Ofrivilligt barnlös, gravid syster. Frånvarande partner.

Tack Jenzia! Jo, jag har hört en hel del av poddem

Då var jag glad att tillhöra skaran med partner... Typiskt.

Det är också märkligt att ständigt matas med att man sedan länge passerat sitt bäst-före datum, när man ä då rimligtvis har ungefär halva livet framför sig. Känner mig fullkomligt passé och som jag bara borde lägga mig ner och dö. Samtidigt typ ett halvt liv kvar att (över) leva.

Hade jag varit du hade jag kört äggdonation eller embryodonation utomlands. Jag förstår absolut att man vill vara lik barnet, jämföra med släkt osv, men livet blir inte alltid vad man tänkt sig.

Man kan få ett barn som inte alls är likt en fastän det är ens biologiska, ett barn som är sjukt, ett barn som kanske är gravt funktionshindrad.... man kan aldrig tänka "men det blev inte som jag föreställt mig, så nu kan jag inte älska barnet". Du måste sluta jämföra dig med alla andra, speciellt din syster.

Det verkar väldigt viktigt för dig att din släkt ska tycka det är ok - är de väldigt dömande? I så fall kanske du måste släppa tanken att duga inför dem? Eller så kanske de accepterar dig och ditt barn även om ni inte är precis som du föreställt dig det?

Fruktansvärt jobbigt att läsa din text. Jag riktigt känner din ångest. Jag är som du. Har alltid alltid sett att den största meningen med livet är att få bli mamma. Därför har jag så oerhört svårt att förstå varför du inte tagit tag i detta tidigare. Det låter säkert hårt, men jag förstår inte. Du är över 40, det är ju inte jättekonstigt att det blir problem nu.

Men men. Nu är skadan redan skedd. Och jag hade i din situation gjort precis allt för att få mitt barn. Biologiskt eller ej. Klart att barnet är DITT ändå. Tycker att du tar tag i den här mannen, frågar honom rakt ut: vill du vara med mig i detta? Svarar han nej har du ingen mer tid att spilla.. gå igenom detta själv, få ditt barn och förhindra att du blir bitter för livet.

En sak till.. jag har haft lyckan att få många barn. Trots det hade jag haft jättesvårt att donera ägg till min syster. Det kanske inte alls är det näst bästa alternativet.. det näst bästa kanske är att få ägg från en helt främmande kvinna där du/ni slipper ställas inför en massa svåra känslor som det säkerligen kan bli om din syster donerar ägg till dig. Prata med din syster. Förklara att du förstår att det var en för stor fråga för henne. Och försök glädjas i att hon har fått lyckan att bli gravid. Det är ju faktiskt inte hennes fel att det blivit som det blivit. Var rädd om familjen!

Åh herre gud, jag kan riktigt känna din smärta som den vore min egen. Men, kan inte heller riktigt låta bli att undra varför du inte tog tag i barnfrågan tidigare, utan partner. Jag hade nästan gett upp om barn tills jag träffade min partner som gav mig min dotter, ca 35 år var jag då.

Hur det än blir så försök att inte känna agg mot din syster. Jag hade nog också tyckt det varit oerhört jobbigt att ge ägg till en närstående/vän och veta om att barnet är mitt genetiskt, men inte få vara mamman. Sen så hade hon kunnat sköta allt detta smidigare, men det är en annan fråga.

Förstår att det känns tungt men trots allt kommer du att bli välsignad med ett syskonbarn. Jag fick det innan jag blev gravid själv, och det var jag väldigt glad för

Tack igen!

Jag övervägde insemination, för flera år sedan, men bara det utlöste ångest och tårar. Jag ville ju ha en pappa och ett familjeliv. Nu, kan jag så klart ångra det beslutet, när det är kört för mig själv, men jag kan ju inte vrida klockan tillbaka. Jag hoppades så klart träffa någon, medans tid var.

Jag är helt med på att ett barn av egna köns eller i te behöver vara likt, men jag tänker ändå att man hade kunnat se olika drag. Oavsett vet man liksom att man inte kan "skylla" på någon annan (skämt och sido). Jag tycker lite att det med okänd donator känns som att köpa grisen i säcken. Man letar efter partner i decennier och skaffar sedan barn med någon total främling. Det är ju skitläskigt!

Karln i fråga är extremt introvert och fåordig. Jag är ganska övertygad om att han också mår dåligt i detta. Han säger att han önskat att det var annorlunda, nästan mer för min skull än sin egen. Med det sagt ändå inga initiativ till 'umgänge' som hade kunnat resultera i lycka.

Jag för väl försöka prata med honom. Känner mig dock så himla besviken, sviken och arg.

Gällande syster. Det där är en sabla öm tå. Timing en är katastrofal! Jag fattar verkligen att det är en svår och stor fråga, men jag behövde ställa den. För MIG hade det varit det absolut bästa alternativet.

Hon bor långt bort, så vi ses inte. Tveeggat, för det innebär att det kommer bli stort och jobbigt när vi till slut konfronteras mot varandra.

Eftersom hennes partner inte velat ha barn och hon bara i mitten av september bestämde sig för att hon ville, är det ju otroligt att hon bara en månad senare var gravid. Usch, bara ordet bränns liksom!

När jag pratade med henne om min situation under mella dagarna frågade jag till sist om det löst sig med partnern. Jo, sade hon trevande. Då var hon redan i andra månaden, men sade inget. Stt hon inte pratade med mig, gör ont. Hon kände till min situation (eh... Jag frågade till och med om ägg), men suckade liksom varje chans att vara öppen mot mig, såsom jag var mot henne. Hade jag fått något som jag visste att hon läääänge innerligt velat ha och jag fick det superlättvindigt, hade jag mått dåligt över orättvisan. Hon bara smällde upp i familjechatten att hon var gravis och upp med UL-bild. Taaaaaaack. Har aldrig någonsin gråtit som jag gjorde den kvällen, som sammanföll med ännu en sprutstart). Ögonen såg ut som jag hade fått en stroke dagen efter.

På något sätt kanske det kan lösa sig med henne, men det kommer att ta tid. Jag kan absolut inte nu. Tänker dock på hela skitsoppan dygnet runt.

Tack för stt ni tagit er tid att svara! ????

Det är klart att det gör ont nu när din syster får barn och du blir påmind av din barnlöshet.Men din syster och ditt blivande syskonbarn är inte det egentliga problemet.Du borde söka hjälp för dig själv för att kunna hantera såna situationer i livet.Och direkt möta svårigheten,inte gömma dig.

Åh, jag hoppas innerligt att det löser sig på ett sätt som du är tillfreds med! Som du berör mig.

Jag vill egentligen bara flika in angående genetisk likhet: Jag har en kusin som är adopterad, hon är riktigt mörk med afroblod och mamman nästan likblek. De är så lika, när de kommer in i ett rum så är det ingen som funderar på huruvida de är familj. Hur de rör sig, går, pratar, gestikulerar, skämtar, allt är likadant! Så även om du och ett eventuellt barn inte är lika utseendemässigt, så kan det bli en kopia av dig. Jag förstår att det inte är vad du har tänkt dig, men jag ville bara så ett litet frö som kanske kan hjälpa dig i framtiden. En stor styrkekram...

Jag säger som någon innan här. Du är själv ansvarig för din egen lycka och välmående. Du kan inte lägga över en enda liten del av detta på din syster. Hon har inget med din barnlöshet att göra. Hon kan sympatisera och stötta, det är en systers roll, men det förutsätter att man också får sympati och stöttning tillbaka, i såväl mot- som medgång. Du vill ha sympati och stöttning i din motgång, och hon sitter då och lyssnar och lider med dig i mellandagarna (självklart är detta inte rätt läge för henne att smälla fram att man är gravid. Hur kan du tycka det? Nej, här gör man som din syster och låter dig vara kvällens fokus). Sen kommer en dag, ett par månader senare i det här fallet, när istället hon är i fokus. Hon annonserar sin graviditet! Nu är det din tur att vara support och säga det hon vill höra! Självklart ska du som syster visa stöttning och sympatisera med hennes glädje! Gör du inte det blir det obalans i relationen. Men vad gör du? Du blir missunnsam och beklagar dig över att du inte fick veta det på rätt sätt. Men hallå!! Du och dina känslor var inte i fokus denna gång!

Världen kan inte snurra runt dig. Vissa dagar och kvällar kan det göra det när det kommer till dig och din syster, men bara om du då kan låta den snurra runt henne när det är hennes tur. Att vänta sitt första barn är en stor sak. Men du kan inte se utanför din egen olycka och kan inte låta henne få sin stund. Varför ska hon då låta dig för fler stunder?

Att det blir avigt nästa gång du träffar din syster är enbart ditt fel. Du är den som inte beter dig systerligt och socialt rätt. Du är den som skapar splittringen i er relation.

Sen måste jag lägga till att det är en totalt orimlig tjänst att be om ett ägg. Det är inget man bara ber om sådär, framförallt inte när de enda rimliga reaktionerna enligt dig själv är att antingen svara ja eller lida av dåligt samvete resten av livet. Hur kan du ens överväga att lägga en sådan tyngd på någon annans axlar? Du låter oerhört osympatisk och självisk. Helt förblindad av din egen desperation. Hennes icke-svar är ett snällt sätt att säga nej utan att öka på splittringen er emellan. Vid det här laget förstår säkert din syster att du är oförmögen att se bortom din egen sorg och att ett nej bara skulle öppna för argumentation som aldrig kan leda till något bra. Var tacksam för hennes val att välja den lugna vägen, och respektera hennes fullt naturliga val.

Nu blev det som det blev för dig, precis som för många andra. Barn är inte möjligt för alla. Det finns många andra ljuspunkter i livet och du gör bäst i att undersöka dem. Många av dem skulle kunna innefatta din pojkvän eller din syster, men som du håller på är jag tveksam att någon av dem finns kvar för dig om ett år.

Ang din syster och din upplevda orespons från henne kanske inte är så svår att förstå ändå.

Hon har inte velat ha barn, alltså förstår hon inte din kamp efter att skaffa ett.

Min sambo tog god tid på sig att säga ja till att vi skulle försöka, och jag HATADE alla gravida kvinnor jag såg under den perioden, men det är först efter att jag själv kännt den känslan som jag kan förstå hur en kvinna kan längta efter barn, före det var det bara ord som någon sa....

Och när du bad om äggen samtidigt som hon var gravid så kanske hon inte hunnit smälta allt med vraviditeten. Även om jag inte ville något hellre än få barn, fanns ändå tankarna på vad har vi gjort kommer vi klara detta osv... Hennes man kanske också var osäker och de hade mycket känslor att bearbeta själva.

Det var först vid vecka 12 som vi landade och började se fram mot att bli föräldrar.

Vad jag försöker säga är att människorna runt dig förstår nog inte en 10:del av den frustration och sorg som du har innom dig, de kan inte, för de har inte varit i samma situation.

De har sina liv, och tyvärr, måste du skaffa ett liv för dig, hur det ser ut kan bara du bestämma. Men en bra början är att komma fram till VAD DU VILL, och försöka hitta möjligheter att ta dig dit, OCH det kan betyda att du måste släppa på vissa av dina "regler". De går inte ihop med den verkligheten du har framför dig.

Vill du ha barn, ja då kanske du får byta partner. Eller välja att den inte kommer se ut som dig...

Välj vad som är viktigast för dig! :)

JK,

Detta är möjligen det mest hatiska inlägg kag någonsin har läst. Låt mig förtydliga: när jag pratade om min situation med min "syster" I somras kunde hon enbart fortsatt vara negativ, som alltid. Jag behövde ställa frågan för mig, för det hade varit det absolut näst bästa alternativet för mig. Hon blev inte gravid förrän ca 4 månader senare.

Under mellandagarna, när jag pratade med henne, så berättade hon att hon (ännu en gång) misslyckats med att lämna in masters uppsats, som hon denna gången hade tagit tjänstledigt för att göra. Hon hade varit"sjuk", så den kom inte in i tid. Jag uttryckte min djupaste sympati, för att hon mått så dåligt, så att hon ännu en gång inte fått klart den. Att hon verkligen borde kolla upp varför hon mått så dåligt och jag uttryckte min oro för henne. Att hon med gott mod tog emot denna empati, för att hon fått den 'sjukdom' jag så innerligt kämpat för, känns faktiskt helt bisarr. Hon visste naturligtvis att hon inte var sjuk, utan gravid. Sympatiskt? Inte i mitt tycke.

När hon I klang och jubelsång meddelade att hon blivit välsignad med LYCKAN, svarade jag naturligtvis med ett stort grattis och att det måste kännas underbart fantastiskt. Därefter fick jag sätta nålen i magen på mig själv för ca femtio de gången. Det var första gången jag grät under sprutorna.

Att uttrycka sig så fullkomligt empati löst som du gör, gör mig riktigt ont! Du har uppenbarligen aldrig behövt kämpa med olyckan dels att vara ofrivilligt ensam, dels att kämpa med ofrivillig barnlöshet.

Jag lider av alla dessa omständigheter dygnet runt och har nu i två månaders tid endast sovit 3-5 per dygn. Jag tänker på min syster enormt mycket, men hon förefaller helt ha glömt att jag va drar på denna jordskorpa,

jag med.

På vilket sätt tycker du att det är rimligt att en partner som uttrycker barnlö gtan inte ens kan överväga att ha sex, när det ändå finns en mikroskopisk chans?

Jag var hos en gynekolog när jag var i samma ålder som min syster är nu (redan då hade jag uttryckt min oro för henne kring barnaalstrande). Jag ville undersöka att frysa ner ägg. Gynekologen avfärdade mig med att säga att jag som var så trevlog och såg trevlog ut, skulle ju inte ha några problem att hitta en partner. Men det hade jag. Det tog ytterligare fem år. Inte för att jag i te har fått skamliga förslag. Jag har heller aldrog velat 'lura' någon, så jag anser det moraliskt förkastligt.

JK, jag betackar mig för att du 'sparkar' på mig som redan ligger så djupt ner i gjyttnan att jag inte får luft. Jag skulle tro att jag faktikst har fått min syster att ta sin chans medan den fanns, för att hon nog ä få har lyssnat på min Olycka. Sedan är det sorgligt att hon inte vill ha en relation med mig. Jag har exempelvis frågat om jag fick besöka henne, men det 'passar' aldrig.

Att genom ett inlägg där jag uttrycker mina tankar, till brädden fyllt med smärta, döma ut mig som person, säger mer om dig än om mig. SÅ skulle jag aldrig göra.