De uttryckte sig likadant och hon hade samma språkmelodi som han. Deras handrörelser var snarlika. De log på samma sneda sätt. De hade samma humor. Jag insåg att de mycket riktigt inte var speciellt lika utseendemässigt, men allt annat var så likt att själva ansiktsdragen också blev det. Det syntes till och med på deras familjefoton! Samma blick, samma leende. Inget snack om vems dotter hon var, inte!

Jag har själv en bonusförälder som funnits med sedan start. Vi är helt olika utseendemässigt men jag konstaterar att jag blir mer och mer lik henne för varje år som går, eftersom hon är den person som varit mest förälder för mig i livet. Det är hennes vanor jag tar efter, hennes värderingar som genomsyrar mina, hennes sätt att prata och uttrycka sig som jag kommer på mig med att använda. Det är också henne jag ringer om jag behöver en förälders stöttning. Inte mina biologiska föräldrar. Släktskap är så otroligt mycket mer än biologi.

Tycker det är väl taskigt sagt. Vem vet. Mannen har som sagt haft testikelcancer. Han kanske övertalat sig själv att han aldrig kommer kunna bli pappa. Han har redan gått igenom misslyckade ivf med sin förra partner. Detta kanske knäckte honom? Han söker sig ny partner och satsar på någon äldre som han tror inte ska dra upp barnfrågan. Han kanske mår oerhört dåligt i detta han också. Kanske känner sig misslyckad att inte kunna ge sina partners det de allra helst vill ha?

Sen måste han såklart vara tydligare men hårt att skriva att han är en självupptagen idiot.

Jo, jag tycker det.

Det var synd om honom att han hade cancer, men då om ngt borde han ha förståelse att hans partner är rädd att aldrig vli förälder om han varit/är med om samma sak med små chanser till ett biologiskt barn.

Men det är inte därför jag tycker han är ett rövhål. Jag tycker hans sätt emot Ts är bedrövligt, han är för fan över 40 år. Kom igen lite för sjutton. Sitta och böla för det som varit, ja gör det och gå vidare.

TS jag säger detta med liknande erfarenheter som du!

Jag förstår din längtan, jag förstår dina ologiska känslor emot din syster, och vet du.

Om något ska hända får du ta tag i det själv.

Att du tänker på en massa orelevanta saker som att ditt barn vore mindre värt ån din syster pga av generna kommer du släppa bär du får din fina bebis. Tänk, ett donerat frisk ägg som du vet är tiptop, med ditt friska blod, ditt fostervatten som dne andas i, din kropp, din moderkaka som den växer fram ur, och ni är sammankopplade med navelsträngen, DET du! Ni är ett!

Det är DU som skapar bebisen i dig oavsett vart de första cellerna kommer ifrån. Den får din sinnestämning, hör dina hjärtslag från insidan.

Ställ ett ultimatum till din kille. Visa engagemang eller sånkan du gå vidare!

Du har stark vilja, starka åsikter! Denna fighten tar du! Kör på så är du mamma inom 2 år!

Det är tyvärr för sent för TS att adoptera. Åldersgränsen är 42 år (numera för både man och kvinna), och då ska man alltså vara utredd och klar, ha gått den obligatoriska föräldrakursen, ställt sig i kö hos några adoptionsorganisationer, och kommit fram i den kön och fått barnbesked. Finns ingen som helst möjlighet att hinna det längre, om hon redan är 41.

Dessutom är det inte många ensamma kvinnor som får adoptera alls längre, eftersom den största "leverantören" till just ensamma kvinnor - Kina, som ville bli av med sina oönskade flickebarn, på den tiden då par bara fick ha ett barn - knappast adopterar några barn utomlands längre. Och det ska man ju på ett sätt vara glad för. 

Tack till er som tagit sig tid att skriva. Det är en stor sorg och jag känner att jag fortfarande befinner mig i en torktumlare av idel mörker. Jag pendlar oerhört i form av beslut, men tror som flera skrivit att min enda chans ur evig bitterhet är att försöka tänka att ett icke genetiskt barn också hade kunnat bli bra. Är dock rädd så in i tusan, men skall se hur jag kan tänka kring detta. Jag tycker att det är lite läskigt hur man i den här processen ständigt förhandlar med sig själv och kommer längre och längre bort från önskescenariot. Det man i början av processen trodde var ens gräns puttas och längre och längre ner på listan. Finns det en gräns? Var går då den?

Någon skrev att min partner säkert också mår dåligt i detta och det är jag rätt övertygad om att han gör, men faktum kvarstår: hans ord och handling hänger inte ihop. Och han släpper inte in eller kommunicerar. Han har inte ens ringt tillbaka, när jag har ringt. Det är möjligt att han, som någon skrev väntar på att jag skall ha sörjt färdig och dyka upp igen, men jag känner snarare att han övergav mig i en sorg som vi kunde/borde ha delat. Att bara välja att vara med på vissa bitar i en relation, eller när den är bra, tycker inte jag vittnar om ett stabilt framtida föräldraskap. Han har absolut trauma i bagaget kring detta, men bristen på kommunikation, att han motsäger sig själv, gör det svårt för mig.

Gällande min syster vill jag också förtydliga att det som är det stora sorgens för mig, är att hon (enligt min uppfattning) har sett oss som påtagligt mycket mindre nära än vad jag har trott och önskat. HELT bortsett från min fråga till henne om att överväga äggdonation till mig, eller att hon blev välsignad med mitt önskeliv. Min ena bror har sagt detsamma. Han konstaterade också att det alltid är han som kontaktar henne osv. Hon är i sin bubbla, men jag vill nog påstå att hon i retrospektiv också har befunnit sig där, kanske till och med i flera år. Jag hade önskat att hon hade känt att hon kunde prata med mig, såsom jag kände att jag kunde prata med henne. Jag är oerhört orolig över hennes och min relation. Så pass att jag gråter och ligger sömnlös på nätterna. Jag har skräck för när vi kommer ses nästa gång. Jag har grattat henne, som sig bör, men också sagt i ett annat meddelande att det är svårt för mig att hantera, för att jag är förkrossad för egen del. Det kanske hon skulle kunnat förstå. Och sen var hon borta. Jag är inte av uppfattningen att folk kan ersättas hur som helst, så jag tar relationsförluster hårt.

Jag skall försöka sudda ut bruset av de krossade relationerna till partner och syster och fokusera på vad som kan göra mitt liv drägligt igen.

Någon föreslog ett husdjur. Jag har en hund. Han är min Pälskling! Vi har en mycket fin relation! Min partner har en katt, som han tar hand om på ett fint sätt. Jag hoppas innerligt att hunden hänger med i många år än, men fasar för att inte ha tillväxt på annat håll, den dag han sorgligt nog inte är med mer.

Jag förstår att det är jättejobbigt för dig, men du ställer helt orimliga krav på sin syster. Hon kan inte anpassa sitt familjebildande med hänsyn till dina känslor, hon måste få leva sitt liv. Det är helt orimligt att hon ska vänta ens en vecka med att skaffa barn för att du längtar. Och det är ju inte heller otroligt att hon kanske har spätt på negativiteten kring barnaskaffande för att muntra upp dig om att barn inte är så fantastiskt (och kanske för att övertyga sig själv om det är så att hennes partner tidigare varit negativ). 

Angående äggdonation från henne så kan jag förstå att du frågade, jag hade antagligen gjort precis samma sak om jag var i samma sits. Men jag är också 100% säker på att min syster skulle blivit extremt obekväm och aldrig i livet skulle sagt ja. Och inte heller klara av att brutalt säga nej utan helt enkelt bara låtsats som att samtalet aldrig ägt rum. Och det skulle inte vara själviskt av henne att göra det, det skulle vara själviskt av mig att förvänta något annat.

Det kan inte vara så att din syster "håller sig borta" för att hon tror att det är vad du vill att hon ska göra? Hon vet om att du är förtvivlad över din barnlöshet och nu är hon gravid, så hon kanske undviker kontakt för att inte såra dig?

Det skulle kunna vara så att hon håller sig undan för att inte såra. Men, jag blir sårad av att hon gör så. Jag uppfattar det som att hon inte bryr sig alls.

Jag blir också sårad av att partnern drar sig undan.

Sättet som min syster meddelade på med ultraljudsbild och allt gör att jag undrar om hon varken sett, hört eller uppmärksammat min fruktlösa kamp.

Jag undrar också hur hon tänker sig att hennes försvinnande skall kunna ge en vettig relation i framtiden. Hon kommer naturligtvis inte att bli mindre gravid med tiden.