• Lacrimosa

    Ofrivilligt barnlös, gravid syster. Frånvarande partner.

    Hej Hej!

    Jag har alltid tänkt att meningen med livet är att få barn med den man älskar.

    Jag var till min stora sorg singel mellan ca 31-41 års ålder.

    Sedan 1,5 år är jag i ett förhållande. Han sade på första träffen att han ville, men hade svårt att få barn. Jag hade aldrig försökt, snarare skyddat mig mot graviditet fram tills dess. Jag trodde att jag skulle vara fertil.

    Det kom senare fram att hans nedsättning berodde på att han haft testikelcancer. Han genomgick 3(misslyckade) IVF med en tidigare relation, ungefär när den upptäcktes.

    Han säger att han i den relationen nästintill blev övertalad till att skaffa barn och verkar lite teaunstiderad av IVF, trots att han inte alls säger sig minnas eller verkar ha varit speciellt aktiv i den processen.

    Han har från första början sagt att han vill ha barn med mig. Efter några månaders ofruktsamma försök kontaktade jag en IVF-klinik. Våra provsvar var så pass dåliga att läkaren direkt rekommenderade äggdonation. Jag fick panik! Bara ordet! Hu! ???? Jag vill ju ha MINA barn, med min partner! Stora tårar! Jag hade ju inte ens försökt!

    Partnern sade då att "vi skall göra allt vi kan". Vi gjorde en behandling, som avbröts. Läkaren som avbröt var inte ordinarie. Efter avbrottet undrade ordinarie varför vi avbrutit????. Jag gick ensam på avslutningssamtal och vi bytte därefter klinik. Här någonstans visade det sig att den första kliniken räknar AMH-värde enligt annan skala och polletten att det verkligen skulle bli en kamp, blev än mer verklig. Nu ville inte partnern mer. Eller jo, han vill ha barn med mig. Men han "tror" inte på IVF och menar att läkarna vet vad de pratar om. Jag har en annan (närmare) relation till läkarkåren och vet att man aldrig kan veta 100%-igt.

    Min partner slutade under processen jobba för att studera. Jag trodde att detta skulle göra att vi kunde ses mer men vi ses istället mindre. Jag har velat flytta ihop med honom, men han vill vänta tills han är klar med studierna. Vi är båda över 40! Vad väntar han på?! Eftersom vi inte bor ihop ses vi för lite, bara på helgerna och är det tentadags, så ses vi inte på runt 10 dagar. Han har bott ihop i två tidigare relationer, där jag tror att han blev bränd och gissar att han är rädd att 'misslyckas' även en  tredje. MEN, jag är ju inte de! I hans senaste relation flyttade de ihop jättefort. Han verkar tro att den relationen tog slut pga det, fastän de bodde ihop i ca. 3 år.

    Under sommaren berättade jag om det misslyckade IVF-försöket och de mörka utsikterna för min yngre syster. Hon kunde - precis som alltid bara prata om allt negativt som går hand i hand med barn. En kväll bad jag under tårar henne överväga att donera mig ägg, om inte ivf:n fungerar. Det är en stor fråga och jag förväntade mig inte något svar där och då. Men, jag har inte fått något svar alls.

    Följden av att partnern ställde sig på sidolinjen till Ivf/barn, har lett till förtvivlan för min del. Hur kunde han lämna mig ensam i kampen om ett gemensamt barn? Han hade behövt stötta mig i allt det jobbiga. Istället fick jag göra det själv samt ensam betala för ytterligare två försök. Ett avbrutet, ett där jag fick Corona mitt i och ett där jag gick vidare till äggplock.

    Precis i tid för sprutstart meddelade min syster i familjechatten att hon var gravid i 13 veckan. Klang och jubelsång! Gravid på första försöket, naturligt. Bam! Jag är VIDRIGT avundsjuk! Hon har aldrig ens velat! För MIG är det ALLT. Hennes partner har inte velat ha barn, men har tydligen ändrat sig och några veckor senare var graviditeten ett faktum.

    Tyvärr var mina äggblåsor tomma. Sorgen lamslående. Läkarna menar att IVF inte förhöjer våra chanser mer än naturligt. Eftersom vi inte bor ihop och ses så sällan, så blir jag oerhört stressad, när månad på månad går, utan att vi ens har försökt. Jag har uttryckt detta till min partner. Men har han inte "lust" blir det inget. Ägglossning eller ej.

    Vi försökte ordentligt en gång (ägglossning sammanföll med semester), för ca. ett år sedan och jag menar att jag då fick tidigt missfall, för allt kändes annorlunda, mensen var sen, men jag fick aldrig ett plus på stickan.

    Relationen har tagit massiv stryk! Att ens överväga äggdonation känns svårt, när partnern inte kunde stötta, anstränga sig minsta lilla för min mikroskopiska chans. Han drar sig undan "när det blir jobbigt" och säger att han inte är 'bra' på att ringa, när vi inte har det bra. Jag har ringt till honom, utan svar. Han skriver då tillbaka "vi hörs imorgon", men hör inte av sig. "Vi hörs" innebär uppenbarligen att jag skall höra av mig IGEN...????

    Vi har nu inte setts på en månad och bara hörts sporadiskt.

    Relationen med syster är också katastrof. Jag kan inte hantera att det gick så in i helvitti lätt för henne, som aldrig velat. Sättet hon meddelade på, I gruppchat, med ultraljud och allt, när jag ringt och pratat med henne om allt i mitt liv. Glömde hon helt min kamp? Det jag pratat om, gråtit för? Att jag bönade om ägg? Jag har skrivit att det inte kändes bra att jag fick beskedet så. Hon har inte svarat. Hon fick Lyckan helt utan ansträngning. Jag som kämpat, får inga barn. Iallafall inte mina egna. Inte ens några med genetisk koppling donerade av henne, vilket hade varit näst bästa alternativ. Hon blir nämligen för gammal enligt gällande svenska regler, i och med graviditeten. Mina val nu: pest eller kolera.

    Jag känner mig sviken av både partner och syster. Hur skall jag stå ut med att se henne med bebis? Hennes famn kommer för alltid vara full. Full av kärlek. Min tom. Hur skall jag kunna fira högtider ihop etc. Som det ser ut får jag antingen sitta och titta på hennes Lycka, eller vara ensam under jul, påsk osv i evinnerlighet.

    Jag har tidigare innerligt älskat bebisar, gärna passat, gillat osv. Det är en av mina absolut bästa grenar. Men, jag kan nu inte se dem mer. Jag står inte ut. Jag försöker distansera mig och tänka att de inte har med mig att göra. Jag vänder på klacken, när kollegor visar nyfösingar etc. Tidigare hade jag varot först framme.

    Som jag känner nu är jag så besviken på syster och vill inte ha med varken henne, hennes överfertile karl eller framtida unge att göra heller!

    Med min "partner" vet jag inte heller vad jag skall göra. Jag väntade i 10 år på att hitta honom och nu känns förhållandet helt förstört. Hur skall det kunna bli bra mellan oss igen? Jag kan inte se det hända.

    Hur hittar man ut?! Hur skapar man "en ny" mening med livet? Hur skall jag orka leva, utan det jag längtat efter och hoppats på att jag skulle få ta del av? Jag blir överraskad och nedslagen varje morgon - för att jag vaknar och jag inser att det inte är en mardröm. Det är mitt 'liv'.???? Hur kan hjärtat fortfarande slå, när det har gått sönder?

  • Svar på tråden Ofrivilligt barnlös, gravid syster. Frånvarande partner.
  • Anonym (Så är det)

    Sträck ut din hand till din syster. Ring henne och fråga hur allt går och om hon mår bättre i graviditeten. Tillåt henne att prata om den så slutar hon kanske att backa. Hennes graviditet har ju som sagt inget att göra med att du är barnlös. Släpp att du tycker att hon har gjort fel. Hon var förmodligen så glad och hon gjorde det garanterat inte för att såra dig. Med det tankesättet skulle jag bli sårad varje gång någon lägger ut en blid från löparspåret eftersom jag går med rollator.

  • Anonym (Jk)
    Lacrimosa skrev 2021-03-30 13:42:10 följande:

    Det skulle kunna vara så att hon håller sig undan för att inte såra. Men, jag blir sårad av att hon gör så. Jag uppfattar det som att hon inte bryr sig alls.

    Jag blir också sårad av att partnern drar sig undan.

    Sättet som min syster meddelade på med ultraljudsbild och allt gör att jag undrar om hon varken sett, hört eller uppmärksammat min fruktlösa kamp.

    Jag undrar också hur hon tänker sig att hennes försvinnande skall kunna ge en vettig relation i framtiden. Hon kommer naturligtvis inte att bli mindre gravid med tiden.


    Det är svårt att påverka hur andra beter sig och agerar. Om du tar ansvar för hur du agerar, och andra tar ansvar för hur de agerar, kommer mycket lösa sig av sig självt. I dina inlägg är det full fokus på vad andra gör och inte gör. Mycket lite fokus på hur du själv sårar och förminskar dina nära och kära. Det är problematiskt. Den typen av inställning brukar leda till att människor försvinner och relationer dör ut. Känns det igen?
  • Anonym (Insikt)

    Du tycker alla andra är dumma. Alla andra gör fel. Alla är elaka och drar sig undan.

    Det enda du kan göra är att vända blicken mot dig själv och sluta beskylla dina anhöriga.

    Sen är väl den hårda sanningen att du förmodligen får försöka hitta glädje i livet utan barn.

  • Anonym (Svårt)

    Hej TS! Du skriver att du är rädd för att du hela tiden tänjer på dina gränser, som du tidigare har satt upp för hur du vill att ditt liv helst ska vara. Men saken är den att det är det som är att leva: att vara flexibel, att förändras när omständigheterna förändras. Det är väl survival of the fittest om man ska hårdra det.

    Du har börjat acceptera att du inte kommer att få det så som du tänkte dig från början, och det börjar kännas mer acceptabelt. Och det är ju jättebra! Det är ingen förlust, inget negativt. Det är bra! Man tager vad man haver. Du ville ha ett barn som är genetiskt ditt, med en kärleksfull man/pappa. Nu har du inga egna ägg, och inte en kärleksfull partner. Därför börjat du tänka att äggdonation är en lösning. Helt rätt.

    Apropå din syster så är det jobbigt. Du har det jobbigt i er relation och hon har det jobbigt i er relation. Det är inte lätt att vara den syster som längtar efter barn och inte är gravid när den andra systern blir gravid. Och det är inte lätt att vara den gravida systern heller.

    Jag menar inte att strö salt i sår, även om det kommer att bli så, men jag tror att det kan vara svårt att förstå hur omfattande en äggdonation är om man inte är förälder. Innan jag fick barn hade jag nog kunnat tänka mig att donera ägg. Men sen jag blev mamma är det helt otänkbart för mig. Och att donera till en familjemedlem skulle nog eventuellt vara ännu svårare. Då skulle jag ju se barnet hela tiden, och tänk om jag skulle få för starka känslor för barnet? Om jag skulle ha svårt att koppla bort tankarna på att barnet delvis är mitt. Du och din syster har enligt din beskrivning inte den bästa av relationer och har inte haft det på flera år, och det gör saken ännu mer komplicerad. Jag förstår att din syster inte ville svara på din fråga. Jag hoppas att du också kan komma att förstå det med tiden, för er bådas skull.

    Kör nu på med en äggdonation/embroydonation så att du får bli mamma. Det kommer att läka alla dina sår. Jag lovar. Du kommer att skita högaktningsfullt i alla tankar om gener när din nyfödda bebis ligger på ditt bröst. Go for it! Strunt i din partner, kör på själv innan det blir för sent. Du kommer ALDRIG att ångra dig. Däremot är jag ganska säker på att du alltid kommer att ångra dig om du inte försökte med äggdonation/embryodonation. Stort lycka till!

  • Anonym (Jkl)

    <3 vill skicka en stor kram till dig. Låt inte relationen till ditt systerbarn bli förstörd pga detta, du spelar en viktig roll som moster <3

    Gällande det andra... har du kollat vad som gäller vid adoption? Förstår att det är en helt annan sak men ändå, du blir mamma och ett litet fint barn.

    Men... kan du inte få andra ägg donerade än din systers?

  • Lacrimosa
    Hyacintia skrev 2021-03-29 21:00:55 följande:

    Jo, jag tycker det.

    Det var synd om honom att han hade cancer, men då om ngt borde han ha förståelse att hans partner är rädd att aldrig vli förälder om han varit/är med om samma sak med små chanser till ett biologiskt barn.

    Men det är inte därför jag tycker han är ett rövhål. Jag tycker hans sätt emot Ts är bedrövligt, han är för fan över 40 år. Kom igen lite för sjutton. Sitta och böla för det som varit, ja gör det och gå vidare.

    TS jag säger detta med liknande erfarenheter som du!

    Jag förstår din längtan, jag förstår dina ologiska känslor emot din syster, och vet du.

    Om något ska hända får du ta tag i det själv.

    Att du tänker på en massa orelevanta saker som att ditt barn vore mindre värt ån din syster pga av generna kommer du släppa bär du får din fina bebis. Tänk, ett donerat frisk ägg som du vet är tiptop, med ditt friska blod, ditt fostervatten som dne andas i, din kropp, din moderkaka som den växer fram ur, och ni är sammankopplade med navelsträngen, DET du! Ni är ett!

    Det är DU som skapar bebisen i dig oavsett vart de första cellerna kommer ifrån. Den får din sinnestämning, hör dina hjärtslag från insidan.

    Ställ ett ultimatum till din kille. Visa engagemang eller sånkan du gå vidare!

    Du har stark vilja, starka åsikter! Denna fighten tar du! Kör på så är du mamma inom 2 år!


    Tack! ???? Jag sökte förståelse, eftersom den är svår att finna bland icke barnlösa. Det känns som att du förstår och talar av viss erfarenhet.

    Jag tog mod till mig och pallrade mig hem till partnern i veckan. Det var skitläskigt först, men blev sedan lite bättre, tycker jag. Vi har nu mer kontakt, men sörjer barnlöshet en på var sitt hål. Vi har båda svårt att se hur 'detta' skall kunna bli bra igen, men tycka ganska uppenbart ändå om varandra (iallafall).

    De dagar så jag lyckas stänga ute bruset av partnerproblematiken och syster, mår jag bättre, men emellanåt är jag är så förtvivlad att jag inte tror att det kommer att bli bra för mig. Hur jag än gör/inte gör. Jag kanske inte kan bli lycklig.

    Mina föräldrar är de som på nära håll ser/hör hur jag mår, men de möter mig också med ganska totalt oförstånd. De förstår så klart min syster, eftersom de varit i hennes välsignade tillstånd 4 (!) gånger. I min: aldrig.

    De har svårt att klämma ur sig att min situation ens är sorglig eller orättvis. "Du hade ju kunnat inseminera dig tidigare". Jo, rack! Det vet jag ju, men min önskan var ett familjeliv. Jag får ta skeden i vacker hand och inse fakta, fastän det är vedervärdigt svårt, men hade också önskat förståelse för att det iallafall för mig innebär en smärta att inte kunna få genetiska barn (typ mammas näsa, pappas ögon eller att ungen är helt sin egen).

    Jag pendlar mellan alternativen, men är idag bara ledsen.
  • Lacrimosa
    Anonym (Jkl) skrev 2021-04-03 21:45:34 följande:

    <3 vill skicka en stor kram till dig. Låt inte relationen till ditt systerbarn bli förstörd pga detta, du spelar en viktig roll som moster <3

    Gällande det andra... har du kollat vad som gäller vid adoption? Förstår att det är en helt annan sak men ändå, du blir mamma och ett litet fint barn.

    Men... kan du inte få andra ägg donerade än din systers?


    Tack! Jag tror att adoption är svårt och kör då hellere på donation. Jag är dock livrädd att detta inte skall "duga". Jag känner också att det ger en större press på att allt måste gå så herrans bra, eftersom valet är så medvetet. Jag vet helt enkelt inte...

    Gällande syskonbarnet, så vet jag faktiskt i te hur det skall gå till. Jag upplever att jag hade haft en chans till relation till denna unge, om min syster hanterst det annorlunda. Hade hon delat med sig lite tidigare, hade inte hennes glädje krockat så fatalt med min Olycka. Eftersom hon dessutom 'försvunnit' upplever jag att hon inte vill ha någon kontakt. Hon har eventuellt inte haft dåliga avsikter, men hon har heller inte på något sätt försökt underlätta eller visat empati för mig.

    Jag träffade några vänner med litet barn nu, under påskhelgen. Min vän noterade en skillnad hos mig, gentemot deras barn - distans, från min sida. Jag tänkte på det själv också. Hade det varit för några månader sedan, så hade jag sprungit efter barnet, medan föräldrarna i lugn och ro hade kunnat konversera. Jag hade legat på golvet och lekt, varot den som önskat få mata, hålla osv. Men nu KAN jag inte. Jag förmår inte.
  • Lurkis

    Och din systers agerande har du ingen förståelse för? Du låter din smärta förmörja alla relationer. Klart som fan att hon inte vill vara nära dig när du bara är negativ & krävande & skuldbelägger henne. Skärp dig

  • Anonym (Jkl)
    Lacrimosa skrev 2021-04-05 12:29:22 följande:

    Tack! Jag tror att adoption är svårt och kör då hellere på donation. Jag är dock livrädd att detta inte skall "duga". Jag känner också att det ger en större press på att allt måste gå så herrans bra, eftersom valet är så medvetet. Jag vet helt enkelt inte...

    Jag förstår precis hur du menar men tänk på att alla barn oavsett bakgrunden är ett precis lika stort antagande varken mer eller mindre, även om det skett oplanerat vid ett samlag. Men du är mycket medveten och jag är helt säker på att du skulle bli en toppenmamma. Man växer med uppgiften. Du ska inte känna någon press utan lyssna på dig själv och din magkänsla så blir det bra.

    Tror absolut på insemination. Det är nog bästa alternativet här. Visst får man välja lite när det kommer till pappor också tror jag?

    Gällande syskonbarnet, så vet jag faktiskt i te hur det skall gå till. Jag upplever att jag hade haft en chans till relation till denna unge, om min syster hanterst det annorlunda. Hade hon delat med sig lite tidigare, hade inte hennes glädje krockat så fatalt med min Olycka. Eftersom hon dessutom 'försvunnit' upplever jag att hon inte vill ha någon kontakt. Hon har eventuellt inte haft dåliga avsikter, men hon har heller inte på något sätt försökt underlätta eller visat empati för mig.

    Tror inte hon har avsikter. Hon älskar dig och vill ha stöd från dig men hon vet ju hur viktigt det här är för dig och därmed blir det laddat. Tycker du ska ringa till henne. Och orkar du inte så skriv ett meddelande från hjärtat. Barnet och du har många år på er att bygga en relation. Inte ens första halvåret är barnet speciellt medvetet och är ju långt tills dess. Har du syrran varit ovänner tidigare och sedan blivit sams?

    Jag träffade några vänner med litet barn nu, under påskhelgen. Min vän noterade en skillnad hos mig, gentemot deras barn - distans, från min sida. Jag tänkte på det själv också. Hade det varit för några månader sedan, så hade jag sprungit efter barnet, medan föräldrarna i lugn och ro hade kunnat konversera. Jag hade legat på golvet och lekt, varot den som önskat få mata, hålla osv. Men nu KAN jag inte. Jag förmår inte.


    Jag förstår det. Det är bra du är medveten om varför och det är inget fel. Det får vara så just nu. Du jobbar ju med dig själv hela tiden.
  • Lacrimosa
    Anonym (Jkl) skrev 2021-04-05 17:27:43 följande:

    Jag förstår det. Det är bra du är medveten om varför och det är inget fel. Det får vara så just nu. Du jobbar ju med dig själv hela tiden.


    Jkl! Vilken klippa!

    Jag och systern har aldrig varit osams, vad jag kan minnas innan. Eller i mitt tycke kanske jag skall säga. Jag kan ju inte uttala mig för henne. Men, hon har aldrog uttalat något sådant iallafall. Det har hänt att jag har blivit irriterand ibland, för att hon är konflikträdd, men detta är riktigt många år sedan. Hon kunde säga en sak /uttrycka en åsikt till mig på tu man hand och om det sedan uppstod diskussion i ett större sammanhang, så var hon tyst och står inte för sin åsikt.

    Jag är faktikst inte då säker på att hon älskar mig, men det är en annan sak. Jag har bjudit in henne i det som är viktigast i mitt liv. Hon är en av extremt få. Hon gjorde inte samma sak. Jag trodde uppenbarligen att vi stod varandra påtagligt närmre än vad hon gör, vilket är en stor sorg. Därmed känner jag att hon har valt bort mig. Det får hon ju göra, men jag anser mig ha rätt att känna mig ledsen och sviken över att hon tydligen inte uppskattade vår relation, såsom jag gjorde.

    Insemination är tyvärr önsketänkande. Min äggreserv är usel, uppenbarligen. Därför har ivf inte fungerat.

    Jag bråttas med tankarna om icke-genetiskt barn och pendlar kring beslutet. Ibland tror jag på det, ibland inte alls. Ibland tror jag att jag absolut skulle älska barnet, ibland känns det bara fel och HELT omöjligt och som att jag skulle föda någon annans barn. Jag sörjer fortfarande mina egna ägg och tänker att jag måste få göra det med.

    Tack för din omtanke och dina ord!
Svar på tråden Ofrivilligt barnlös, gravid syster. Frånvarande partner.